Dikterna är konkreta och direkta som ju scenpoesi ofta är. Hela samlingen är upplagd som ett uppträdande med små mellansnack och en sida med bara orden ”Tid att tänka”. Varje dikt är som en liten berättelse och många är som ögonblicksbilder av en vardag.

Här kommer en bit från en av mina favoriter som heter ”Vissa människor är inte skapta för fikarum”:

Hur är det, allt bra?
Tid för frågor, ingen tid för svar

Att smeta på sig min neutral
vara sval, aldrig lukta svett
eller stekt omelett

Helgen ska avhandlas
vid kaffeautomaten
en skyldighet att rapportera,
rapportera rätt

Hur många generationer
har pratat bullbak och gardiner
istället för bråk, kval och kris?

Mycket igenkänning eller hur? Har Louise skrivit i boken att hon vill att varje dikt ska vara som en kram eller har jag läst det någon annanstans som någon annan skrivit om boken? Jag vet inte, det spelar ingen roll men dikterna är verkligen så. Tröstkramande. Som jag hör och ser dig, jag har det också så.

I boken finns också några foton på poeten från olika scenframträdanden. Det är bra, de ger en känsla av att hon är närvarande, håller mig i handen, visar här såhär brukar det vara.

Jag tycker om råheten i många dikter. Lyssna på de här raderna till exempel:

Vi är älskande skelett
klädda i kött, blod och hud

Och den här:

Jag kan fortfarande känna smaken
av jordgubb-vanilj-päron
och spya efter gympan

Eller vänta faktiskt några rader till:

Jag vet inte om den här turen
från livmoder till likkista
kan kallas kul

Dikten ”Operation olivkvist” bränns på sidorna den är skriven på med sitt:

vännen har blanka ögon
som himlar innan regn

vi har öron
men önskar oss vaxproppar
när hon berättar

Det är inte bara ett krig långt bort, det är också människor. Den här dikten är skriven för att kännas och det gör den.

I ett mellansnack skriver poeten ”att mormor smugit sig in i flera av dikterna” och att det finns en hel diktsamling om henne som ska bli nästa utgivning. Det här pratiga är fint och gör att poetens närvaro känns extra starkt. Mormodern får också några dikter i denna samling. Här får vi kika lite på relationen mellan de två och sorgen efter mormodern. Och självklart blir jag då också nyfiken på att läsa poetens nästa diktsamling.

I det sista ”mellansnacket” får vi veta att de dikterna är skrivna under våren och sommaren 2020 och då förstår vi ju alla vad det innebär. Här finns titeldikten ”Kramabstinens”. Jag hittar inte c-ordet men hittar ord som nödvändig resa och munskydd och känner en sorgslig gemenskap med det som påverkar oss alla, förstås på olika sätt, men ändå.

Eftersom min egen recension blir försenad (först av min egen irriterande fallenhet för prokrastinering….. ehhhm…) och sen att jag blir sjuk i den förbenade c-sjukdomen och är ganska eländig och sen mest ordentligt trött och håglös så har lång tid gått och strax innan jag sätter mig ner och skriver upptäcker jag att några dikter från samlingen lagts in på den fantastiska internetsidan podpoesi.nu. På den här sidan publiceras etablerade poeters egna inläsningar av sina dikter. Så bra, för nu kan jag även höra scenpoetens egen röst. Som det kan låta från ett scenframträdande. Och det är först nu jag upptäcker c-ordet. Jag funderar varför jag missat det i texten tidigare. Kanske för att jag ville att det skulle vara så, bara antydningar.

Jo, sidan podpoesi.nu är helt underbar! Ni måste gå in och lyssna där. Jag minns även att jag lyssnade på dikter från Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit där och att det gav mer att läsa resten av dikterna i den samlingen med hennes röst i huvudet. Och med hennes häftiga sätt att läsa monotont som mässande. Och vad som på något sätt är gömt på sidan är den mexikanska poeten Gloria Gervitz inläsning av hennes dikt ”Septiembre” (från hennes diktsamling Migraciones), du måste skriva hennes namn i sidans sökfunktion för att hitta den. Hon läser på spanska förstås och det är alldeles underbart! Om du inte förstår spanska, lyssna ändå. Det är så mycket känsla i Glorias poesi. Efter hennes spanska inläsning finns den även på svenska, inläst av författaren och översättaren Magnus William-Olsson (som är översättare till Gervitz Migraciones, Migrationer 2009).

Ja, just! Jag vill ju visa er en liten bit från titeldikten ”Kramabstinens”:

Kudden: ett mjukt men dåligt substitut
örngott har ingen känsel
bara en vag doft av mjällschampo och svett

Jag provar med skrivbordsstolen,
bordsbenen och lyktstolpen
men inte ens björken bakom knuten
kramar tillbaks

En kram är mer än en hälsningsfras,
mer än en gest
en kram är ett lyckopiller laddat med oxytocin:
dämpar sänker minskar
ångest blodtryck stress
skapar ordning bland organ
eller kaos
beroende på vem som kramar

Samlingen avslutas med uppmaningen ”Tid att känna” och visst känner jag. Så tack Louise för kramsubstitutet i form av din fina poesi!

Similar Posts:

• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• En gör sin egen grej
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Döden och ljuset

Redaktörerna är inspirerade av Kärlek och uppror, som de själva läste som tonåringar. Det har nu gått trettio år sedan den antologin, redigerad av Siv Widerberg och Anna Artén, gavs ut och alltså hög tid för en uppdatering utifrån vad som hänt inom svensk poesi sedan dess.

Berör och förstör är indelad i sju avsnitt med titlar som ”Skymtar ett annat lager av tid” och ”Säg något om jorden som inte är en rening” där dikter av hela 80 olika poeter samsas. Det är både sedan länge väl etablerade namn, som Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Anna Hallberg och Ann Jäderlund tillsammans med nyare poeter med endast någon diktbok i bagaget än så länge – och allt däremellan.

Boken presenterar också en mycket fin variation vad gäller dikternas olika stil och uttryck, vilket ju måste ha varit en ambition. Redaktörerna har lyckats mycket väl med att presentera vad den samtida lyriken har att erbjuda i form av allt från prosalyrik, minimalism, olika slags ton, röst och teman samt hur textens utformning på boksidan kan skapa olika uttryck.

Det är också skönt att dikterna presenteras utan pekpinnar. I ett kort förord presenterar redaktörerna en litteratur- och språksyn som vill öppna upp, snarare än stänga in. I övrigt får dikterna, liksom läsaren, stå på egna ben. Förtjänstfull är även listan över medverkande i slutet, som ger överblick över mångfalden samt gör det lätt att söka upp mer läsning där något har väckt intresse.

Slutligen måste något sägas om den fysiska boken i sig, då även den aspekten av Berör och förstör lyser av kvalitet. Att få ihop en sådan variation dikter som här samlas måste skapat vissa utmaningar. Till exempel kommer en del av texterna ur sviter och längre böcker där indelning i strof eller dikt inte är självklar vilket kräver ställningstaganden kring hur något kan brytas ut för att ändå representera den helhet som det kommer ifrån. Att få allt att samsas på ett fungerande sätt i en antologi är en utmaning i sig. Även här har redaktörerna lyckats, liksom Lina Ulmaja som står för bokens formgivning och omslag.

Similar Posts:

• 00-talets allra bästa poeter i en
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Kvinnan i första person
• Poesi für alle
• Lite lyckopirr i höstmörkret

Den allra första dikten jag läste av Spahr var Dynamic Positioning. Det är en poetisk gestaltning av katastrofen då oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade och 780.000 kubikmeter olja störtade ut i den Mexikanska golfen under tre månaders tid våren och försommaren 2010. Det är en dikt som är så rik, komplex och ändå – genom sitt raka språk – tillgänglig att det går att läsa den ett obegränsat antal gånger.

På engelska har Spahr gett ut närmare tio poesisamlingar sedan tidigt 90-tal men det här är nu första gången som vi får läsa hennes poesi i svensk översättning. Denna förbindelse mellan alla med lungor är översatt av Athena Farrokhzad som även ger oss ett efterord som sätter boken i sitt sammanhang, både tidsmässigt och inom Spahrs bibliografi.

Det är femton år sedan originalet, This Connection of Everyone With Lungs, gavs ut och boken var en reaktion på de globala geopolitiska följderna efter 11 september-attackerna. Det var en tid som omvandlade både vår värld och hur vi uppfattade den. Sedan dess har världen, och vår uppfattning om den, omvandlas flera gånger om. Och ändå fungerar dikterna, både att läsa som en lins riktad mot dåtiden och mot nutiden.

Denna förbindelse mellan alla med lungor spänner över hela världen och över skeenden som sträcker sig över flera år. Dikterna i boken zoomar inte in på sekund-för-sekund-detaljer som Dynamic Positioning, som rör sig över en mer begränsad tid och plats (men med verkningar som sträcker sig långt därifrån och långt därefter). Den nyöversatta diktsamlingen gör istället mer svepande rörelser, om än med en mosaik av detaljer.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen skadades minst tio av en bombexplosion i Bombay och fyra dödades i Palestina.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen förstördes ett varuhus med matransoner och förnödenheter, uppåtgående aktier sköt i höjden, Australien hotade med strejker, intensiv beskjutning i staden Man, Belarus ambassadör i Japan rapporterades saknad, ett kryssningsfartyg fattade eld, på ett annat kryssningsfartyg blev många sjuka och påven uttalade sig mot främlingsfientlighet.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen kanske J Lo gav Ben ett äktenskapsförord med krav på sex fyra gånger i veckan.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen ställde Liam Gallagher till med bråk och upprörda fans protesterade mot att ”Popstars: The Rival” var uppgjort på förhand.”

Men mitt bland alla dessa störande fakta, finns ändå någonstans ett hopp:

När jag pratar om hud pratar jag om en långsam dag i de krafter som driver oss alla till att stryka oss mot varandra.

När jag pratar om hud pratar jag om de folkmassor som samlas för att möta varandra med varierande intentioner.

När jag pratar om hud pratar jag om all rörelse i världen just nu och nuets alla nya gränser som skapas av all rörelse i världen just nu och sedan förstörs av all rörelse i världen just nu.

Om det hoppet som finns där, vid den nya globala rörelsen som väcktes i början av det nya milleniet, kan inge ett liknande hopp idag eller om det tvärtom känns hopplöst att blicka tillbaka på, får var och en – och kanske till och med varje enskild läsning – avgöra.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Kvinnor och klädesplagg
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Orealistiskt att inte hoppas
• Minimalism dragen till sin spets

I en tid då kontinentens majoritetsbefolkningar lockas av nationalismens inkrökta perspektiv, när konservatismens retrotopia framstår som ett verkligt alternativ för många, då är det de utsatta minoriteterna som svarar för utblick och helhetsbild. Populism och fascism kan bara hållas vid liv med historieförfalskning och ”fake news”. Annars spricker självförhärligandet som en varböld.

Men detta återstår att hända. I detta nu har vi en offentlig debatt som infantiliseras för varje dag som går. Exempelvis kan ett riksdagsparti låtsas att julen är hotad bara för att viss skinka säljs under beteckningen ”helgskinka”. Vuxna människor kan uppröras av att det står ”vintermust” på en del flaskor i butiken. I ett sådant jolmigt och bortkollrat samtalsklimat kommer Athena Farrokhzad med friskt bildspråk.

Europa, säg efter mig:

Fotbollsspelare kan vara fransmän som är afrikaner som är fransmän.

Det är inte komplicerat.

Alla verkar förstå kolonialismens konsekvenser, utom du som är orsaken.

Europa, du är en avokado som ruttnar innan den mognar.

Du är ett skyddsrum som bara har plats för hyresvärden.

Du har en självbild av teflon, inget fäster.

Du är en överdimensionerad skamfläck på kartan.

Samlingen I rörelse innehåller 23 dikter. Flera av dessa har skrivits för ett särskilt tillfälle. En tillägnas 20-årsminnet av diskoteksbranden på Hisingen, en lästes vid nyinvigningen av ett Folkets hus, ytterligare en har ingått i ett ljudkonstverk. Några dikter är hyllningar eller reflektioner över enskilda personer. Här finns intressanta parafraser och lyriska bearbetningar av verk signerade Karin Boye, Nelly Sachs, Rosa Luxemburg och Martin Niemöller. Athena Farrokhzad står med sin lyrik mitt i sin samtid, medveten om det förflutna och med blicken riktad mot framtiden.

Dikterna tar upp en mängd vitt spretande teman. En kärleksförklaring till Stockholmsförorten Bagarmossen samsas med den nyss nämnda vidräkningen med världsdelen Europa. Andra ämnen är strejkrätt, vänskap över gränserna, evig rotlöshet och solidariteten som överlever, trots allt.

Återkommande, men inte alltid, präglas dikterna av stram rytm, samma inledande ord i varje rad, och avslutande rim. Formen känns igen från rap och estradpoesi. Det fungerar, det berör, men samlat så här mellan hårda pärmar kan greppet efter ett par dikter kännas en aning repetitivt. Likaså förekommer några teman som framstår något melodramatiska eller bundna till en annan tid. Det kan handla om hunger, bröd och ”priser som ständigt stiger” eller kanske om ”massorna” som ”utkämpar striden”. Politiska strider i det tjugoförsta århundradet kretsar inte främst kring hunger. Och stora delar av ”massorna” kan mycket väl välja att vända solidariteten ryggen och rösta fram fascism.

Sådana skönhetsfläckar kan man ha överseende med. Som helhet är samlingen ytterst stark och författarens tonträff synnerligen god. Erfarenheten av att vara uppryckt med rötterna, att ha nära och kära spridda över jorden, att inte på riktigt vara välkommen där man råkar hamna – den erfarenheten kan Athena Farrokhzad förmedla. Jag hoppas att många läser, och gärna högt.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Poetsamarbete
• Världspoesidagen 2011
• Scenpoesi på hallmattan
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

En sådan diktsamling är Brun flicka drömmer, Jaqueline Woodsons självbiografi och första bok att översättas till svenska. Det krävdes tydligen ett ALMA-pris för att få till en svensk översättning, och nu får vi väl hoppas att det är långt ifrån den sista, för hon verkar ha skrivit en hel massa spännande.

Brun flicka drömmer handlar om Woodsons uppväxt, från födseln i Ohio 1963, genom en barndom hos mormor och morfar i South Carolina och vidare till New York. Det handlar om en författardröm i vardande, men också om ett större sammanhang, en samhällelig dröm.

I Montgomery har bara sju år gått
sen Rosa Parks vägrade
lämna
sitt säte på en buss.

Jag föds med brun hud, svart hår
och vidöppna ögon.
Jag föds svart här och färgad där
och nån annanstans,
har The Freedom Singers bildat armkrok,
deras protest växer till en sång:
Djupt i mitt hjärta vet jag
att vi en dag kommer att segra.

Och nån annanstans skriver James Baldwin
om orättvisor, varje roman,
varje essä, förändrar världen.

Jag vet ännu inte vem jag kommer att bli,
vad jag kommer att säga,
hur jag kommer att säga det …

Det har inte ens gått tre år sen en brun flicka
vid namn Ruby Bridges
gick in på en skola för vita.
Beväpnade vakter omgav henne medan hundratals
vita människor spottade och kallade henne öknamn.

Hon var sex år.

Det USA där Woodson växer upp är ett land delat i svart och vitt, där segregationen bara är på väg att lösas upp och mormor föredrar att fortfarande sätta sig längst bak i bussen för att inte provocera. Det är ett land där stark religiositet samsas med en ny frihet och politisk aktivism, där hårt tuktade flätor med sidenrosetter åtminstone kan drömma om att få blomma ut i en ordentlig afro.

Mitt i allt detta får en liten flicka, innan hon ens kan skriva, en anteckningsbok med tomma sidor som bara väntar på att fyllas. En bok full av möjligheter.

Similar Posts:

• Människorna som passerar
• Mörkret inombords
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Att ”ställa till det för sig”
• Det upproriska hjärtat

En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
Den dyker upp ibland
när vindar röjs och åkrar plöjs
och får förklaras av experter.

Dikten är glömd, poeterna är döda. Så tycks Malte Persson resonera. Egentligen är det märkligt, att dikten tappat så i status. Många är stolta över det svenska språket, och det med rätta. Vi kan träta om ”svenska värderingar” och om huruvida Du gamla, du fria ska sjungas på skolavslutningar eller ej. Men engagemanget i språket är intensivt och ofta förenande. Fredrik Lindströms böcker och teveserier om språk har funnit en stor publik, liksom tidningarnas språkspalter. Sedan mer än tio år finns Språktidningen som riktar sig till en bred allmänhet. Språkliga innovationer som ”hen” väcker livlig debatt.

Språkintresset borde skapa ett sug efter poesi. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson. Och han har rätt. Så varför har inte poesin högre status? Varför läser inte fler dikter? Kanske tycker sig många sakna den tid och det lugn som krävs. Kanske saknar allt fler förmågan att koncentrera sig. Kanske skyggar en del för det inbillat högtidliga, för den förhöjda känslan.

Malte Perssons diktsamling ropar inte bara ”var är läsarna, varför är det ingen som bryr sig?” Den handlar också om självtvivel.

Varje utsaga är en vulgär tatuering
att för alltid ångra, men ändå.
Man gör vad man kan, och efter ett tag
så kan man också det man gör.
När kommer jag till saken egentligen?

Dikterna innehåller ofta den här typen av frågor som poeten ställer till sig själv, men som naturligtvis träffar läsaren. Det fungerar engagerande. Jag aktiveras och blir gripen, jag känner att jag kommer närmare. Här finns åtskilligt som andas självmedvetenhet. Jag känner igen det och det är inget lyckligt tillstånd.

Poesin fanns innan
någon uppfunnit poeterna -
nej, vad vet jag om det,
men poesin fanns kvar
i alla fall när de var borta.

Men Malte Persson har samtidigt självdistans. Han klibbar inte på läsaren någon sentimental nostalgi. Snarare väcker han nyfikenhet. Det är bra. Som läsare får jag gott om utrymme att känna och fundera själv.

Förr i tiden slog poeterna fast hur det var,
och det var skönt att de visste bättre
och att man fick underkasta sig deras
pregnant formulerade livsvisdomar
och nästan ovedersägliga teser
spikade på en dörr av luft.
Men så är det inte längre.

Visst kunde forna tiders dyrkan av poetiska snillen skorra lite falskt, men poeterna ÄR språkets partisaner. Tänk på klassiker som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Gustaf Fröding. Dikten är fronten, eller i alla fall en av fronterna, för språklig utveckling. Inom dikten finns även utrymme för kamp. Tänk Athena Farrokhzad eller Johan Jönson.

Vår beredskap borde vara god, vi älskar ju språket – men många läser alltså inte dikt. Eller gör de det? Visst har det blivit populärt med poetry slam? Publiken betalar för att se poeten som estradör.

En och annan poet blir folkkär även i vår tid. Se på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Men den förra älskas kanske mest för sin personlighet som den framstår i teve. Den senare nådde den verkligt stora publiken först när hon började blogga.

Jag kan inte bestämma mig. Kanske behöver vi dikter för att höja beredskapen. Eller så är det bra att det råder kris ett tag och att dikten får en chans att ladda om. Eller så finns ingen kris alls. Spänsten i Malte Perssons egna strofer är det hur som helst inget fel på.

Dikten är en bister fana.
Dikten reas ut på Dressman.
Dikten är Bayeauxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Similar Posts:

• Blick på det blinda
• Skruva den som Beckman!
• Rymden som språkverkstad
• En besserwissers bättre vitsar
• Hur man fångar en inlåst panter

Möjligen att Gunilla Woldes Totte och Malin var ett höjdpunkt när jag var 6, för där fick man åtminstone se hur Malin såg ut naken.

Därför blir jag snabbt mätt när jag börjar läsa Nyliberal ordlista, och tanken är kanske inte heller att man ska läsa den från pärm till pärm, som jag gjort, utan mer använda den som ett uppslagsverk när de vänsterpolitiska argumenten tryter. Och för en recensent som jag är, frestar det att börja med ordet åsiktskorridor.

Ordet myntades av statsvetare Henrik Ekengren Oscarsson i december 2013 får jag veta. Han definierade den som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Hoppas jag är tillräckligt frisk då, för att få fortsätta tycka till om böcker.

Naturligtvis kan jag hålla med om att boken är viktig. Redan i förordet presenteras själva syftet

Den här samlingen texter och urvalet till en ordlista vill visa på hur språket formar våra tankar, värderingar och är ett maktverktyg under ständig förvandling /…/ Sedan 80-talet har nyliberalismen influerat det svenska språket i såväl skriv- som talspråk. Se till att ni har ”plus på kärlekskontot” sa familjeterapeuten i all välmening.

Det är Hanna Alvhage som står bakom själva ordlistan. Den varvas med dikter av till exempel Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari, och det greppet kanske är nödvändigt för att en stridsskift mot kapitalism och EU, ska bli lite mer läsvänlig. Lite som när jag ser en god köttbit i charken på Konsum.
Den måste ha lite fettränder i sig (poesin i den här boken) för att den överhuvudtaget ska få lägga sig i min stekpanna.

Men visst har jag strukit för och ringat in angelägna ord i denna lista. Under ordet Effektivisera går det att läsa att det är ett verktyg inom industriell produktion för att mäta hur man snabbast och billigast kan tillverka en produkt utan att den förlorar i kvalitet. Under 80-talet när det marknadsliberala systemet new public management infördes i svensk offentlig sektor, började man på samma sätt tänka kring effektivitet inom vård, skola och omsorg. Utvecklingen har sedan dess drivits på av såväl socialdemokratiska lobbyister och borgerliga regeringar.

Mot detta läggs tanken om likvärdighet, och i en citerad SNS-rapport, plockas argumentet att reducerad byråkrati till förmån för privata alternativ inte alls ökat kvaliteten i välfärden. I rapporten kritiseras de politiska besluten för att inte ha tagit befintlig forskning i beaktade, gällande effekterna av konkurrens inom välfärdsektorn.

Det berör mig, som till vardags sitter i den offentliga sektorn, djupt. Och gör mig än mer förvirrad när jag den första söndagen i september i år, kommer att rösta. Om inte ens det röda blocket gjort något för att förhindra denna utveckling: vem kan jag då lita på?

Den stora risken är ju att stora skaror av bittra och trötta arbetskamrater i min sektor, kommer att rusa rakt i famnen på missnöjespartier som Sverigedemokraterna.

Så javisst, denna bok är viktig, men med lite mer humor och vass ironi, kunde den fått mina nackhår att resa sig ytterligare.

Ska du köpa denna bok, tycker jag du ska göra den för Aase Bergs skull, som har skrivit om begreppet ”vi”. Där som först, på sidan 165, får du det jag längtat efter boken igenom. Ett underbart egensinne av Norén-mått, som får dig att le igenkännande och svart.

Similar Posts:

• Solidarisk eller kåt på makt?
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Sorgligt och fnissigt – på samma gång!
• Oinspirerande skildring av lek
• Politisk brännvidd i poesin

Trado är en förlängning av deras kollaboration. Trado är uppbyggd som ett altarskåp, där varje insida bär en liten bok i en ficka. Det är tre sviter, en av Farrokzhad, en av Cârstean och en gemensam. Tillsammans utgör de ett verk. Den gemensamma delen är en poetisk essä om relationen poeterna emellan, översättning som handling, förräderi, kärleksakt. Trado utkommer på två förlag samtidigt, stora Bonniers och lilla Rámus. Trado ges också ut i Rumänien.

Vi letar efter ett ord i utrymmet mellan våra språk. Det är ett utrymme som upptas av ett tredje språk. Ett språk som inte är någons modersmål. Ett språk som är ett ingenmansland i vårt gemensamma arbete. Ett ingenmansspråk.

Den gemensamma essän rör sig hela tiden kring härkomsten, hemmet, förräderiet. Att skriva är att förråda, att översätta är att förråda. Samtidigt en kärlekshandling, lojalitetshandling. Essän är sprängfylld av citat om översättning från Jacques Derrida, Primo Levi, Susan Sontag, Anne Carson… Det blir för mycket. Det blir en smula präktigt och manifestliknande och de två författarna uppgår i en sådan symbios att jag blir mätt på boken. Det är synd, för de två diktsviterna tycker jag mycket om.

Farrokhzads svit är uppställd som ett samtal mellan Jag och Svetlana. Det är ett samtal om gemensamma och helt skilda tolkningshorisonter, familjen och skrivandet. Stilen känns igen från Vitsvit.

Svetlana sa: Att du inte skriver på hennes språk är som att säga att du fötts till världen utan mor. Det är som att säga att ditt liv inte kostat henne något.

Cârsteans svit är betydligt mer lågmäld. Cârstean rör sig mellan Bagarmossen och det socialistiska Rumänien, mellan

Och generalen dödade de
eftersom han kände medlidande med fienden

och

Athena säger
ge mig din smutstvätt
så att jag kan tvätta den

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Verklighetsförankrad rotlöshet som bör läsas högt

I Kärleken upphäver Duras det kronologiska berättandets logik. Texten är skriven i presens men jag får snart en känsla av att mycket av det som händer, redan tycks ha hänt. Upplevelser i nuet och minnen från en annan tid flyter ihop och blandas, på samma sätt som pölarna på stranden och floden vid S. Thala flyter ut i havet.

– Jag hade glömt er.
– Ja, det stämmer – hon avläser långsamt platsen – ni kom alltså till S. Thala för att ta ert liv, och sedan såg ni att vi fortfarande var här.
–  Ja.
–  Ni mindes.

Resenären har varit i S. Thala förut. När han återvänder är det förflutna fortfarande där. Här finns både den fysiska staden och minnena av en stad. Hotellets balsal där han har dansat ”vansinnig av lycka”. Måsarna. Havet. Breven han skriver men aldrig skickar: ”Kom inte hit, det är inte värt det längre.” Kriget som bullrar som av åska om natten. Det bombade kasinot. Den döda hunden på stranden. Sirenerna. Lukten av bensin och brandrök. Kvinnan, som aldrig fick hans brev, anländer en dag med två sorgklädda barn. Hans barn. Som aldrig ska få träffa honom igen.

–      Jag vill inte ha barn längre. [---]
–      Varför?
–      Jag vill ingenting längre.

Det är inte enbart olika tidsplan som smälter samman i Kärleken. Karaktärerna glider också emellanåt ihop. Blir en och samma person. Resenären och mannen med den intensivt blå blicken. Den gravida kvinnan och modern till de två sorgklädda barnen. Det går att läsa Kärleken som berättelsen om en man och en kvinna, om hur deras minnen av sig själva och varandra träffas och skiljs åt igen. Kärleken, i berättelsens titel, återfinns just i detta ständiga sökande efter den andre. Deras upprepade möten till synes oberoende av tiden och rummet. Den återkommande repliken. ”– Åh, ni kom”, som uttrycker att en nästan omöjlig förhoppning ändå gått i uppfyllelse. Duras ger dessa två en plats – S. Thala, med sin strand och sitt hav – där de fortfarande kan mötas genom sina minnen. Mannen och kvinnan blir till i S. Thala och S. Thala blir till i dem.

Hon avlägsnar sig, han ropar på henne. Han frågar:
– S. Thala, det är mitt namn.
– Ja – hon förklarar för honom, visar: – allt, det här, allt är S. Thala.

Duras text, i en gnistrande klar översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Iso, är på samma gång befriande enkel och mättad av innebörd. Det rytmiskt poetiska språket och det korta formatet gör dessutom Kärleken utmärkt väl lämpad för såväl högläsning som omläsning. Det här är helt enkelt en text som ska läsas. När jag skriver om den, tynger jag ner Duras prosa med mina ord. Som om jag möblerade en luftig funkislägenhet med otympliga ekmöbler. Till berättelsens storhet hör att den går att läsa på många andra sätt än det jag skrivit om här. Och jag vill verkligen rekommendera alla att hitta sin egen tolkning.

Similar Posts:

• Intelligens går inte att lita på
• Sommarreflektioner vid kusten
• Vad kriget gör med människor
• En angenäm helhet
• Att panorera, att fokusera

Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt har plockat en spretig, vacker bukett. De beskriver den själva som ”en kör av röster som sjunger och krig och förluster, stängda gränser och en längtan efter en annan värld”. Antologin Om detta sjunger vi inte ensamma är en orkester utan dirigent. Den lyfter fram röster som riskerar att drunkna bland krönikor och panel-debatter. En efterlängtad nyansering bortom kvällstidningsrubriker. Och som redaktörerna själva säger: Poesin kan nå dit debatten inte träffar.

Jag ser framför mig en uppläsning i form av en flashmob på landets centralstationer. Där mikrofonen vandrar från stämma till stämma, från den som viskar till den som skriker. Så kommer jag osökt att tänka på ett begrepp inom musikteorin – kyrkotonarter. Det är skalor som innehåller samma toner, men är förskjutningar av durskalan. De berättar helt olika stämningar bara genom att flytta på en ton. På samma sätt berättar dikterna i den här antologin, samma sak, från olika utkiksplatser, olika perspektiv.

Seluah Alsaati sjunger precis som många andra författare i antologin om ett Vi. Hennes kampsång ”Vi är Alan” sätter ribban högt med sin Silvana Imam-attityd.

Vi är striden och vi står mitt i den
skyldiga våra barn att vända samtiden

Temat blir tydligast i Arazo Arifs ”Idag är dagen då vi alla ska dö”, som blir antologins refräng med strofer som ”Ingen nåd över det här landet”.

Även författarkollektivet Ce(n)sur lyckas i sin ”Rapport från en bisarr debatt” skapa ett kritiskt kollage och visar med sin iskalla ironi hur den yngre generationen är den som ser klart: ”En hel höst mellan ord och handling”.

Athena Farrokhzad ger mikrofonen till Malmös antifascister:”Säg något om kålsupare som aldrig ska passera”. Dikterna slungas runt som i en centrifug. Men vissa dikter suddas ut av formen, författarna är presenterade i bokstavsordning och det finns ingen plats för tomheten. Ibland är det för vackert. För mycket ord, ibland vill jag höra ordlösheten, trevandet, stammandet, en rejäl gestaltning av det dåliga samvetet utan att det känns som vita tårar. Därför är det så befriande när Kristian Lundberg skriver:

Varje morgon måste jag
fylla en dikt upp till brädden
med allt det som vi aldrig lyckades
ge namn åt eller förklara

Och när Åsa Maria Kraft skriver att:

vår naivitet var stendum: den trodde girighet var framgång

Även Helena Boberg är tydlig i sitt utifrånperspektiv och ser sitt privilegium. Hon använder språket och säger ”de” istället för ”vi” förutom när hon viskar fram

där vi rörde oss
fritt
framträdde som vansinniga

Karin Brygger är också hon väl medveten om att hon inte befinner sig på havet. Men hon betraktar.

Vi tänker på deras barn.
Som inte heller har pengar till biljetten.

Inga vita sidor, inga uppslag med några få ord som ekar. Jag hade velat känna tystnaden. Dröja mig kvar ännu längre. Famla i tomrummet som uppstår. Jag läser dikterna i skuggan av hösten. I efterbelysningen av chockvågen. Sidorna som mörkrumslampor. Vi behöver mörkret för att kunna framkalla bilderna.

Jila Mossaed sticker ut med sin storhet. Hon lyckas zooma både in och ut. Jag blir åksjuk, den mörka sorgen är svindlande:

Små kroppar
svävar mellan jorden och himlen

Samlingen slår mig. Högt och lågt. Från alla håll och kanter. Det finns så många punkter varifrån man kan berätta.
Som en kamera. Ju mindre bländaröppning, desto större skärpedjup. Antologin är en kontaktkarta. Den samlar ett antal blixtbilder från vår samtid. Den som pågår i vår närhet, på våra gator och på ett ogreppbara avstånd beroende på vem som tittar. Och det är just det. Vissa dikter behöver förstoringsglas. Jag återkommer till ord som närbild, perspektiv, inzoomning, objektiv, blixtbild och skärpa i mitt försök att beskriva. Blir tvungen att läsa om ordet brännvidd.

Om strålar som utgått från en mycket avlägsen lysande punkt, till exempel en stjärna eller en punkt på solen, och därför kan anses som parallella, infaller mot en konvergerande lins, sammanbryts de efter sin passage genom linsen till en bestämd punkt på den axel som är parallell med dem. (Wikipedia)

Poesin är politisk. Poesin är ingen flash i mobilen. Poesin vågar ställa in skärpan. Så är det. Ett minnesmärke som hindrar oss från att glömma.

Antologin lämnar mig med frågorna: Vem får säga vi? Vems vi? Vilka är vi?

Luft från havet strömmar in mot land. En besk eftersmak. Undertrycket känns genom hela samlingen. Allt som måste ut. En mångfacetterad kakofoni som behövs. Jag vill inte säga mer. Eller jo. Jag saknar Alma Kirlic och Niklas Mesaros stämmor.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• ”d j u p a v e c k”
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Utåtriktade röster som når in
• Vi ska alla en gång dö