Den medelålders mannen, bosatt i Istanbul med ett vardagsgrått vuxenliv, var nyss en pojke som i present till sin omskärelsefest önskade sig solen. Nu har han har slutat drömma. Tills han möter en konstnär med korpsvart hår som målar tavlor av solar. Kanske är hon en fantasi.

I ”The Mysterious Passenger at the Spanish Border” befinner sig en grupp kvinnor, av olika nationalitet, på ett tåg på väg till Barcelona. Den turkiska kvinnan betraktar soluppgången med en man som säger sig vara tysk författare, på flykt undan nazisterna.

Novellerna är kluriga; de glider undan, går inte att sätta fingret på. Texten är suggestiv, upprepande. Prosan sprängs, flyter ut och blir lyrisk. Gränserna mellan dåtid och nutid, natt- och dagdröm suddas ut. Verklighet och dröm blir ett och detsamma. Bosporen blir barndomsbyns flodbank. Färjorna kvistar i vattnet. Naturen kryper inpå.

Dramatiken lurar under ytan, för att då och då bubbla upp mellan raderna. Hela händelseförloppet eller dess innebörd avtäcks ofta, som i ”The Other Twin”, inte förrän strax i slutskedet. Och jag måste säga att jag blir riktigt överraskad när lampan tänds och den så kallade sanningen avslöjas.

Tyvärr går något av mångtydigheten i samlingens sista novell ”The Soul That Loves Not Istanbul, What Does It Know of Love”; förlorad med den engelska översättningen. För att förstå den finurliga ordleken bör man veta att pojknamnet Deniz tillika är det turkiska ordet för hav. Men att lösa det på annat sätt än vad översättaren faktiskt har gjort är förmodligen omöjligt, språket har trots allt sina begränsningar.

Titeln A Cup of Turkish Coffee känns först något långsökt (varför inte bara låta en av novellerna namnge hela samlingen?), men jag kapitulerar. För visst, både till form och innehåll är novellerna trots allt lite som turkiskt kaffe. Mycket döljer sig under ytan. Men när man rör runt i koppen flyter bottensumpen upp.

I prologen, där författaren också rekommenderar att novellerna avnjuts med kaffe, berättas det om ett gammalt turkiskt ordspråk, som lyder ungefär så här ”En kopp turkiskt kaffe inbjuder till fyrtio års vänskap.”
Det är något att ta fasta på. Vänskapen med Uzuners författarskap kommer alldeles säkert att bli långvarig.

Similar Posts:

• …och ofta mötas de två
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• Turkish delight
• Genève och Istanbul sammanflätade
• … och aldrig mötas de två

Intrigen är en finurligt berättad mordgåta, befolkad av en rad egensinnigt motsägelsefulla karaktärer, som alla, visar det sig, bär på en, ofta totalt galen, passion för något.

Mr Wolfscientist är hängiven sitt studium av vargar, även om han på senaste tiden tvingats försörja sig som aktiemäklare. The Irish-Cap-Man är lidelsefullt förälskad i Lauren Bacall. Bland lagböckerna i sitt bibliotek har Professor Domanya en gigantisk samling cowboyboots i alla tänkbara färger; oftast går han klädd i sina silverfärgade. Den indiske tjänaren med det tagna kinesiska namnet Wang Yu dyrkar berättarjaget Stavrogins mamma.

Det är härligt absurt. Klurigt och oförutsägbart. Fullt av märkliga sammanträffanden. Karaktärerna är hemlighetsfulla och tycks veta mer än vad de är villiga att berätta. Kanske utger de sig alla för att vara någon annan än de i själva verket är. Ingenting är så enkelt som det synes vara vid första anblicken. Motiven är vindlande och dunkla, precis som den namnlösa hamnstadens gator och gränder, där allting utspelar sig. Alla vägar leder till Monsieur Jacobs bokaffär med den gröna trädörren.

Boken innehåller tre separata berättelser som kretsar kring samma huvudperson – den rastlöse och ganska oförskämde enstöringen Stavrogin, vilken ständigt befinner sig på resande fot. Han är både en del av och en främling i sin hemstad – och därför den som är mest lämpad, kanske den ende, som kan lösa fallet med de oförklarliga morden som ägt rum. En efter en mördas stadens springpojkar, vilka dagligen anlitas av stadsborna för att leverera brev, meddelanden och personliga lappar.

Det är något märkligt med springpojkarna. Ingen vet exakt hur många de är till antalet och till utseendet är de näst intill identiska. Morden verkar dessutom vara inspirerade av Shakespeares dramer. En dag knackar det på Stavrogins dörr. Där står Esme, som presenterar sig som springpojksmamma.

Ibland under läsningen kommer jag att tänka på Bulgakovs Mästaren och Margarita. Historien är fantastisk. Kreativiteten hämningslös och utan gränser. Ibland tycks handlingen, som hos Bulgakov, kunna läsas även allegoriskt, som potentiell kritik mot olika maktstrukturer.

Berättarstilen är kvick, humorn svart och språket fullt av finesser. Jag önskar att jag kunde tillräckligt bra turkiska för att läsa boken på dess originalspråk, det hade varit en upplevelse, men Richard Hamers översättning fungerar ändå lysande. Det här är helt enkelt litteratur när den är som bäst.

Similar Posts:

• Kaos och kortspel
• Nya vägar
• Lisa med is
• Vissen blomsterbagatell
• Bör avnjutas med kaffe

Men … ja, jo, efter ett tag: Historien om den tioårige pojken (liksom författaren till romanen heter han Michael) som flyttar med sin frånskilda mamma och hennes nye pojkvän från ett 60-talets Stockholm till mannens hemstad Istanbul, blir intressantare efter ett tag. Bokens vemod smittar av sig, för visst fångar Lion den där känslan av att inte höra hemma, eller vara utanför – att försöka smälta in och anpassa sig till nya vanor, att försöka lära sig ett nytt språk.

Mammans nye man är snäll, mamman försöker få sonen att trivas, det borde kännas lite bättre, men ändå är det något som skaver. Michael längtar hem. Och så har vi grannfrun som inte gillar ”utlänningar” och kallar honom för ”hund”. Det är svårt att inte känna sympati för huvudpersonen eller historien i sig, som är berättad ur ett barns perspektiv. Men just häri ligger bokens dilemma, och kanske är det så med alla barndomsskildringar? Ett barns röst som är filtrerad genom en vuxen författares tankar. Hela tiden medan jag läser kommer jag på mig själv med att tänka: Skulle verkligen ett barn uttrycka sig så här? Är det verkligen trovärdigt att ett barn skulle använda just de här orden? Ibland känns det tveksamt.

Visst är det ändå en fin barn/ungdomsskildring, och jag gillar att läsa om Istanbul, men tyvärr engagerar Hem till Istanbul inte tillräckligt. Och mellan Pamuk och Lion som författare är det trots allt oceaner. (Är det orättvist att säga så? Förmodligen. Anyway.)

Similar Posts:

• Äntligen! Pamuk tar Priset
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• Åtalet mot Orhan Pamuk nedlagt
• Turkish delight
• …och ofta mötas de två

Jag tummar på Invasion!. Omslaget: En himla massa grejer. Pilar och pingviner, gågubbar och rulltrappsymboler, en sax, gubbe droppar bomb i papperskorg(?). Punkt. Lotta Kühlhorn made this. Som med Montecore. Najs.

En bateau mouche kör förbi. Notre Dame. La Seine. Det är mörkt. Vi har ficklampor för att läsa. Jag: Khemiri. C: Malouf. C häller mera vin i glasen. ”Som med Don Quijote…”, säger C och pillar på vinetiketten (namnet på vinet har jag glömt), en väderkvarn. (”What’s this called in English? Ah … let me think … no I don’t know … Le moulin … Like the Don Quijote story.” Skratt.)

Jag: ”Det borde inte vara så här bra. Ju.”
C: ”Nähä ..?” Paus. ”Det borde det visst.”
Jag: ”Alltså, alltså … skåpmat.”

Noveller. Från 2003 till 2007. Den där om Vanya, ”Vanya vet”, jag har absolut hört den förut. En uppläsning på en litteraturbar i Malmö. Joda joda. Jag minns det visst, flera år sen nu. Vanya, den ukrainske parkleksarbetaren. Khemiri på scen. Vanya, i solkig 7up t-shirt. Vanya som berättar historier (om sexuell storslagenhet, bland annat, Whitney Houston är involverad), Vanya om att åka tillbaka till L.A.: ”Redan jag har ringt alla gamla kompisar. Elton John sa han är ärad ge mig rum i hans supervilla.” Speciellt minns jag historien om tomaten (HAHAHA). Vissa föräldrar är förfärade, de har ringt herr Inspektör från Stadsdelsnämnden. Vanya sover på madrass på kontoret. Vanya låter cyklar stå ute över natten.

Några kåserier. Skrivna (så klart) och upplästa av Khemiri för Godmorgon, världen! i P1 2006. Slut info. Nej … inte hört, synd. De är bra bra bra, men nej, inte bäst i boken. Radio verkar roligare.

”Heathrow vs Hanin”. Jag tänker på flygresan hit. I morgonstressen har jag glömt: Begränsning av vätskor i handbagaget. Krämer, spray, make up-produkter etcetera etcetera, behållare om max 100 ml (1 dl), max en liter totalt, ner –> i återförslutningsbar påse. Säkerhetskontrollanten (”Vems väska är det här?”) är bekymrad över för stor behållare med hårspray.

Jag rabblar vidare om Invasion!, samlingsvolymen. Två pjäser (inte att förglömma!): ”Fem gånger Gud” (nyskriven, turné till hösten med Riksteatern/Regionteatern Blekinge Kronoberg) och så ”Invasion!” – klart bäst i boken!! – och två utsålda säsonger på Stockholms stadsteater (inte sett, men ett måste, måste!), snart premiär i Frankrike.

Jag: ”Ah, det här är så braa! Som en lek. Ord och uttryck, språket och fantasin! Det börjar med ett teatertrick.” Berättar om killarna som tar över Carl Jonas Love Almqvists pjäs Signora Luna. Avbryter skådespelarna.

B/Arvind Vem äger ruljansen horor? Vem är Shakespeare?
D/Yousef Vem är Shakespeare nu horor? Vem ÄR?

Och Abulkasem. Som kan vara namn, en person, ett verb, ett adjektiv. Abulkasem som transformerar, förvandlas, byter skepnad, förlorar/vinner ursprung; kan vara/betyda: vadsomhelst.

C vänder sida i Malouf-boken, säger: ”the oriental mind … det här är mycket intressant …”
”Det äger?”, säger jag.
”Malouf äger”, säger C.
Jag: ”Som Khemiri. Alors.”

Similar Posts:

• Världens bästa roman
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Vem var Shakespeare?
• Ögonblickets mästare
• Viktig bok att samtala kring

Är Saudiarabien ett land som är lämpligt för barn att resa till? Nej, säger vissa. Ja, säger andra. Själv hade jag tyckt det var intressant att göra en studieresa dit. Men när jag gick på mellanstadiet? Ja, då var jag nog mer intresserad av att åka till Liseberg, tyvärr. Men om man hårdrar det hela: Säg att man skulle undvika att resa till länder där någon form av orättvisa råder så är det väl ärligt talat ganska få länder här i världen som man överhuvudtaget skulle kunna resa till. Eller?

Och ju mer jag funderar, desto mer slår det mig hur lite jag egentligen vet om det saudiska samhället. En vän till mig bodde i landet under en tid, hennes pappa var gästarbetare där. ”Jag och mamma fick alltid sitta längst bak i bussen, bland de andra kvinnorna”, minns jag att hon berättade. Men vad vet jag mer? Förutom olja, bin Laden, sharialagar, hajj: pilgrimsfärden till Mecka, kung Abdullah och ja … kanske inte så mycket mer. Det är (ju!) ganska sällan man hör något rapporteras från landet ifråga, eller ens ser något nyhetsinslag på tv. Och hur ser det dagliga livet i Saudiarabien egentligen ut? Hur är det att som kvinna leva där? 26-åriga Rajaa Alsaneas debutroman Flickorna från Riyadh handlar om just det.

Varje fredag under ett års tid berättar en anonym saudisk 20-årig kvinna om fyra av sina väninnors liv, via en e-postlista: seerehwenfadha7et@yahoogroups.com. Namnet betyder ungefär ”berättelsen öppnad” och syftar på ett populärt libanesiskt pratprogram på tv.

Mina damer och herrar! Välkomna till de värsta lokala skandalerna och de hetaste ungdomskanalerna! Er ciceron, c’est moi, ska ta er med till en värld som ligger närmare er än vad ni kan föreställa er ens i er vildaste fantasi. Det är en verklighet som finns utan att synas. Vi tror på vad vi vill av den och förnekar resten.

Så börjar romanen. Att jämföra bokens berätterska med Scheherazade vore inte inte så långsökt som klyschigt, även om flera recensenter påpekat likheterna. En annan jämförelse är den med tv-serien/boken Sex and the City (något som Rajaa Alsanea för övrigt motsätter sig, och det är väl bara bra: en gång försökte jag mig faktiskt på att läsa Candace Bushnells roman, den var fruktansvärt dålig, jag orkade bara med några sidor), men den jämförelsen är nog att ta i. Ganska mycket dessutom. Snarare handlar Flickorna från Riyadh om kärlek och förälskelse.

Provokationen/det skandalartade befinner sig nog mer i mellanrummet mellan stränga offentliga regler kontra vad människor faktiskt gör, eller i hur de vid Riyadhuniversitetet studerande unga kvinnorna Gamra, Sadim, Lamis och Michelle på olika sätt bryter mot eller försöker kringgå de restriktioner som saudiska kvinnor (och ja, till viss del även män) lever med. För kvinnor är det till exempel förbjudet att köra bil, de fyra väninnorna gör det ändå. Det är inte okej att sminka sig, de fyra väninnorna gör även det. Under Gamras möhippa glider de omkring i en jeep med sotade rutor och hög musik dunkande ut ur högtalarna, körd av en till man utklädd Michelle. De som ser dem gå ur bilen vid köpcentret på Olaya Street, inte minst stadens unga män, förstår så klart att det är kvinnor.

Visst, genremässigt liknar Flickorna från Riyadh chick lit: det är kvinnlig vänskap, mode, parfym, utbildning/karriär, män och relationer till dem. Skillnaden är att det här är betydligt mer intressantare. Inte minst med tanke på miljön och samhället där det utspelar sig, som många gånger strukturellt framstår som både inskränkt och skrämmande. (Frågan är om de amerikanska Sex and the City-kvinnorna hade klarat av att leva här.) Dessutom är bokens berättarröst både rapp och cool.

Kanske kanske kanske, om man anstränger sig till max, kan författaren till mejlen som skickas ut via e-postlistan upplevas som frispråkig ibland, inte om man jämför med Sex and the City förstås, men tydligen tillräckligt mycket för att det till en början skulle vara otänkbart att ge ut romanen i Saudiarabien. Alsanea lät i stället sin bror ta med manuset till Beirut, där boken blev tryckt. Efter att Flickorna från Riyadh blivit vida läst och uppskattad i Libanon, spritts till andra länder och jodå skapat en hätsk debatt, blev den, efter ett besök på det saudiska informationsministeriet, även utgiven i Saudiarabien. Och nu är den en saudisk/arabisk bestseller. Så kan det gå.

Similar Posts:

• Kärlek har ändrat karaktär?
• Initierat om USA:s utrikespolitik
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”
• Insekter och könsfrågor
• Ett rosa paket med luft

Ellen Mattsons roman Splendorville, om en europeisk läkare med praktik i en liten stad i utkanten av en namnlös öken dit ett amerikanskt filmteam kommer för att spela in en romantisk film, är en bok jag ofta återkommer till; den tycks ständigt finnas där nånstans i bakhuvudet, i min minnesbank. Rekvisitan är precis så klyschig som man kan tro (tänk Rudolf Valentino, kameler, shejker, sanddyner, mystiska ruinstäder och så vidare), men Mattson gör nånting med läsaren, eller kanske rättare: med bildspråket, det förväntade – omstuvar, omorganiserar, vänder och vrider på bilder, använder sig av det förväntade, dekonstruerar klyschorna, för att skapa något nytt och oväntat, på gränsen till förvirrande dubbeltydigt (inte kan man vara säker på vad exakt som händer – är allt bara en enda exotisk drömvärld?), spänner ut raden av klichéer och ökenlandskap likt ett gummiband tills allting nästan, men bara nästan, spricker; gör det väntade oväntat. Björn Waller, som recenserade Splendorville här på dagensbok.com, jämförde med David Lynchs Mulholland Drive. En mycket intressant liknelse, tycker jag.

Jag märker att det är mycket roligare att skriva om Splendorville än om boken som den här texten faktiskt skulle handla om. Hursomhelst. Jag såg mycket fram emot att läsa Goeldlins Öknens skördar, för övrigt hans första roman som översatts till svenska, om tuaregerna, Saharas ”blå nomader” (de kallas så på grund av att den indigoblå färgen på slöjorna de bär färgar av sig på huden). Men tyvärr gör boken mig besviken. Jag förväntade mig en roman, med allt vad det innebär av gestaltning och karaktärsteckning – inte en historia torrt och ganska trist återberättad bara så där, där allting är beskrivet och berättat rakt upp och ner utan någon som helst tillstymmelse till gestaltning. Karaktärerna … de är förvånansvärt platta, och att dialogerna därtill känns både konstlade och livlösa gör inte saken bättre. Redan efter några sidor tappar jag intresset. Det blir helt enkelt ingen intressant roman av det hela, även om boken i alla fall väcker mitt intresse för ämnet, tuaregernas situation, som sådant. På grund av torka, exploatering, globalisering och en allt mer påträngande omvärld är tuaregernas kultur och levnadssätt hotat. Vad som också känns något problematiskt är att tuaregerna i Öknens skördar ofta beskrivs som ”ädla vildar”, alternativt som naiva barn. Är det till exempel trovärdigt att en vuxen man, fastän han lever i ett område där det aldrig regnar, knappt ens vet vad regn är? Det har jag svårt att tro.

Huvudperson är den drygt trettioårige Brahm, som lever med sin fru Zara och deras son Dami i nomadlägret Timisi. En natt vaknar han av att marken vibrerar på ett märkligt sätt. Han ger sig av för att se varifrån vibrationerna kommer och en dagsritt därifrån finner han en oljeborranläggning. Till Timisi kommer så en tillrest fransman, Lucien, som genast blir en del av tuareggemenskapen. Det här kunde, som sagt, ha blivit väldigt intressant. Goeldlin är berest och har utan tvivel säkerligen mycket spännande att berätta om de platser han besökt. Han har dessutom skrivit mängder av resereportage, bland annat för National Geographic, och har tillsammans med sin fru, fotografen Yucki Goeldlin, levt med tuaregerna i Sahara. Han borde, ju, i allra högsta grad veta vad han talar om.

Öknens skördar släpptes i svensk översättning i samband med vernissagen av en utställning med samma namn på Medelhavsmuseet i Stockholm, där utdrag ur boken tillsammans med Yucki Goeldlins bilder visades. Utställningen hade jag velat se. Kombinationen text och bild känns i det här fallet faktiskt betydligt intressantare. För som roman … nej då fungerar Öknens skördar tyvärr inte.

Similar Posts:

• Ser inte öknen för bara sand
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Come on katten, det svänger!
• Gruvspel och stollgångar
• Vad var det egentligen som hände?

I Budapest hamnar Costa av en slump, när Lufthansa-planet han flyger hem med från anonyma författares konferens i Istanbul tvingas nödlanda i den ungerska huvudstaden på grund av ett bombhot. Sedan är det kört. Costa blir besatt av magyariskan, det ungerska språket, som sägs vara ”det enda språk i världen som djävulen respekterar”. Under natten på hotellrummet tittar han på nyhetssändningar på tv, lyssnar till ordens uppbyggnad och struktur och försöker bena ut dess skelett. Språket blir som en gåtfull hemlighet att bryta sig igenom.

Hemma i Rio igen hos sin fru Vanda, som är känd nyhetsuppläsare i brasiliansk tv, börjar han drömma på ungerska, och självklart återvänder han till Budapest med dess grå hus och snöiga gator. I en liten bokhandel träffar han Kriska, mentalskötaren, som blir hans ungersklärarinna. Där efter börjar Costas dubbelliv.

Mycket i romanen, både vad gäller intrig och språk, präglas av en sorts dubbelhet, en förnimmelse av att det hela tiden finns en annan möjlig verklighet, en tvillingsida. Costa gör två städer: Rio och Budapest, till sina, flyger fram och tillbaka mellan Brasilien och Ungern, och hinner med att skriva en påhittad självbiografisk roman, ”Gynografen”, åt en skallig tysk vid namn Kaspar Krabbe, som en dag kommer till agenturen. ”Gynografen” blir en bestseller, den finns överallt, men ingen vet att boken är José Costas skapelse.

Budapest är full av oväntade vändningar och märkliga tillfälligheter. Här finns en oborstad kreativitet, en obegränsning i tanken. Texten svindlar fram, och gör så tvärstopp, för att fortsätta vidare och svämma över i en slags stream of consciousness-prosa, eller hallucinatorisk dröm i Burroughs anda. Fiktionerna vrider sig inuti varandra. Vad är verklighet? Vad är fiktion? Det hela är hämningslöst, stundtals nästintill vulgärt. Men mycket inspirerande. Det är nästan omöjligt att inte själv bli sugen på att skriva och skapa fiktion.

Similar Posts:

• Håll! Du är så skön!
• Incesttendenser på den brasilianska landsbygden
• Mystik på den brasilianska landsbygden
• Till långsamhetens lov
• Inför bokmässan: Brasilien

Romanens mysterium är Francis Sancher, en främling som dyker upp i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Ingen av byborna vet egentligen vem han är, varifrån han kommit eller varför han valt att bosätta sig i rucklet på kullen en bit utanför just deras by. Klart är i alla fall att han med sitt okända ursprung (han har ”allt slags blod i kroppen”) och sitt sätt att leva väcker både avsky och förakt. Det sägs att Sancher har pengar undangömda i en väska, att han kanske är en motståndsman som flytt från Kuba, eller att han kommer från någonstans i Afrika, att han kanske är en skojare, en förförare. Mest vandrar han omkring i mangroveträsken eller sitter på verandan framför sin skrivmaskin. Han säger att han skriver på en bok: ”Färden genom mangroven”, och att det vilar en förbannelse över honom. En dag hittar den gamla lärarinnan Léocadie Timothée honom död inne i regnskogen, med ansiktet nertryckt i leran. Det är så det hela börjar.

Hela romanen utspelar sig under en enda natt: Francis Sanchers likvaka, och med Condés livfulla gestaltning är det så lätt att se de här människorna framför sig, hur de sitter där samlade och snackar och äter, med ösregnet smattrande utanför. Ingen tycks ha varit opåverkad av Sancher, men att en person kan vara många människor, rymma en mängd personligheter, eller framstå som så annorlunda för olika personer är något som framträder i all sin tydlighet. Tillsammans fogar byborna samman små små bitar till vem Sancher var. Men när man tror sig ha nått någorlunda klarhet tar nästa berättare över, och raserar, och plockar isär, plockar bort bitar ur historien, och lägger till nya delar.

Likt den i romanen överallt förekommande växtligheten slingrar sig berättelserna fram och tillbaka (i senaste numret av tidskriften Karavan, nr 3/07, som för övrigt innehåller en hel Maryse Condé-special, finns en lång artikel om mangrovens funktion både vad gäller form och innehåll, som är skriven av Joan Dayan, kritiker och professor i litteratur vid Pennsylvanias universitet. Ett tips: läs den! Riktigt intressant). Condé varvar långa meningar som fullkomligt tar andan ur en, laddade med tjocka lager av detaljer och information med mer korthuggna partier, helt beroende på vem som talar. Karaktärerna har alla sin egen röst.

Tillsammans skapar de också en berättelse om Guadeloupes och Västindiens koloniala historia; för Rivière au Selborna tycks allting kretsa kring ”blod” och ”ras”, om fallna och nykonstruerade hierarkier. Francis Sancher är främlingen som hotar och utmanar gängse konventioner och föreställningsvärldar. Frågan är bara om hans pussel någonsin blir färdiglagt. Efter att ha läst ut romanen är jag inte säker. Det måste vara ett gott tecken.

Similar Posts:

• Ett författarskap som förtjänar sitt surr
• Mäktigt om omvälvande tid
• Hämnden är ljuv
• Kolonialismens sista dans
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Jag köpte Hur man botar en fanatiker på Myrorna på Södra Förstadsgatan i Malmö, det kan ha varit en av de sista dagarna jag bodde där. Men det visste jag ju inte då. Jag köpte samtidigt Röda rummet. Ingen av böckerna har jag kvar, ingen har jag läst. De blev nog kvar i Småland. Vår katt började läsa Amos Oz-boken, jag hade inte hjärta att ta den med mig när jag åkte. Normalt läser Sudden bara deckare men han har gjort vissa trevare mot språkmaterialistisk poesi senaste året eller så. Han är nästan tjugo år gammal, det är en överjävlig ålder på en katt. Det är en bondkatt, ett senkommet bildningskomplex anfräter kraken på ålderns höst. Faktum är att jag inte ens är säker på att han kan läsa. Jag låter honom hållas.

Anser Amos att fanatism går att bota på ett mer långsiktigt plan? Tycker han det ser ljust ut?

Jag läste Orientalism av Edward Said i vintras. Den var bra. Läst den? Det är ju läskigt hur eurocentiska vi är, även inom högre utbildning och kultur finns ju den här exotiseringen/demoniseringen i stora delar kvar. Men det börjar kanske röra på sig, allt hänger ju samman, analysen finns ju i genus, etnicitet och sådana ämnen på universiteten nu. Frågan är om inte klass fortfarande är lite styvmoderligt behandlat iofs. Klass, det blir fortfarande känsligt. Arbetarklass, medelklass, överklass.

Det är mycket roligt, det där med partybåten. Underbart ord, partybåt. Partybåt. Det blir nästan ohållbart roligt om vi utgår från att den ansvarige partybåtsägaren var en illiterat stekare.

”Men va faaan, kom igen, han är ju en estländsk POET, släpp ombord oss nu!”
”?”

Jag skulle vilja tillbringa en vecka på Stavsudda, där Jonas (min Jonas i Stockholm) och hans bror har en stuga. Yttre skärgården, höst, promenader, brasa och bok, Southern Comfort, fiska gädda, sova.

Kanske försöker jag imorgon övertala Jonas att införskaffa 1 st. partybåt att lägga an vid bryggan. Då skriver jag upp samtliga nu levande baltiska poeter på gästlistan när det vankas galej.

Jag är lite trött. Du är nattmänniska va?
/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Haha ja partybåt är ett roligt ord!! Ja snälla övertala Jonas att köpa en partybåt! Kan en eka vara partybåt? En optimistjolle? Minns du Kurt i sin röda lilla båt? På kurs med Kurt-tv-programmet? Kurt var kul! Det känns som att partybåtar måste ha en massa blinkande lyktor osv och att RÄKFROSSA är krav nr 1. Mm jag är nattmänniska :) men nu är det inte så mkt med mig :) Det har varit mkt party på sistone, inga partybåtar i sikte visserligen men ha, ändå :) (och så har jag förkylningen-från-hell. Ska man inte kunna gå ut och dricka öl osv fastän man är lite förkyld utan att få en nära-döden-upplevelse efteråt? Ska det va på det viset? Va? Va? Va?) Vi får mejla vidare imorgon. Egentligen borde vi åka till Istanbul. Där finns en gigantisk basar med säkert tusen butiker eller kanske fler, en ”avdelning” är fullproppad med bokhandlar/antikvariat. Najs.

Gonatt, hörs imorrn.
/H

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Dessa mail kommer att utgöra vårt bidrag till Bokmässekrönikorna på DB, inget läggs till eller dras ifrån i efterhand …

Möjligen med undantag för min mysiga blunder att stava ”illitterat” med ett t i inlägget ovan. The irony.

Jag tröstar mig med att citera Kristian Lundberg:

Att skriva dikter är att tiga på ett språk alla har tillgång till

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Bokmässans gränser
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Bokmässeveckan på dagensbok.com

On 10/8/07, Christian Eklund wrote:

Amos Oz. Jag såg honom bli intervjuad, av Babel antar jag. Det var bra alltså? Det var ju min första bokmässa, vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, torget var ju lätt epilepsiskadligt. Som ett köpcenter dagen innan julafton. Hade det varit en … eh, shoppingmässa så skulle man ju vilja gå loss med automatvapen på pöbeln. Nu var det bokmässa och alla förväntades vara införstådda med varandras outsläckliga litteraturtörst, människor trängdes liksom lite värdigare än om de hade varit ute efter en platt-tv.

Så här: första timman bland alla montrar och människor och böcker och mikroseminarier så njöt jag av spektaklet, lät sorlet omsluta mig utan att bekommas. Sedan blev det kritiskt, jag var tvungen att glida ut i periferin, upp på andra våningen och ut på balkongen.

Min brist på framförhållning gjorde att jag inte hade en aning om seminarieschemat, Lundberg var det enda jag fick syn på där på fredagen. Nästa gång ska jag göra som Alice, knarka föreläsningar och författarsamtal och göra enstaka riktade räder ut på mässområdet för att besöka en viss monter eller köpa en viss bok. Det blev väldigt slumpmässigt, det hela. När jag tänker på helgen nu känns den som ett undantagstillstånd. Lite sömn, mycket allt annat.

Men det var ju fint att träffa dagensbokansikten, det var det. Lördagen var ju för härlig, Sejdeln och Röda Rummet. Världsklass.

Det var ju helt hallucinatoriskt att den där killen som fick en öl över sig av tjejen på Sejdeln åkte på en rejäl omgång på Röda Rummet också! Och att det var samma person som tjatade på oss om att följa med på nån efterfest i Biskopsgården eller var det var! Hehe.

Jonas var ju briljant. Jag vill påstå att han ägde stället, han höll rentav låda. Han uppträdde lite under parollen ”Jag håller låda, alltså finns jag till”.
/C

On 10/8/07, Helena Hansen wrote:

Amos ja, ja seminariet var hur bra som helst! Och roligt. Det känns ju lite paradoxalt att ett seminarium om fanatism kan vara roligt, faktiskt. Men så var det. Amos sa många smarta saker, t.ex. om humor som ett slags vaccin mot fanatism. Go Amos, go! Alla borde läsa Hur man botar en fanatiker, och den är ju så väldigt tunn, man läser den i en handvändning. Och sen kan man inte sluta tänka på den.

Planering planering. Alices planering lät grymt bra! Jag brukar planera, men i år … det blev så himla hastigt och lustigt allting med jobbet och så, och bussförseningar osv osv. Jag missade ju mässan helt på torsdagen. Tur att jag inte missade fredagen också. Och seminariet med Maryse Condé. Mycket intressant!! Jag håller på att läsa hennes Färden genom mangroven nu. Riktigt riktigt bra, måste jag säga! Jag tänkte skriva nån form av krönika om Maryse Condé-seminariet imorgon, tror jag, och så ska jag ju reca boken här på dagensbok framöver. Men jag vill liksom inte riktigt läsa ut boken, vill läsa lite varje dag och ha den kvar ett tag till.

Men ärligt talat, jag vet inte, jag tyckte inte det verkade vara så jättemånga intressanta seminarier i år, det är lite samma sak varje år. Och jag håller mig lite till min faibless för ”världslitteratur”. Förra året gick jag på en massa Orhan Pamuk-seminarier, t.ex. när han pratade om sin Istanbul-bok, Istanbul – minnen av en stad. Och när jag vandrade omkring med Johan H på mässan på söndagen hittade jag, av en slump, faktiskt en annan Istanbulbok, en ouppsprättad diktsamling av Orhan Veli: Jag lyssnar till Istanbul, för en billig peng. En raritet. Det var nog det här årets bästa bokmässeköp! (Borde vi inte göra en lista: Bokmässan 2007 Topp 10, upplevelser och inköp? Jo, det borde vi!)

Haha lördagen, så sjukt roligt det var! Och jag kan inte smälta det där m att Jonas försökte ljuga in Johan W på nån partybåt i hamnen, genom att säga att han var ”Estonian writer”! Det är ju asroligt! Undra om den här killen som vi såg överallt, déjà vu-mannen haha, följde med på partybåten? Eller om de öht kom in? Klockan var ju ganska mkt.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 3
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Bokmässeveckan på dagensbok.com