Men kanske går det ändå att förstå hur denna bildliga blindhet uppstår? Kanske kan man tvinga sig att se och ställa frågor? Varför tycks mord och krig vara människans eviga följeslagare? Själv har Carsten Jensen sett åtskilligt genom sin rapportering från inbördeskrigets Balkan och Danmarks deltagande i kriget mot talibanerna i Afghanistan.

204 korta, numrerade texter utgör en helhet, en essä. Det handlar om ett försök att förstå, en undersökning med påtaglig närvaro. Carsten Jensen drar från egna erfarenheter, från officiella fakta och från ett brett urval av läsefrukter – inte minst romaner och poesi.

Incidenten i Köpenhamn leder vidare till betraktelser av de våldsamma Aztekerna och Conquistadorerna, Röda Khmererna, krigen i Irak och Libyen, nationalismen då och nu, masskjutningar i USA, Anders Breivik på Utøya, islamistisk terror och Adolf Eichman. Det kan tyckas spretigt, men Carsten Jensen tappar inte bort kopplingarna till det nutida Danmark.

Det är, menar författaren, ett land där Erich Maria Remarque är bortglömd. Däremot läses Ernst Jünger desto mer uppmärksamt av allt fler. Den som ifrågasätter krigen, visar inte tillbörlig respekt för de veteraner som kommit hem med skador.

Han visar övertygande hur varken Danmark eller Väst utvärderat de kostsamma insatserna i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen. I vilken utsträckning lyckades man med föresatserna? Blev det demokrati? Förbättrades kvinnornas ställning? Är extremisterna besegrade? Svaren på dessa frågor är lika uppenbara som de är oönskade.

Och det är en av poängerna. Krigen startas inte för att lösa problem, de utkämpas för att krig och våld är bärande inslag i ekonomin, trådar invävda i kulturen. Carsten Jensen återkommer till det faktum att ett krig mot våldsverkarna också är en strid med något inom oss själva.

Essän är tät och håller ihop väldigt väl trots att ämnet är stort och anslaget spretigt. Den ger mängder av uppslag till vidare studier och borde läsas vitt och brett. Bonuspoäng för att texten är modig i en tid då aggressiv nationalism har vind i seglen. Underbyggda motbilder behövs.

Similar Posts:

• Osynlig front i asymmetriskt krig
• En krigskorrespondent med hjärta
• Spretiga och dryga omvärldsobservationer
• Vivere necesse est
• Tungt om imperialism

Det rör sig om en deckare som handlar om Amanda Lund och hennes chef, kriminalkommissarie Bill Ekman. Amanda är utlandsstationerad för att bistå i uppbyggnaden av den lokala insatsstyrkan i Afghanistan. En dag omdirigeras hon till Kabul, där två svenska diplomater anmälts försvunna. Eftersom svenskarna misstänks vara kidnappade är Amanda särskilt lämpad, då hon har meriter som förhandlare.

Händelsen har förgreningar till kriminella kretsar i Sverige och berättelsens två trådar löper parallellt för att i slutet knytas ihop. Ömsom skildras utredningsarbetet ur Amandas perspektiv, ömsom ur Bills. Några gånger bryter de andra involverade personernas perspektiv in. När en ledtråd i form av ett fotografi dyker upp räknar jag på skoj ut hur historien ska sluta. Min gissning och berättelsens fortsatta förlopp håller samma kurs fram till sista kapitlet.

Miljöbeskrivningarna är ytterst sparsamma. Om Afghanistan får vi veta att där är varmt och att där åker operatörer och ambassadpersonal i vita Toyotabilar. I Stockholmsmiljön består scenografin av igenkännbara Pressbyrån, dofter av nybakt bröd från bageriet Fabrique och kaffeautomater. Mindre vanliga igenkänningsdetaljer torde vara Amandas säkerhetsvästar som tynger och bildförstärkare som är till hjälp vid operationer i det afghanska mörkret. Men den vardagliga tonen är påtaglig. Oavsett var vi befinner oss kryddas berättandet av nickande receptionister eller människor som ska bokas in på möten.

Läsningen av Fyra dagar i Kabul är raskt avklarad, vilket har sin förklaring i att halva romanens sidantal består av dialog. Inte bara suckar sticks in mellan replikerna; figurerna får även säga saker med låg röst, med skälvande röst eller så utbrister de saker i stundens hetta. Jo, jag glömde nämna en sak, det dinglas en hel del med glasögonsnoddar när Bill träffar beslutsfattarna i kostym.

Troligen är tanken att jag ska uppleva en jämställd historia. Amanda är lika kompetent som sin chef Bill, och vice versa. De har förtroende för varandra. Men jag har mina undringar över personbeskrivningen i övrigt. Exemplen på karikatyrmässig gestaltning är många: den som är homosexuell förknippas med sexhunger, på UD vet byråkraterna inget om verkligheten, en polis klarar sig inte utan kaffe. Även Bill, Amandas kollega, beskrivs som om det inte hänt någonting i manlig personlighetsutveckling de senaste femtio åren. Det innebär att hans tankar formas så här när han kliver in i ett mötesrum:

Lena Eklund-Berg hade spikrakt, brunt hår som hängde fritt ned till axlarna. Läpparna blänkte av rött läppstift och färgtonen i ansiktet vittnade om att hon nyligen haft semester. Bill tänkte att hon var snygg för att vara femtio plus.

Något säger mig att författaren, som planerar en deckarserie, återkommer till Bill och hans betraktelse av kvinnan vid mötesbordet. Han har nämligen ett trassligt äktenskap. Men givetvis försöker han rädda sitt förhållande, han är väl en hjälte, om jag uppfattat det rätt?

Deckaren finner säkert många läsare med önskan om några timmars tidsfördriv. Men läsarna kommer inte att fyllas av nya insikter om vare sig svensk utrikespolitik eller ursprunget till Afghanistans konfliktfyllda samtid. Intrigen kunde likaväl förläggas till Kymlinge.

Romanens enkla språk och struktur har två fördelar. Den som vill bättra på sitt svenska ordförråd för vardagliga ting får en bra lathund. Deckarens enkla stil blir lätt att stoppa in i Google Translate, för att spridas till andra språkmarknader. Synd bara, att det är så stereotypa personer som tilldelas biljetter till den resan.

Similar Posts:

• Den gråaste staden på jorden
• Om att längta bort
• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Afghanistans många ansikten
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan

Handlingen i romanen Den första stenen inleds lugnt. Den allvetande berättaren introducerar oss för vältränade nordiska kroppar, som utstått (och klarat) både fysiska och psykiska tester. De uniformsklädda danskarna känner att de förberett sig väl inför uppdraget. Översten i plutonen är äldre och bidrar med sin kunnighet i förhandlingar. Kommunikationen med de lokala makthavarna blir allt bättre. De mellanmänskliga kontakterna präglas av leenden, kamratskap och nyfikenhet som förseglas med riktiga och ärliga handslag.

Men så inträffar Incidenten. Därefter ännu en. Snabbt är soldaterna figurer som snubblar in i allt våldsammare händelser. En aldrig så väl utförd förberedelse visar sig vara utan betydelse när något brister på insidan i den egna plutonen. För de lokala krigsherrarna kvittar det om de skjuter på soldater från fredliga Danmark eller Darksky, det amerikanska företaget som innehar kontrakt med USA:s försvarsmakt. Efter explosionerna räknas antalet döda och skadade. Än en gång konstateras: Civilbefolkningens offer är alltid störst.

Kriget är ett viktigt levebröd, en näringsgren som försörjer individer, familjer, byar, nationer. Också Bertolt Brecht såg ett sådant sammanhang i sitt drama Mutter Courage. I Brechtpjäsen framställs krigshandlingarna med mycket tydlig distans, för att skapa reflektion hos publiken. Men så sker inte i Jensens roman. Krigshandlingarna överrumplar mig som läsare, de är omedelbara och tid för eftertanke ges inte. Händelserna framstår i stället som självklara och överlevnadskampen är primär.

Andra recensenter har i sin läsning av romanen dragit paralleller till dataspel, där aktörer uppnår högre resultat (når en högre level) med identitetsbyten. I soldatutbildningar ingår dataspel som förberedelse inför det asymmetriska kriget. Det handlar om att öva sig på snabba val i den brinnande striden, också att hantera konsekvenserna av de felaktiga valen. Men de fysiska förnimmelserna upplevs bara på plats. Romangestalterna får uppleva hur munnen fylls med sand, hur dammet tränger in i näsan och hur öronen drabbas av dövhet. Tunnelseende är bara förnamnet när de försöker återfå balansen.

På några få veckor sprängs föreställningarna om ideal och moral; de ligger som oigenkännliga splitter i den vidsträckta öknen. Om det finns liv, släcks det i samma ögonblick när foten trampar på vägminan eller när kroppen snuddar vid linan som utlöser försåtsminan i buskaget.

I romanens andra hälft, byts perspektivet till att skildra händelseförloppet genom Khaiber, en dansk som flugits in på uppdrag av säkerhetstjänsten. Med honom följer eftertänksamhet kring frågan vad som sker när människor vistas i kriget årtionde efter årtionde. Å ena sidan låter författaren honom uttrycka följande tankar:

Förändring, detta giftiga ord i ett samhälle där urgamla traditioner påbjuder att livet fortsätter utan avbrott från generation till generation. Här är förändring identiskt med sammanbrott.

Men å andra sidan jämställer Jensen de danska soldaternas utsatthet med ett totalt sammanbrott. De språkliga och kulturella världarna kan svårligen hanteras av influgna människor som drivs av sina känslor i stället för sitt förnuft. Dessvärre hjälper det inte heller att sända erfarna bornholmska lokalpolitiker till ett land där en missbedömning av hälsningsritualernas variationer och betydelser ger oanade förvecklingar.

Tidsomfånget för intrigen är chockerande kort utifrån perspektivet att händelsernas verkan skapar sår som kommer att stå öppna i generationer. Jensen balanserar sådana insikter med skicklig porträttkonst. Ingenstans förekommer schabloner – nej, han är väl förtrogen med gruppens psykologi liksom med reaktioner hos enskilda individer. I hans berättelse ges utrymme för ett komplext känsloregister när han målar upp eldhavets explosion och dess attraktionskraft. Förstörelselustan förknippas inte enbart med vapen och inte heller enbart med män. Fascinerande är också läsningen av den muntliga historiespridningen; hur snabbt det går att skapa livskraftiga myter som sprids från tusen munnar till tusen öron – utan den minsta tillgång till internet.

Om jag någon gång tvekar inför romaner, sker det när de är över 500 sidor långa. Jag brukar hitta textpartier som med fördel kunnat strykas. Men i Jensens roman ska ingenting tas bort eftersom allt behövs för att skildra krigets oundvikliga logik.

Similar Posts:

• Om varför krigen aldrig tar slut
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Pengarnas brutala effekt
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman

När journalisten och författaren Jesper Huor reser i Afghanistan i boken I väntan på talibanerna framträder en mer nyanserad, mångfacetterad bild. Huors Afghanistan är knappt ens ett, utan många Afghanistan. Ett land – och kanske särskilt ett vars gränser ritats upp av utomstående kolonialherrar – är så mycket, så många motsägelsefulla intressen.

Hour skriver lättillgängligt om dessa Afghanistans många ansikten. Han möter undergroundpoeter och opiumbönder, drakflygare och museitjänstemän, svenska Isaf-soldater och gamla brittiska kolonialtjänstemän, välutbildade unga kvinnor och de burkaklädda som helst inte ens ska finnas i främlingars ögon. Mest av allt vill han också få sitta ned med de gäckande talibanerna, bergens islamistiska gerillakrigare.

I väntan på talibanerna är en uppriktig, inte alltid helt smickrande skildring av en utrikeskorrespondents vardag, bestående av adrenalinkickar, evighetslång väntan och frustration, av hämmande riskbedömningar, av nödvändiga lögner och inställsamhet. Hour utger sig ofta för att sympatisera med den sida han just pratar med. Det är riskfyllt, effektivt, moraliskt tveksamt och förmodligen en del av det journalistiska spel som vi läsare sällan får ta del av.

Mest funderar Huor förstås på hur det ska gå för Afghanistan och afghanerna. Den internationella närvaron tycks inte direkt lösa några problem. Rigida militärbaser och diplomathotell som dryper av lyx och inte ens släpper in afghaner sticker människor i ögonen. Bombningarna av civila skapar nya, hängivna, hämndgiriga talibankrigare och olika klaner i fejd med varandra kan eskalera konflikterna genom att alliera sig antingen med västerlänningarna eller talibanerna.

”För att få ett slut på kriget behövs en politisk lösning”, menar Huor, ”och den är lika avlägsen som någonsin tidigare.” Det största hindret är vare sig talibanerna eller Isaf-styrkornas dalande popularitet, ”utan regeringens korruption, maktlöshet och oduglighet”.

Jag tänker att det i Väst har funnits en övertro på hur mycket man kan förändra ett krigshärjat klansamhälle utifrån. Till sist måste ändå afghanerna reda ut sina konflikter på egen hand. Talibanerna lär i sinom tid återvända till Kabul, inte med vapenmakt utan som ministrar i en koalitionsregering. Det är svårt att se en annan utväg på längre sikt. De är också afghaner.

”Det framtida Afghanistan blir nog inte ett land som delar våra värderingar eller agerar enligt våra strategiska intressen”, tror Huor, men hoppas ändå att det kan bli ett land med plats för alla de olika människor han mött på sina resor där. Det är ganska svårt att föreställa sig – men minst lika svårt att föreställa sig något annat.

Similar Posts:

• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Hela befolkningen som gisslan
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• När sanningen är som svartast
• Fickor av motstånd mot rigitt könssystem

Journalisten Jenny Nordberg har genast lagt märke till den unga kvinnan i det lilla förrådsutrymme dit matställets kvinnliga kunder är hänvisade. Hon i den konservativa sjalen som inte viker med blicken utan till och med inleder ett samtal. Nordberg berättar att hon skriver om bacha posh, de afghanska flickor som kläs och lever som pojkar under en kortare eller längre period av sina liv, och Spoz, som hon kallas, bekräftar skrattande att hon är en av dem.

Mitt under det stränga talibanväldet kunde Spoz springa omkring utomhus, gå i skolan, umgås med pojkar och män, slåss och spela fotboll – till skillnad från de afghanska flickor som var helt hänvisade till hemmet. Före puberteten blev hon flicka igen, men Spoz har kunnat utbilda sig, har en universitetsutbildning, en framtidstro och inte minst ett självförtroende.

Jag är glad över att Gud gjorde mig till flicka så att jag kan bli mor. I mitt hjärta är jag fortfarande pojke, men det är mitt val att bära kvinnokläder nu. Det är bara viktigt att vara bacha posh i sitt huvud, att veta att man kan göra vad som helst.

Nordberg är i Afghanistan för att skriva om kvinnors villkor, men flickor som kläs ut till pojkar har hon aldrig hört talas om första gången ett par tioåriga flickor hävdar att deras bror egentligen är en flicka. Nordberg vet inte vad hon ska tro. Jaha. Kul lek. Men så småningom bekräftar deras mamma, parlamentsledamoten Azita, att det är stämmer. Ingen av hennes fyra barn är egentligen pojke, vilket är ett stort problem i en afghansk familj. Förutom att det undergräver hela familjens status och fortlevnad – flickorna gifts ju så småningom bort och övergår till en annan familj – kan problemet också vara ekonomiskt. En pojke kan röra sig ute och hjälpa till att försörja familjen.

Det finns alltså en rad rationella skäl att göra om en dotter till son. Det är bra för alla. Systrarna kan röra sig friare med en bror som beskyddar dem. Föräldrarna slipper skämmas för sin ofruktsamhet i denna viktiga fråga, och den utklädda systern får tillgång till en helt ny värld. Dessutom kan könsbytet göras av symboliska skäl: en till son utklädd dotter kan på något sätt hjälpa mamman att göra nästa barn till son, på riktigt. Det anses nämligen vara mammans ansvar vilket kön barnen får, och skuldbeläggningen om man misslyckas med att producera en son blir alltså desto större.

Det är svårt att veta hur vanligt bacha posh-fenomenet är i Afghanistan. Det finns ingen statistik och de utklädda barnens kön är något av en offentlig hemlighet. Skrapar man på ytan verkar många känna till åtminstone någon, och steg för steg hittar Nordberg ganska många; flickor som blivit pojkar av olika skäl och som har olika strategier att hantera det. För de flesta är det en utflykt till ”andra sidan” under några begränsade barndomsår. För några blir det traumatiskt att byta tillbaka. Somliga vägrar, och det är ju inte särskilt svårt att förstå varför. Afghansk kvinnlighet verkar minst sagt klaustrofobisk.

Som en röd tråd, en ingång till fenomenet, men också till Afghanistans turbulenta historia, fungerar parlamentsledamoten Azita och hennes familj. På så sätt ges Nordbergs bok både den fördjupning och bredd som ämnet kräver.

De förklädda flickorna i Kabul ger en lyhörd inblick i ett komplext och fascinerande fenomen i ett komplicerat och svårtillgängligt land. Nordberg gör i synnerhet mötena med människor levande – också när de skorrar. Hon låter oss skratta med henne och med dem hon möter, men då och då också åt henne, åt hur svårt det ibland kan vara att hantera en livsvärld så långt ifrån sin egen. Som när hon möter Azitas mor, konstaterar att hon varit gift i trettiosju år och lite schablonartat frågar om hemligheten bakom ett så långt äktenskap. Modern tittar på henne som om hon vore dum i huvudet innan hon levererar det självklara svaret: ”Det är väldigt svårt att få skilsmässa här.”

Similar Posts:

• Afghanistans många ansikten
• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Varifrån kommer skammen?
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner

Avslitna ben. Avslitna armar. Avslitna könsorgan. Avslitna ögon. Tjugoåringar som måste tillbringa resten av livet hasande fram på benstumpar kapade halvvägs upp på låret. Kvinnor som inte vågar berätta var de tjänstgjort eftersom alla vet att bara horor ligger i fält. Par som skiljer sig eftersom han inte kan sluta skrika hela nätterna. Vuxna män som vant sig att lösa alla problem med en kulkärve. Föräldrar som aldrig ens säkert får veta om det är deras son som ligger där i den ihopskruvade kistan. Så såg verkligheten – eller åtminstone en underrapporterad del av den – ut under de 10 år som Sovjetunionen stred i Afghanistan, mellan 1979 och 1989. (De miljontals afghanska offren ska vi bara inte prata om.)

När Svetlana Aleksijevitj, som självutnämnd ”det spårlösas historiker”, på 80-talet började resa runt och intervjua ”afghaner” (alltså de sovjetiska soldater som stridit för de ”internationalistiska” styrkorna) och deras efterlevande precis som hon 10 år tidigare gjort med kvinnliga krigsveteraner i mästerverket Kriget har inget kvinnligt ansikte, är det just krocken mellan de där två bilderna som ofta hamnar i fokus. Kriget såldes ju, både till de som stred och de där hemma, som en vänligt sinnad polisaktion i den internationella segerrika socialismens namn (att denna samtidigt började monteras ner på hemmaplan är ingen motsägelse), där leende blonda ryssar byggde skolor åt tacksamma barn. På plats var den ett helvete, med trupper som levde på burkmat från andra världskriget, dog av brist på sjukvårdsmaterial, drog i ökenstrid utan vatten och utplånade byar med en knapptryckning. De sovjetiska soldaterna fick inte betalt eftersom de då skulle kunna frestas att lägga pengarna på västvaror, så som goda kapitalister sålde de sina egna vapen på bazaren i utbyte mot jeans och videobandspelare. Men OK, de flesta kom ju hem igen… men som vad? Till vad? Vad marterades de för när perestrojkan säger att det var ett meningslöst krig? Vem är de nu om soldaten alltid är den gode och den mordiske kolonialisten alltid är den onde?

De är hjältar! Man borde skriva vackra böcker om sovjethjältar i stället för att göra dem till kanonmat. Vi tar ifrån ungdomen vår heroiska historia.

Farmor grät: ”Mitt älsklingsbarnbarn har inga armar.” Farfar fräste åt henne: ”Du fattar ju inte partiets politik!”

Det är så mycket i det som är omöjligt att acceptera, och inte mindre när man bakom sig har 70 års hyllande av den gode martyren. Skulle min son ha dödat andra människor? Tja, det är vad soldater gör. Men det är ju inte vad hjältar gör. Skulle min son ha gråtit och fått panik inför döden? Tja, det är vad människor gör. Men det är ju inte vad hjältar gör. Skulle jag ha fått hela mitt liv förstört av att någon jag älskar aldrig kommer tillbaka? Tja, det är vad människor gör, men varför ska det stå i en bok, jag är ju ingen hjälte. Människan kan stå ut med nästan oändligt lidande; det vi inte kan stå ut med är tanken att det skulle vara förgäves.

Precis som i sina andra böcker skriver Aleksijevitj ganska lite; hon intervjuar, hon leder, hon ställer frågor, hon låter folk prata… och sedan redigerar hon deras svar till monologer där hon själv sällan syns till, där soldater, sjuksköterskor, mödrar, officerer och äkta hälfter helt enkelt får berätta fritt ur hjärtat. (Så länge de säger något värt att trycka, naturligtvis.) Både krigets och propagandans våld avhumaniserar, förvandlar människor till monster och abstraktioner. Genom att låta dem tala, och själva försöka sätta ord på sina erfarenheter och känslor, återskapar hon mänskligheten. Det är fruktansvärda berättelser; jag rusar andlöst igenom de första 300 sidorna som genom ett minfält.

Minst lika slående, och inte mindre problematiskt, är då ändå de sista 90 sidorna, som ägnas åt en serie rättegångar. Aleksijevitj stämdes av flera av dem hon intervjuat, som flera år senare (med Aleksandr Lukasjenkas regerings goda minne) ångrade att de låtit sina ord stå i en bok. Hur vågar den där författaren använda min historia? Och det är omöjligt att inte sympatisera med dem, inte minst som Aleksijevitj ju onekligen har redigerat deras vittnesmål, och sitter på en maktposition här. De som talade ut om vad de tänker i sina mörkaste stunder, i sin djupaste sorg, får stå som exempel i en bestseller – marteras, propaganderas en gång till. Jag vet inte om jag själv hade hanterat det mycket bättre, och någonstans kan jag där sakna en viss ödmjukhet från Aleksijevitjs egen sida hellre än att vräka på med utdrag ur protestbrev från stödjande författarkollegor.

Ni tycker att jag borde hata staten och partiet… Men jag är stolt över min son! Han stupade som yrkesofficer. Alla hans kamrater älskade honom. Jag älskar staten som vi levde i – SSSR, eftersom min son stupade för den. Och jag hatar er! Jag har inget behov av er fruktansvärda sanning. Vi behöver den inte! Hör ni det?!

Samtidigt understryker det bättre än något grundtanken: i ett system som reducerar människor till med eller mot, goda medborgare eller parasiter, hjältar eller fascister, martyrer eller brottslingar, blir all sanning omöjlig. Då blir även förövarna offer, även offren förövare. Det kommer man kanske inte ur utan att också lyssna på subjektiva sanningar, hur ont det än må göra.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Jag trodde … ”
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Röster om ett nationaltrauma

Anna Charlotta Gunnarson, som även varit programledare för UR-programmet Pop och politik, visar i Popmusik rimmar på politik att listmusik genom historien varit allt annat än tyst och stillatigande inför sin omvärld. Bland listettor och sommarplågor hittar man, om man lyssnar på vad de faktiskt sjunger om, bevis på kamp och protest – historier om att leva under apartheid i Sydafrika, på olika sidor om Berlinmuren, eller mitt i brinnande krig. Man hittar både konsumtionskritik och märkeshets, nationalism och önskan om världsfred. Musiken kan alltså förstås som kommentarer till sin samtid, och Gunnarson förklarar därmed historien för oss utifrån popmusiken.

I korta kapitel förflyttas vi fram och tillbaka i tiden, från och med 1950-talet och popmusikens intåg i historien. Ett kapitel behandlar musikaliska kommentarer till kärnkraften, ett annat medborgarrättsrörelsen i USA på 50- och 60-talet. Den blodiga konflikten på Nordirland skildras liksom inbördeskriget i Rwanda, utifrån den musik som kritiserade, tog ställning för eller emot, eller rent av uppmuntrade till våld och mord. Ett kapitel handlar om hur soldater i krig använder musik för att ‘komma i stämning’ inför anfall, och hur amerikanska soldater idag har högtalare i hjälmarna för att kunna skapa sitt eget soundtrack till det våld de förväntas utföra.

Gunnarson skriver i Introt, dvs förordet, att boken är skriven ur hennes eget perspektiv och att populärmusiken har varit hennes ”väg in i en mindre enögd historiesyn”. I viss mån är detta tydligt då många av de låtar och skeenden hon skriver om direkt relaterar till hennes egen ungdomsperiod – en period i livet då många formar sig själva bland annat genom att konsumera (utvald) populärkultur, och som därmed leder till att denna följer med en genom livet. Min egen sådan period är 90-talet och jag kommer därför alltid att bära med mig grungen och britpopen som en del av min självförståelse. Men Gunnarson vidgar sitt perspektiv rejält och använder popmusiken för att tränga in i konflikter, tider och platser långt från sin egen upplevelsesfär. Hon skriver om hur artister bokstavligen offrar sig själva för att få uttrycka sig i totalitära stater, hur musiker i t.ex. Pakistan hotas, mördas eller bara försvinner. Och hon skriver om afghanska Setara Hussainzada, som under en direktsänd audition till Afghan Star (motsvarigheten till Idol) i ett spontant infall lät huvudsjalen falla en aning samtidigt som hon tog några danssteg. Och hur detta ledde till att hon numera lever i livsfara, gömd och skrämd/hotad ut ur offentligheten. Popmusik kan verkligen vara den plats där kampen om makt och utrymme äger rum. Och kampen är allt annat än ofarlig för de som för den.

Nu är inte Popmusik rimmar på politik i närheten av så tung att läsa som ämnet kan ge sken av. Nog är det allvarliga saker som avhandlas, men Gunnarson har en ton i sitt språk som gör det lätt att ta till sig utan att tyngas ner. Det finns både humor och hopp här. Som när hon skriver om låtar hon lyssnat på som ung men inte förstått p.g.a. av den hittepåengelska hon själv sjöng med i låtarna på. Jag tänker direkt på hur jag bad min storasyster översätta favoritlåten The Final Countdown för mig som sexåring, och hur jag tolkade hennes förklaring som att det var sista dagen att betala räkningarna på. Ibland förstår vi inte, ibland lyssnar vi helt enkelt inte på orden som följer med den där rock- eller dansdängan. Gunnarson lyfter Stakka Bos konsumtionskritiska Here we go again som exempel:

Frågan är hur många som 1993 uppfattade de bitska raderna om att svära sig fri från ansvar genom att skänka sin gamla brödrost till de behövande i Somalia. Jag tror många av oss bara dansade med, orden var inte så viktiga. ”Here we go again, here we go go go to the temper of padumtion. Eller vad de nu sjunger! Kom igen allihopa! Två-tre-fyr!”

Denna alternativa historieskrivning ger i alla fall mig en helt ny förståelse för många stora konflikter de senaste 70 åren, oavsett om de förklaras med utgångspunkt i Eurovision Song Contest eller med hjälp av Owe Thörnqvists Varm korv boogie. Jag förstår plötsligt mer av East Coast / West Coast, jag kan mer om Motown och amerikansk 60-talshistoria, om homosexuellas osynlighet i popmusiken och om gröna vågen i Sverige på 70-talet. Dessutom finns det en spellista kopplad till boken på Spotify, vilket ger både ytterligare förståelse och, inte att förakta, en jäkla massa musiktips. Gunnarson planerar redan att skriva en uppföljare, ”eftersom historien kan skrivas om många gånger än”. Jag planerar redan att läsa den.

Similar Posts:

• Vad vill du veta om musik?
• börjar
• Musik i krig
• Vad diskar du till för musik?
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

Denna frustration får mig att lägga ifrån mig boken efter endast en bråkdel av sidorna lästa, och företa mig en googling i ämnet. Jag söker i bloggosfären, kollar gamla nyheter och militärsidor och läser Johanne Hildebrandts bok Krigare. Det gör mig faktiskt bättre rustad att återuppta läsningen. Särskilt Hildebrandts bok, som skildrar de svenska soldaternas liv på plats i området kring Mazar-e-Sharif, ger mig den berättelsen jag behöver för att kunna börja begripa vad det är jag läser, även om det fortfarande går knackigt.

Agrell har samlat ihop all tillgänglig fakta och sammanställt en kronologi över händelseutvecklingen. Många av dokumenten från Försvarsmakten han läst har varit delvis sekretessbelagda, så det blir ingen heltäckande faktabild, även om hans analyser av vad som finns i luckorna säkert är rimliga. Den stora berättelsen här är hur kriget bara liksom smög sig på. Från att ha varit ett fredsbyggande projekt förändrades uppdragets natur till att plötsligt vara ren upprorsbekämpning. De svenska soldaternas order var inte längre att dra sig ur vid stridigheter, utan faktiskt att kunna vara den som skjuter första skottet. Krig alltså.

Agrell skildrar hur detta händer mitt framför näsan på oss. Även när uppdraget skiftat karaktär tas beslut i riksdagen att skicka ner ytterligare och större trupper. Det märkliga är att uppdragets art fortfarande beskrivs som fredsbevarande civilt-militärt statsbyggande, när det i själva verket är något helt annat. Frågan jag ställer mig är vem som mörkat vad inför vem. Nato, Försvarsmakten, Riksdagen? Det jag fattar är i alla fall att jag som medborgare förmodligen är den som blivit mest förd bakom ljuset.

En annan berättelse som ger sig till känna i texten är den om hur väsensskilt det afghanska samhället är från en västdemokrati. Idén om att göra en blåkopia på en samhällsstruktur som vi tycker den bör se ut, och lägga den över ett land som fungerar på ett helt annat sätt, är inte särskilt bra. Kanske det här var sista gången ett sådant försök genomfördes. Kanske inte.

Även den svenska byråkratin får sig en känga. Vi får veta att det dröjde åratal innan soldaterna fick ned den utrustning som krävdes för att kunna göra sitt jobb på ett sätt som inte riskerade deras säkerhet i onödan. Sedan börjar en ju undra vad tvåhundra år av fred gör med en nation. Är vi så inställda på att vara en nation som inte krigar att vi beter oss som om så är fallet, även när det uppenbarligen är tvärtom? Och hur är det med alliansfriheten förresten? Kanske dags att avliva den myten också. Sveriges försvar är så nedbantat att det knappt finns, så det är helt orimligt att tänka sig att vi kan stå för oss själva. I Afghanistan var och är Sverige en liten bricka i ett stort spel, och var inte den nation som styrde händelseutvecklingen. Just därför känns det viktigt att försöka förstå de relationer och militära samarbeten vårt land har med andra nationer, och dessa nationers olika förutsättningar och agendor.

Det här är en svår bok på två sätt. Dels är texten inte gjord för att läsas och förstås av en person som mig, utan tidigare intresse av eller kunskap om krig och den militära världen. Boken framkallar känslan av tentaplugg och jag somnar varje gång jag läser i den. Ibland kommer en glimt av en berättelse upp över ytan och kippar efter luft, men den försvinner snabbt igen i sammelsuriet av fakta. Det är i de här glimtarna jag önskar att det fanns en tolk mellan mig och Agrell som kunde översätta boken till mitt språk. Även om boken är svår att läsa så uppskattar jag dock hans oförtrutna letande efter sanningen. Och det är den här sanningen som gör boken svår på det andra sättet. Det är ingen rolig sanning. Sverige krigar och svenska soldater har stupat, skadats och upplever posttraumatiska stressymtom.

Till höger har jag lagt en länk till Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidning. Mellan sidorna 156-170 finns tre texter om den här boken, skrivna av personer som arbetar inom det militära. De har läst boken med helt andra ögon. Rekommenderad läsning för den intresserade.

Similar Posts:

• Plötsligt befinner jag mig själv på mission i Afghanistan
• Agrell frikänd i tryckfrihetsmål
• Dystert om Europa i krig
• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Afghanistans många ansikten

Här har Hildebrandt fokuserat på soldaterna, krigarna, och levt tillsammans med dem på basen utanför Mazar-e-Sharif i den norra delen av Afghanistan. Det är en unik berättelse hon levererar. Genom att följa soldaterna i deras vardagsliv växer det fram en bild av situationen som på intet sätt stämmer överens med den rapportering och debatt som har presenterats för svenska folket.

När den internationella insatsen drog igång efter USA:s snabba attack mot talibanregimen, handlade det om traditionellt fredsbevarande och om att stödja den nya regeringen i Kabul i arbetet med att skapa en fungerande statsapparat. Någonstans under vägen förändrades dock uppdraget, och Sverige fann sig plötsligt arbeta med strategisk upprorsbekämpning. Det är en avgörande skillnad, och det är märkligt att det smög sig på utan att någon tycktes märka det. Eller så ville någon vänlig själ förskona oss medborgare från att höra talas om det där jobbiga som vi inte har behövt befatta oss med på tvåhundra år. Oavsett om det handlar om medveten förvrängning och nedtoning för nationens bästa eller rent självbedrägeri, så gör det mig ledsen att arbetet soldaterna har gjort där nere har blivit så missförstått och ibland till och med bespottat. I media har det refererats till soldaterna som ”legosoldater” och ”vita ariska stridspittar”. I våra grannländer verkar debatten ha förts på ett mer värdigt sätt. De som där är motståndare till att skicka trupper till Afghanistan har haft den goda smaken att inte kritisera de soldater som utför det jobb dom är satta av sin regering att göra, utan riktar krutet åt det håll det hör hemma.

Det finns så mycket som är intressant i den här boken. Inte bara hur själva soldatjobbet görs, utan allt runtomkring. Läsaren får en skymt av hur det fungerar hos de andra länderna, Natoländerna. Länder som har minne av krig. Vi får en inblick i byråkratin runt en insats, och får möjlighet att häpnas över hur lång tid det tar att få till vettig utrustning för de stridande.

En av de sorgligaste sakerna som tas upp är hur lågt värderade de svenska soldaterna är av sitt samhälle. Det märks inte bara på lönen i förhållande till danska, norska och finska trupper, och den servicenivå de kan förvänta sig, utan också på hur mycket det de har att säga är värt. De verkar ha svårt att göra sina röster hörda och få utrymme att berätta om sitt jobb så att det når ut till oss övriga medborgare.

Just därför känns Hildebrandts bok extra viktig. Det finns gott om folk som har åsikter om Sveriges insats i Afghanistan, men min känsla är att många utav de åsikterna grundar sig på andra saker än verkliga förhållanden. Det borde kunna krävas läsning av den här boken innan en blir godkänd till att uttala sig.

Similar Posts:

• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Action i Afghanistan
• Blixtkrig och vardagshäng
• Afghanistans många ansikten

Men så är det ju det där att alla romaner, till och med de som är tidlösa klassiker, skrivs ju utifrån sin egen tid och inte bara kan användas som facit. Dostojevskij verkade i en revolutionstid där han såg anarkister och samhällsomstörtare bakom varje hörn, och när han i Bröderna Karamazov lät en karaktär hävda att ”om inte Gud finns är allt tillåtet” var det (som den konservative gubbtjyv han trots allt var) något han faktiskt oroade sig över; utan kyrkan, tsaren och samhällsordningen släpps människans mörkaste krafter lösa. Men när Rassul säger detta till en domstolsassistent som vägrar anhålla honom (för mord på en ensamstående kvinna? i en stad där alla som inte kämpar för livet slåss om makten?) skrattar denne bara; ”Har du sett dig omkring? Här tror alla på Gud, och alla grymheter är tillåtna. Gud existerar inte för att förhindra synder utan för att rättfärdiga dem, har du inte fattat det?”

För jo, det är ju krig därute, och Rahimis bild av Kabul är aldrig mer levande än när den är en paranoid haschnoja där alla män går beväpnade och kan byta lojalitet mitt i ett samtal, alla kvinnor är dolda under identiska chador och kan visa sig vara vem som helst, en raket när som helst kan slå ner och utplåna ett helt kvarter och lagen bara tillämpas när det passar sig. Raymond Chandler, släng dig i väggen, liksom. Och där vandrar Rassul genom staden på jakt efter någon som kan förlösa honom, säga åt honom att ja, du begick ett fruktansvärt brott, du måste bekänna och få förlåtelse… då är det visserligen Dostojevskijs handling han försöker följa, men dagens Kabul är inte gårdagens St Petersburg, och hans vandring blir mer som något ur Kafka. Inte så att han inte kan bli arresterad och avrättad, tvärtom – bara antyd att han slagits på Sovjetunionens sida (han babblar ju i ett om den där ryssen Dostonånting, det måste vara en kommunist), att han inte respekterar sin far (att denne slogs på Sovjetunionens sida är ingen ursäkt), eller att han setts i sällskap med en ogift kvinna som därmed säkert är en hora… möjligheterna är oändliga. Men att bli det för rätt sak, och utan att dra med sig någon oskyldig till på köpet…?

Det här är Rahimis tredje roman som översatts till svenska, och på gott och ont har den inte riktigt den där knastertorra, förbannat sorgsna tonen från Tålamodets sten och Jord och aska.I stället är den, som sig bör när Kafkas ande svävar över alltihop, en riktigt bra svart komedi som precis som förlagan kan läsas både som en ganska rak berättelse om ett brott och en besk kommentar till både fundamentalism, manlig självupptagenhet och förnumstigt västinflytande. Jag älskar Brott och straff, och det är nog mycket begärt att jag ska älska Satans Dostojevskij fullt så mycket, även om det långt ifrån är Pride And Prejudice And Zombies-klass på intertextualiteten här. Samtidigt älskar jag också att gräla med Dostojevskij, och där Dostojevskij beskriver en värld där ondskan hos människan måste hållas tillbaka av moraliska strukturer vänder Rahimi elegant på det; låter människor försöka göra så gott de kan men bundna av vad de moraliska strukturerna – lagarna och religionen och armébeteckningarna – dikterar. Men framför allt gillar jag underhållande, smarta romaner, och där levererar Satans Dostojevskij, vare sig man läst förlagan eller inte.

Similar Posts:

• Konsten att se människor
• Kvinnan tige i församlingen
• Väntar på färgläggning
• Revolution rock
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul