Colosseum i Rom, en av världens mest berömda fornlämningar, står som en påminnelse om det romerska imperiets storhet. Bokstavligen huggen i sten är det ett exceptionellt exempel på romersk ingenjörskonst och estetisk förmåga. I mångt och mycket ett storverk! Paradoxalt nog är Colosseum också platsen för själva kärnan i det som kanske med dagens ögon […][...]

Att skildra antika personligheter är på många sätt tacksamt, särskilt kanske när det gäller romerska kejsare. Det finns relativt gott material att tillgå och materialet i sig är ofta också både intrikat och spännande. Tiberius är inget undantag och hans liv innefattade allt vad man skulle kunna önska i form av krig, kärlek, svek, lögner […][...]

Den grekiska antiken är svår att komma undan när man börjar repa den europeiska historiens fernissa. Influenserna är kanske inte alltid övertydliga, ibland rentav dolda, förklädda bakom konventioner som känns mer sentida än vad de egentligen är. Men de finns där under ytan och bara man skrapar lite grann så kommer de fram. I filosofin, […][...]

Föga anade den romerske befälhavaren över styrkorna i Germanien, Publius Quinctilius Varus, att han skulle dö i Germanien år 9 e.Kr. Än mindre anande han nog att han skulle dela detta öde med tre hela legioner av roms allra främsta soldater. Men det var precis vad som hände. Varus armé på mellan femton och tjugotusen […][...]

Aten, 300-talet f Kr. En student vid Platons akademi hittas död under mystiska omständigheter; en av hans lärare anar ugglor i mossen och kontaktar ”uttydaren av gåtor”, Herakles Pontor, en liten klotformad man med prydligt svart skägg och de skarpaste små grå cellerna i hela Aten. Efter viss övertalning går Herakles med på att åta […][...]

Att Guinness rekordbok blivit något av en institution, redan så onaturlig, att folk gör märkvärdigheter endast för att hamna där, dels också pådriven från redaktörernas sida att spåra upp allsköns finurliga tilltag är inget nytt, det förekom på sitt sätt redan i antiken. Romarna och de gamla grekerna försökte vida överträffa varann, men likafullt var […][...]

Jorå, det är faktiskt sant, riktigt trevligt var det också och inte så farligt heller. De var alla trevliga bekantskaper i den litterära form som jag kom i kontakt med dem. Jag har helt enklet läst Kejsarbiografier när jag gått och lagt mig och försökt att klämma en Ceasar per kväll och jag lyckades nästan. […][...]

Med en vetenskapsmans intresse, en forskares nyfikenhet, ett barns fantasi och ett enkelt språk som är en blandning av både det ena och det andra tar författaren Maja Lundgren med oss till Pompeji, åren före katastrofen. Hon skriver om tiden som var då, men drar sig inte för att dra in jämförelser från vår tid. […][...]