Det var inte meningen att Berlinmuren skulle falla. En DDR-byråkrat vid namn Günter Schabowski försade sig på en presskonferens, råkade förklara att gränserna var öppna med omedelbar verkan, och oops så hade hela världshistorien ändrat sig. Men frågan är väl: Ändrade Schabowski på egen hand världshistorien, eller var han bara en av många små som […][...]

OK, vi kör den där obligatoriska referensen direkt så har vi det överstökat: 1940 recenserade George Orwell Mein Kampf. Recensionen är värd att läsa i sin helhet, men jag vill lyfta fram den här biten: Hitler knows that human beings don’t only want comfort, safety, short working-hours, hygiene, birth-control and, in general, common sense; they […][...]

När Winston Churchill hade valts till premiärminister den 10 maj 1940, kände han en djup känsla av lättnad. Detta säger det mesta om hans kapacitet och drivkraft. Han var 65 år gammal, Storbritannien var sedan den 3 september 1939 i krig mot Tyskland. I en av de många böcker Churchill författade, The Second World War, […][...]

Efter ett visst antal år på nätet lär man sig Godwins lag: ”Den som först jämför sin meningsmotståndare med Hitler har förlorat diskussionen.” En bra regel, men som alla regler har den sina brister. Vad händer när man tycker sig märka att ens meningsmotståndare faktiskt åberopar sig på idéer som i någon mån går tillbaka […][...]

Boken är skriven i Tyskland 1932. Ett år innan Hitler kom till makten. Den svenska titeln, översatt för första gången 1933, är lite pilsnerfilmsaktig; originalets Kleiner Mann, was nun? (Och nu då, lille man?) känns egentligen mycket bättre. Men samtidigt gillar jag den; det skapar en annan känsla, mindre av en varningsskrift (som det ju […][...]

Ganska exakt halvvägs in i Ricardo Piglias debutroman går det upp ett ljus för mig: Det finns en notförteckning i slutet. Tjugo sidor, två spalter på varje sida där det ges förklaringar till alla namn, uttryck, konstnärliga verk och politiska partier som med en irriterande självklarhet passerar genom texten. Jag har försök att wikipedia upp […][...]

När jag läser Karina Ericsson Wärns Banbrytande mode blir jag arg på hela rösen av gamla historielärare jag haft. Jag vill att de ska tvingas äta upp alla sina Lützendimmor och Ladulåsmagnusar och regalskepp och sen vill jag skicka iväg dem till Sankta Helena där de kan sitta och smälta sin patriarkala och svepande historieskrivning […][...]

På ett kalas träffas Barbro von Vegesack och Sven Ulric Palme, och blir genast förälskade. Barbro är en ung kvinna som tycker om att gå ut och dansa, jobbar inte mer än hon måste och har det gott ställt genom sin familj. Sven Ulric är akademiker som kämpar sig fram med diverse småpublikationer och forskning, […][...]

1900-talet var, framför andra, utopiernas århundrade. Det gick inte så bra för de flesta av dem. Resultatet blev inte så lyckat. Vissa utopier var mer omfattande, andra mindre. Den utopi som beskrivs i Christian Krachts roman Imperium är av det mindre slaget, och involverar på sin höjd en handfull människor och får sägas göra begränsad […][...]

Det moderna samhället är hopplöst. Dekadent, korrupt, ytligt, likriktat, intolerant, förlegat, komplicerat. Vi har ju precis gått in i ett nytt sekel, vi behöver tänka om, vi behöver förenkla, vi behöver tänka igenom våra behov och handlingar, vi behöver lägga gamla fördomar och fixa idéer bakom oss och bygga ett nytt, bättre, samhälle med visare, […][...]