Så när nästa år kom, och det stod klart redan tidigt att Nya tider sökt och fått tillstånd till att åter medverka, fattade jag först ingenting. Sedan kom hela debatten om yttrandefrihet igång. Att bokmässan ska vara ett golv för alla, att allt ska rymmas under samma tak. Det gällde också nedtystandet av Sverigedemokraterna, som man menade ju inte hade gått så bra; tvärtom, var de nu i toppen av Sveriges största partier.

På sätt och vis höll jag med om detta. Det är bättre att dra ut trollen i ljuset, och alla fina grejer man kan säga om att bekämpa rasismen. Det är inte människorna det är fel på, det är ideologin, osv. Alla kan förändras, om de möter motstånd. Så släpptes filmerna. Om hur Nya tider uppmanade folk att jaga rätt på journalister och ställa dem mot väggen. Tvärtemot den yttrandefrihet man förespråkade. Tvärtemot den demokrati vi sägs leva i. Så kom bojkotterna. Författare som sa nej till att åka, som menade att nu hade det gått för långt. Jag tyckte först att det var att ta i. Jag läste Expos förklaring till varför de inte tänkte åka. Jag läste texten från Johannes Anyuru, som med sin hudfärg och sin nya roman kände sig direkt hotad. Jag läste Björn Rosenbergs text, som satte ljuset på andra världskriget och hur vi måste förhindra mörka krafter att ta sig in i vårt vardagliga samtal. Texter som jag tyvärr inte hittar när jag googlar nu, det har skrivits för mycket om årets bokmässa… Frågan är väl: går det att diskutera med folk som ifrågasätter att Förintelsen ägt rum?

Jag har försökt göra det då och då. I kommentarsfält på twitter, i trådar på facebook, någon gång till och med i verkligheten. Det du möts av är en härva av konspirationer. Människor som tror på en omskrivning av verkligheten, som går ut på att PK-media har förvrängt skallen på oss alla. Att judar och muslimer på olika sätt försöker ta över världen. Jag har läst om den verklighetsbeskrivningen när jag läst om Breivik. Jag har läst om den i Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor, som kom 2012. Det var innan SD var så stora som de är idag, innan Trump, men dessa tankar hade redan börjat smitta jordens befolkning.

Jag har läst om den när jag för att granska saken surfat in på Nya tiders hemsida, och på det som tidigare hette Avpixlat. Och jag fortsätter att se den banala godheten, för att travestera Ann Heberlein, när poliser säger att de inte kan fängsla nazister som tågar genom Göteborg utan tillstånd, för att de inte betedde sig tillräckligt nazistiskt. Det var inte tillräckligt likt, rent estetisk, så som det var på Hitlers tid. Och jag undrar vad vi beredda att göra för yttrandefriheten? ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem”, skrev Karl Popper i Det öppna samhället och dess fiender 1945. När vi ger Nya tider en plattform på bokmässan, som är en av de största plattformarna vårt land har att erbjuda, då ger vi fritt spelrum för den här världsbilden att nå fäste. Den är redan hyfsat stor i Sverige, och den kan lätt bli större. Det var vad som hände i USA när man slutade med Trump som president. Han var rolig teve, och fick obegränsat med utrymme. Och nu sitter de där, med honom vid makten. Den ”alternativa verkligheten” som rådande norm.

Vad jag hoppades på var att om tillräckligt många skrev på den där bojkottlistan, så skulle bokmässan inse sitt misstag och porta Nya tider. De skulle inse att det var viktigare att behålla författarna, som ju är det mässan ska handla om: litteratur. Så jag skrev också på listan. Nu känns det tråkigt att inte få gå på bokmässan mer. Att en envis debatt ska vara det enda som finns kvar. Och i yttrandefrihetens namn ska idioti och främlingsfientlighet spridas. En liten skittidning, som har massor av makt, och fortsätter att tillskansa sig det framöver.

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• De goda litteraturälskarnas tystnad
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla

I den briljant Ann Heberleinskt refererande betitlade boken vrider och vänder ofta en berättarröst på perspektiven för att därigenom låta samhällskritiken effektfullt sippra igenom i stället för att exempelvis låta slagorden ljuda. Och det gärna med ett ironiskt peppande språk, att sitta och vänta på att eventuellt bli inringd av en bemanningsfirma (och i så fall springa det snabbaste man kan till jobbet) eller att ensam lyfta gamlingar inom äldrevården blir ett bra sätt att träna. Eller positivt peptalk för organiserade abortmotståndare att byta ut parollen Ja till livet till Nej till döden och i stället börja protestera mot satsningar på dödsbringande militära projekt eller det destruktiva klassamhällets dödliga konsekvenser.

Ofta biter den satiriska, skrattframkallande humorn och mörkret där bakom på samma gång. Även om skrattet inte fastnar i halsen så triggas samtidigt samhällskritiska tankar i bakhuvudet. Mellan seriestripparna finns enrutingar med figurer som utbrister saker som:

”Tänk att det gått att räkna ut att vårt solsystem är 4,6 miljarder år”, varpå en annan svarar:

”Ja, vissa åldras fan inte med värdighet”.

Eller en björnkanin vid ett bord som utropar: ”Hovmästarn! Det är kött i mitt kött!!!”.

Det är bredden, kombinationen av längre serier, korta ordvitsbyggda bilder och detaljrika färgexplosioner till uppslag som lyfter boken. Upplägget hade antagligen blivit en aning tungt om uttrycket hade varit mer ensidigt.

Det är i likhet med Jan Stenmark eller ovan nämnda Hemmingsson lätt att få favoriter att återkomma till, men i Sara Granérs fall kan det lika gärna handla om en färgglad bild av ett vardagsrum och ett litet fyrfota djur med tofsmössa och fiskhuvud som säger: ”Kom ihåg att i ditt hem är det jag som bestämmer” eller mer politiskt direkta sidor. En starkt genomgående tematik finns därmed inte men återkommande är serier om rovdriften på naturen, arbetsmarknadens och det kapitalistiska systemets absurdism. Det är få som tacklar sådana tunga ämnen på ett så roligt, finurligt och samtidigt allvarsamt och samhälleligt tankeväckande sätt som Sara Granér.

Similar Posts:

• Satir som kunde nått längre
• Rått och blandat
• Satir och genialitet i serieformat
• Recensionen, ditt as
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!

Vari består alltså detta ”ideologiska vansinne”? Tja, i visionen om det narkotikafria samhället. Det är en idé som i stort sett förenat alla etablerade politiska partier åtminstone de senaste fyra, fem decennierna. Vi har kanske inte fört det fullt så bokstavliga ”war on drugs” som USA har gjort, men det har, enligt Linton, inte desto mindre varit ett dogmatiskt politiserat krig med kostnader i människoliv.

Även om jag nästan bubblar över av invändningar måste jag ge Linton rätt i detta: den svenska narkotikadebatten har länge legat lågt, samtidigt som människor går under. I praktiken har emellertid sprututbytesprogram och underhållsbehandlingar med metadon och liknande blivit vanligare. Att det inte gått snabbare betraktar Linton som en historisk skuld: vi har offrat missbrukares liv hellre än att hjälpa dem leva värdiga liv med sina missbruk.

Linton tecknar nämligen klara distinktioner mellan bruk, missbruk och beroende. Här handlar det alltså om det senare, att den som är beroende av framför allt heroin kan ersätta den eviga och olagliga jakten på nästa sil med medicinskt utskrivna preparat och leva ett så kallat normalt liv med arbete, hem, familj och så vidare. Det sker, och det borde förmodligen ske i större utsträckning. Det är inte otroligt att vi varit för försiktiga med den typen av pragmatiska lösningar. Men det är inte svårt att tänka sig debatten om vi varit mindre restriktiva, att vi låtit människor ta livet av sig med statlig narkotika och hur också detta blivit ett exempel på hur lågt vi värderar missbrukares liv.

Då har jag ändå större problem med hur lätt Linton får det att låta att skilja på bruk och missbruk. Han diskuterar det inte särskilt uttömligt; Knark – en svensk historia är nämligen inte i första hand en bok om droger och missbrukare, utan någon sorts idéhistoriskt inspirerad debattbok (jo, jag vill också kalla den det). Linton lägger stor vikt vid vilka begrepp och retoriska figurer som använts i debatten. Det är till exempel ingen slump att boken heter just Knark. Det är ett uttryck som klumpar samman olika typer av narkotika, från cannabis till heroin, vilket författaren menar är ack så typiskt för svensk narkotikapolitik. Vad som inte riktigt framgår är dock på vilket sätt ”knark” egentligen skiljer sig innehållsmässigt från det mer neutrala ”narkotika”.

Nå, bruk och missbruk, då? Vem avgör det? Vilka mänskliga eller ekonomiska kostnader ska till för att bruk ska övergå i missbruk? Att man inte kan bära det ekonomiskt? Att man slutar sköta sitt arbete? Sina relationer? Helt eller delvis? Att man ljuger eller stjäl eller gör illa människor i sin närhet? Någon gång? Ofta? Jag har långt ifrån några klockrena svar på det här.

Magnus Linton verkar däremot vara ett under av klockrena svar. Hans posterboy för bruk som borde lämnas ifred är en småländsk trebarnspappa och väletablerad egenföretagare som odlar egen cannabis för självmedicinering av ångest- och sömnproblem. Han är en ganska bjärt kontrast till bokens övriga miserabla missbrukargestalter, så några större problem med gränsdragningen gör sig Linton inte.

Fienden i Knark tecknas däremot med all önskvärd tydlighet i form av den auktoritära absolutistiska utopin ”det narkotikafria samhället” (eller ”det bejerotska paradigmet”, efter den tongivande läkaren Nils Bejerot). Dess förespråkare framställs genomgående som dogmatiska, hysteriska (men samtidigt slentrianmässiga) och djupt okunniga. Eftersom Linton gör en stor sak av den restriktiva retoriken kring narkotika som ”osvenskt”, talet om ”renhet” från narkotika och liknande, framstår de dessutom som vagt rasistiska och nationalistiska.

Jag känner inte igen en skugga av någon av dem jag någonsin mött. De har varit allt från poliser och präster till frivilligorganisationer, och framför allt anhöriga som har fått ta vansinnigt mycket skit och oro och ändå är beredda att göra vad som helst för att få tillbaka sina nära och kära. För alla dessa engagerade människors skull gör Lintons argumentation rent ont i mig.

Ja, jag är för en restriktiv narkotikapolitik. Ja, jag uppfattar det som djupt problematiskt att göra ”valfrihet” till flaggskepp för beroendeframkallande medel (och nej, det gäller inte bara narkotika). Inte minst önskar jag att de här livsviktiga frågorna fick en renhårigare behandling. Det finns uppenbara problem med den svenska narkotikapolitiken och Linton lyfter många viktiga frågor, men han klumpar också ihop, polariserar och förenklar problem.

Är det till exempel själva visionen om ett samhälle utan illegal narkotika som är orsaken till att människor dör? Vi har en liknande nollvision vad gäller döda i trafiken, och den har aldrig hindrat oss från att göra allt för att rädda dem som faktiskt råkar ut för olyckor. Inte heller verkar det rimligt att den restriktiva politiken utgör den drogrelaterade kriminalitetens upphov. Då skulle exempelvis den italienska maffians stora intressen i sophantering innebära att vi borde legalisera sopor och, vänta, de är ju inte direkt olagliga.

Ett samhälle måste kunna lyfta blicken utan att förlora de enskilda människornas värde, hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt: ideal och realism, långsiktigt och kortsiktigt. Vi måste kunna motverka missbruk utan att för den skull offra själva missbrukarna (som människor). Det är inte konstigt att det narkotikafria samhället i en globaliserad och djupt kommersiell värld tycks längre bort än någonsin. Det narkotikafria samhället är ett minst lika ouppnåeligt ideal som att inte en enda människa ska dö i trafiken. Det betyder för den skull inte att det är ett dåligt ideal.

Similar Posts:

• Problemfyllt pulver
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Ett liv i missbruk
• Botanik i veganernas värld

I Hans Gunnarssons Enkelrum befinner sig en man på resa genom Sveriges småstäder. Han söker sig till tristessen för att kunna ta sig ur den och ta sig ur sin skrivkramp. Han föreställer sig den text som ska bli resultatet av promenaderna, restaurangbesöken och hotellnätterna men funderar på om det inte vore lika bra att skriva en deckare i stället. Något annat, någon annanstans, på samma sätt som han inte kan släppa taget om sitt ex, trots att hon sedan länge gått vidare.

Det är lågmält men ändå pockande, stråken av förnedring, glimtarna av vad som kanske hänt, kanske händer. Därtill en viss svart humor men av det slag där eventuella ansatser till skratt fastnar i halsen.

I Fas 3 av Ann Heberlein växelberättar ett äldre par om sitt liv tillsammans. En stormande kärlek, en oplanerad graviditet, krossade drömmar och decennier av fjärmande. Två liv som har levts bredvid varandra och nu är det inte mycket kvar – det är fas 3 i livets bemärkelse, liksom i den utförsäkrades. För ja, det handlar om detta par men det handlar också om låglöneyrken, att bränna ut sig och att bli ekonomiskt livegen i en äktenskapets trygghet som kan vara nog så otrygg. Man förstår vartåt det barkar men ändå inte riktigt.

Just hur det mer allmängiltiga men också politiska flätas in i novellen gör den till något mer än det den ter sig som från första början. Ett litterärt debattinlägg med fokus på dem som inte kan, inte orkar göra sina röster hörda. De som nått vägs ände men inser att det ändå inte är slut, och då inte i positiv bemärkelse.

Ingenting av Jonas Karlsson är mycket stilsäker, samtidigt som dess riktning är synnerligen osäker. En man visar sig vara förföljd och parallellt med nedslagen i hans intetsägande liv och det ickeförhållande han har på vänt nystas det långsamt i vad de som skuggar honom egentligen har för motiv.

Det lätt surrealistiska kamoufleras väl av det vardagliga, så pass väl att det framstår som om inte helt normalt och rimligt så i alla fall inte heller fullständigt galet.

Förhöret av Khashayar Nadererehvandi tilldelades Sveriges Radios Novellpris 2014 och bryter av mot de andra med sitt mer direkta anförande, där longörer i stort sett saknas. Ett bråk mellan två män, en besynnerlig och efterhängsen tupp, en återkomst. Och därefter något som hänt, något som föranlett denna skildring.

I denna novell slår surrealismen ut i full blom med den eventuellt beväpnade tuppen men även här lyckas sammanhanget hålla ned och tillbaka det som annars sticker ut. En sorts realismens neutraliserande verkan.

Formgivningen är som vanligt enhetlig även om Förhöret sticker ut även där, med sin relativt realistiska tupp och avsaknaden av de övrigas grå människor mot bjärt rosa, lila och gröna miljöer. En främmande fågel i dubbel bemärkelse i denna kvartett, som kräver en del av läsarna. Det finns små hullingar som griper tag, ett närliggande obehag som följeslagare vid läsningen. Ja, det är synd om människorna.

Similar Posts:

• En novellfläta av elva strängar
• Koppla mig till 22! Varför då?
• Pretto goes blasé
• När reglerna glöms bort
• Synnerligen begåvat

De smärtsamma berättelserna ur Heberleins liv, som kretsar kring kärlek, övergrepp och sjukdom, finns alltså i första delen av boken, tillsammans med hennes frågor. Den första delen är nästan dubbelt så lång, som den andra delen, där hon låter Gud svara och förklara sig. Heberlein har till exempel mycket att berätta om manligt förtryck och övergrepp som hon drabbats av. Hon frågar Gud varför han skapade två kön, där kvinnan är skapad av mannens revben. ”Kunde du inte ha skapat två likar? Du skapade inte bara två kön, man och kvinna, du skapade också en maktordning, en hierarki, det nödvändiga fundamentet till de patriarkala strukturer som jag och alla andra kvinnor (och män) är underkastade.” (Ja, detta är en av tillvarons största gåtor, varför det finns en maktkamp mellan könen.)

I sin text refererar Heberlein totalt till 24 böcker, alla listade i bokens källförteckning. Det är böcker om religion, teologi, filosofi, etik, psykologi, sociologi, feminism och kvinnohistoria. Och där finns också den skönlitterära Paradise Lost av John Milton. Det känns som att man som läsare borde vara djupt insatt i dessa texter för att få en helhet. En av böckerna som Heberlein kommer in på, i samband med att hon skriver om att hon känner att Gud befinner sig på avstånd och håller sig borta i tid av nöd, är den brittiske författaren C.S. Lewis bok Anteckningar under dagar av sorg (A Grief Observed). Boken skrev han när hans fru hade avlidit i cancer. Han undrar varför Gud övergivit honom, och var Gud finns. Nu, då han verkligen behöver Gud, då är Gud tyst. I detta känner Heberlein väl igen sig. Det verkar vara en mycket viktig bok.

En annan av de böcker Ann Heberlein hänvisar till, är den brittiske sociologen Zygmunt Baumans Det individualiserade samhället”, där han tar upp problemet med den senmoderna, postmoderna människans vanmakt och känsla av otillräcklighet: ”Människans kamp för överlevnad är inte en kollektiv kamp, utan en kamp som varje individ för på egen hand, utlämnad åt sig själv, sin styrka och sina svagheter.” Människan föds inte längre till att tjäna överheten och Gud, utan hon vill klara sig själv och har därmed blivit ”ett naket, skrämt och aggressivt jag på jakt efter kärlek och hjälp”. (Ja, här kan man bara hålla med.)

Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig innehåller alltså massor av frågor om tillvaron, som vi skulle vilja ställa till Gud, som ”Vem är du? Vad vill du mig?”. Men det finns en del i boken som gör det svårt för en utomstående att förstå exakt hur författaren tänker. Och så måste det ju vara. Var och en upplever tillvaron på sitt sätt, var och en har sin egen utgångspunkt, med olika erfarenheter i bagaget. Däremot är det helt obegripligt varför svordomar måste finns i en sådan här bok.

Nej, det går egentligen inte att recensera en bok med någons frågor till Gud, och med Guds svar på dessa frågor. Det går heller inte att kort sammanfatta alla frågor som ställs, alla svar som ges. Det går bara att försöka sätta sig in i syftet med boken. Guds svar, vilka till stor del är sådana som människor skulle önska att Gud gav, indikerar på att bokens syfte är att ge tröst. Problemet med vissa av svaren är att jag tycker Heberlein framställer det som att Gud befinner sig i en märklig saga, alltför svag och maktlös. Alltings skapare måste vara mer än så här:

Ja, jag är trött och sorgsen. Gammal. Sliten. Kanske förbrukad. Så tänker jag ibland, dåliga dagar. Ändå vet jag att ni behöver mig. Så länge ni tror på mig finns jag kvar. Om det så bara är en människa som tror, så finns jag. Jag lever tills den sista av er tappar tron och hoppet – och när jag dör, dör ni med mig. Så kära dotter, släpp inte taget. Tappa inte hoppet. Behåll din tro. Överge mig inte. Jag behöver dig.

Ann Heberleins bok gör mig minst sagt konfunderad. Är hon verkligen nöjd med att Gud verkar ofullkomlig:

Ni är så många och vill så mycket att jag ibland känner mig helt söndertrasad. Ni är så många. Och ni behöver mig så mycket allihop. Vet du vad? Jag är mycket mer lik dig än vad du förstår. Eller, snarare, du är mer lik mig än du förstår. Jag är en ensamstående mamma som ibland är väldigt trött. Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta. Gråta över att ni är så missnöjda och olyckliga. Jag tycker nog att jag gett er ganska goda förutsättningar. En hel värld, till brädden fylld av sådant som går att äta, sådant som är vackert, sådant som är nyttigt – bara för er!

Är det just detta som tröstar henne, att Gud egentligen inte räcker till?

Similar Posts:

• Bakom kulisserna
• Knappast klädsam ångest
• Livet iscensatt
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• ”Är det här en pretentiös bok?” och 9 andra jätteviktiga frågor

Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, utan de synliggör också de gamla välbekanta medierna. När vi upplever boken som utmanad av radio, film eller av sociala medier ser vi skillnaderna, vad en bok är i förhållande till något annat, men nya medier har naturligtvis också ifrågasatt vardagliga gränser mellan privat och offentligt.

Hur människor konstruerar sina jag på olika mediala arenor är ämnet för litteraturvetaren Cristine Sarrimos bok Jagets scen. Det är ett omfattande ämne, egentligen alldeles för brett för att helt göras rättvisa av de olika huvudexempel boken tar upp, men det är nog heller inte meningen. Vi får visserligen inte veta alltför mycket om hur urvalet gjorts – av de sex författare och två bloggare som nämndes ovan – men mitt intryck är att det snarare eftersträvar variation än exakt jämförbarhet. För vad har egentligen Blondinbella och Lars Norén gemensamt?

Mest givande blir nog analysen när Sarrimo jämför de författare som har mer gemensamt. Norén och Maja Lundgren till exempel. Både ville de kritisera kultursverige genom att namnge personer och slå ganska vilt omkring sig. Ändå blev Norén närmast geniförklarad (eller, det var han väl redan), medan Lundgren faktiskt framställdes som psykiskt sjuk. Det blir intressant just för att det de gör är så lika och deras positioner åtminstone påminner om varandras. Också Lundgren var ju en hyllad författare innan Myggor och tigrar.

Mest olika får kanske de unga kvinnliga bloggarna och den gamle kulturräven Enquist hållas för. Hans självbiografi Ett annat liv är skriven i tredje person och med tydlig integritet. En och annan kritiker kände sig klart lurade på konfekten (fast jag blir sugen på att läsa). Så är Enquist också en väletablerad författare som kanske kan kosta på sig att göra sådant, medan bloggarna är direkt beroende av en knepig balansgång när de konstruerar sina jag. De måste å ena sidan provocera eller utmärka sig tillräckligt för att dra besökare, å den andra inte framstå i så negativ dager att flödet av annonsörer och andra möjligheter sinar.

Om Sarrimo beskriver Enquist som en författare som historiserar sitt jag, sätter in det i ett samhälleligt, tidsmässigt och geografiskt sammanhang, så framstår de båda bloggarna som påtagligt historielösa. De är den nyliberala ideologin personifierade, idel individer och entreprenörer. Sin egen lyckas smed. Egoboostande superkvinnor. ”There is no society.”

Förhandlingarna, striderna pågår hela tiden. Vi uttrycker och blir därmed oss själva. Sarrimo skriver:

de språkliga och diskursiva konstruktionerna av det individuella inre har en central existentiell betydelse för oss. Detta understryker att självframställningar kan ha en vittnande eller bekännande dimension som berör det emancipatoriska i skilda bemärkelser. Ett socialt jag skapas i kommunikationen med andra i vardagslivet

Det kan finnas handlingskraft i självframställandet, något frigörande, befriande. Men också begränsningar, fällor och faror.

När det gäller självbiografiskt skrivande framställs relationen mellan den som skriver och den som läser ofta som ett kontrakt eller en pakt, ”sanningspakten”. Så kände sig många som engagerat sig i Liza Marklunds Gömda svikna när debatten ställdes på sin spets och författare och förlag backade på sanningsanspråken. En annan balansgång går Ann Heberlein som i Ett gott liv på en gång måste bekräfta och försöka förändra bilden av sig själv från den skandalomsusade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Vem är det som bestämmer villkoren för hur en text med biografiska anspråk tas emot? Författarens status? Kön? Hur andra medietexter framställer personen i fråga?

Det finns förmodligen inte ett enda rakt svar på det, men Sarrimo väcker mängder av spännande frågor.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Samma sanning?
• Solidaritet och faderskärlek
• Ditt liv som litteratur

Ett färskt uttryck är den bok som Pequod Press har gett ut: Pripyat – tusen år av ensamhet. Pripyat (eller Pripjat om vi skall följa svenska transkriberingsregler) är namnet på den stad nära kärnkraftverket i Tjernobyl som efter kärnkraftsverkets haveri 1986 evakuerades. 50 000 människor tvangs att lämna staden, och sedan dess är den en spökstad, som fortfarande ligger inom den avspärrade zonen. Man kommer inte innanför zonen utan ett specialtillstånd.

Ett sådant lyckades Kristina Berggren och Merja Diaz utverka när de 2009 reste till Pripjat för att dokumentera effekterna av händelserna 1986 – drygt 20 år senare. Kristina Berggren, som är konstvetare i grund och botten, har skrivit de korta texter som ackompanjerar bilderna av Merja Diaz, fotograf utbildad i Göteborg. De är båda verksamma vid Malmö museer.

Jag blir inte riktigt klok på vad texten vill. Det är ett slags prosalyriska fragment, som växlar mellan att meddela rena fakta (”Bara några kilometer från reaktorn ligger staden Pripyat”) med mer poetiska rader (”Tiden får tingen att byta skepnad”) och förnumstiga utrop (”Hur ska vi göra livet bättre? Det måste vi fråga oss! Bär och blommor måste man kunna plocka.”) Helheten blir ganska förvirrande – men framförallt upplever jag inte att den säger mig någonting. Den berör inte överhuvudtaget.

Fotona är tyvärr också ganska intetsägande. De är som sådana mycket vackra, och stämningsfulla – de visar övergivna hus, flagnande väggar, gamla postlådor som gått sönder, ett par övergivna skor – men kunde egentligen vara tagna precis var som helst i världen. De säger inte direkt något om Pripjat, mer än att man förstår att det är en övergiven stad. Men det visste vi ju sen innan.

Man förstår dock av texten att den vill vara ett inlägg mot kärnkraft. I den riktningen pekar också Ann Heberleins efterord. Men varken efterordet eller bokens text uttalar detta särskilt tydligt – de är snarare halvluddiga antydningar. Därför ställer jag mig frågande inför vad boken som helhet vill förmedla: En slagkraftig appell mot kärnkraft? Knappast. En betraktelse över kärnkraftens faror? Kanske.

Denna bok framkallar enbart likgiltighet – tyvärr. Ämnet är mycket spännande, och det hade kunnat bli riktigt bra. En som lyckats att göra spännande, gripande historia av exemplet Pripjat är den ukrainska författaren Elena Filatova, vars Tjernobyl, dagbok från spökstaden (Max Ström 2006) i suggestiva bilder och texter frammanar stämningarna i Pripjat med omnejd, så att man nästan kan känna doften från den radioaktiva strålningen. Läs den istället!

Similar Posts:

• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• En framtid för kärnkraft?
• Triangeldrama i labbet
• Energikällan som kan förvandlas till massförstörelsevapen
• Bön från Tjernobyl

Mycket plats ges åt den i boken icke namngivne förläggare som nappade på bokhandelsframgången Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler förlag, 2009). Läsaren visas in bakom kulisserna på ett obalanserat maktförhållande där publicering och påföljande turné med signeringar, intervjuer och bokmässor beskrivs som utnyttjandet av en människas svaga tillstånd. Uppmärksamhet betyder pengar och Heberlein blir en kassako på freakshow. Lika ingående fortsätter det med klassresan, ögonblicksbilder från djupa kriser, porträtt ur arbetarbakgrunden och oroliga anhöriga.

Bredvid biografin drar Heberlein en annan tråd, ett fritt och kunnigt resonemang kring frågor om godhet och ondska, friskt och sjukt, normalt och onormalt och hur det goda livet egentligen skulle kunna se ut. Men hur flitig hon än är med reflektioner och hänvisningar till stora tänkare förblir det personliga materialet det mest medryckande. Det blir trixigt: den redan marknadsförda slags Heberlein, den diagnostiserade, blir alltså bokens förgrundsgestalt framför andra. Och detta är precis vad hon skriver att hon avskyr. Att reduceras till bilden av en sjukdom. Det ligger en paradox i att Heberlein inte kan fortsätta sin berättelse utan att samtidigt upprätthålla den förenklande bilden av sig själv. Hon framhåller viljan att slippa bli etiketterad med sin diagnos men fortsätter berätta om den – och hon gör det så bra att det fångar all uppmärksamhet.

Men omdömet att Ett gott liv gärna hade fått lämna mer plats åt biografi istället för livsfilosofi handlar inte om lusten att beskåda någons snaskiga persondetaljer. I sin kraftfulla framställning av klass, medielogik och förlagsvärlden är den viktig. Att hon fortsätter ge röst åt hur det är att leva med en psykiatrisk diagnos är omistligt.

Similar Posts:

• Knappast klädsam ångest
• Frågor som får svar
• Livet iscensatt
• Frihet och ansvar
• (T)röstlöst

I det första pocketsläppet ingår bla Arseniktornet av Anne B Ragde, En liten bok om ondska av Ann Heberlein och Eden Maguires Beautiful Dead: Arizonas bok. Alla böcker kommer att förses med en liten grön logotyp att vifta med på tunnelbanan.

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Först ut är Tiger av Mian Lodalen, som säger:

Jag känner mig jätteglad över att tillhöra ett förlag som tar steget att arbeta mot en grönare bokproduktion. Och lite extra kul så klart att min senaste roman får vara med i detta pionjärprojekt.

Om det är ett smart PR-trick eller ett välkomnande projekt som kommer att dra med sig hela bokbranschen återstår att se.

Similar Posts:

• Gaygalan 2005
• Att våga visa Det dåliga
• Tack alla fina!
• Lyckad Litteraturtårta!
• Knappast klädsam ångest

Det finns scener i litteraturen där patienter får en djurliknande framställning. Andra gånger skildras patienten istället som ett barn. Alltså är en djur- eller barnmetafor på något sätt aktuell i sammanhanget. Jaha.

Berättelser ur anhörigperspektiv pekar på att närstående till psykiskt sjuka också brukar få det svårt på ett eller annat sätt. Alltså är psykisk sjukdom också ”ett socialt tillstånd som drabbar alla i dess närhet”. Jaså.

En huvudperson med borgerlig bakgrund vantrivs med närheten till underklassen på hospitalet. Ett alltför avvikande beteende leder till cellen oavsett vilken ställning man haft på utsidan. Alltså verkar risken att göra en klassresa nedåt större inne på anstalten än utanför. Åh fan.

…och så vidare, från uppenbarhet till uppenbarhet. Författare som Agnes von Krusenstjerna, Marianne Ahrne, Astrid Väring, Amelie Skram, Knut Hamsun, Kerstin Thorvall, Åsa Moberg och Karin Fossum är underlag. Jönsson lyfter fram fragment och tolkar och ”får intryck” av hur det kunde förhålla sig på anstalt och hospital.

Författarnas lämplighet för ämnet är självklar och Jönsson utvärderar själv litteraturens inflytande på dåtida debatter på några av bokens mer läsvärda sidor. Men överlag genomgås boken av en resultatmässig gleshet och blir en svävande, mumlande spökhelikopter som inte vill landa för att komma till sak. Sällan framgår någon särskild förtrogenhet med psykiatrin som skulle göra Jönsson mer kvalificerad än någon annan att verkställa boken.

Bara något så enkelt som en kortare kommentar till psykiatrirelaterade verk från andra uttrycksformer än litteratur, som Anna Odells eller Erland Cullbergs, hade gett en befriande bredd. Och om man nu tvunget ska hårdbegränsa till det skrivna ordet är det anmärkningsvärt att förbise alla de biografier som skrivs dagligen i bloggvärlden.

Värd att framhålla är i alla fall reflektionen att svensk psykiatridebatt endast väcks i samband med vansinnesdåd, till exempel mordet på Anna Lindh. Utöver sådana sensationella uppblossanden ryms inte frågor som resurs- och ansvarsfördelning eller hopbuntandet av olika diagnoser i de uppmärksammade debatterna. Det är en kvalitet att detta tas upp i boken, även om Ann Heberlein redan skrivit om det.

Förstås kan man inte argumentera mot det värdefulla i Jönssons idé: att lyssna på den som sällan får komma till tals, den drabbade. Med Heberlein som regelbekräftande undantag är det uppenbart att psykiskt sjuka som grupp saknar röst i offentligheten. Det finns kändisar och opinionsbildare som representerar och kämpar för allehanda minoriteter och samhällsgrupper, men de psyksjuka står stumma. Ungefär lika mycket innan som efter utgivningen av Jönssons bok.

Similar Posts:

• Skämt som inte är skämt
• Bakom kulisserna
• Veckan på dagensbok.com
• Frihet och ansvar
• Knappast klädsam ångest