Vi träffar drottning Bitterblue som tagit över tronen efter sin dödade pappa Leck som drivit kungadömet med våld. Han hade olika färg på ögonen, en särling, och hans gåva var att kunna ta över andra människors medvetanden. Han fick sina undersåtar att utföra de hemskaste handlingar och efteråt minns de knappt någonting. Hemligheterna är många och glömskan stor i det Monsea som Bitterblue försöker styra, det är mycket som inte står rätt till och ju mer hon får reda på desto fler frågetecken uppdagas. Det är först när hon börjar smyga ut om nätterna för att med egna ögon se sitt kungadöme som hon möter sanningssökarna och kan börja reparera de skador som hennes far har orsakat.

Kristin Cashore är trogen den värld som hon har skapat i serien om De utvalda. I Hemligheternas rike får vi återigen träffa Katsa som den första boken i serien, Tankeläsaren, handlade om. Hon är en bifigur, men det är alltid uppskattat att återse tidigare karaktärer.

Precis som del två i serien, Monstrets dotter, handlar det om en dotter som måste städa upp efter sin pappas ondska. Bitterblue har vaga minnen av sin barndom, av Lecks ondska och sin mammas försök att skydda henne ifrån den. Men det är stora skillnader mellan de två döttrarnas levnadssituation, Där Flamma från Monstrets dotter försökte hålla sig ifrån kungadömenas ledare måste Bitterblue vara en av dem. Och med makt kommer ansvar. Bitterblue genomgår en klassisk karaktärsutveckling allteftersom rikets hemligheter klarnar. Ändå hade jag velat ha mer bakgrund till Bitterblues karaktär och vardag när boken börjar. Jag saknar den lilla utlösande faktorn som sparkar igång intrigen.

Förutom en spännande fantasybok är Hemligheternas rike också en välgjord gestaltning av hur människans hjärna fungerar när den har varit utsatt för ett trauma. Det behövs inte en ond tyrann för att förvränga minnet. Även den som haft en helt normal barndom kan lätt identifiera sig med Bitterblues förvirring kring vad som egentligen hände:

Minnet hade också en egenskap som Bitterblue försökt vänja sig vid den senaste tiden, en egenskap så smärtsam att hon ännu inte orkade konfrontera den öppet. Hennes minnen av Ashen var fragmentariska. Många var ögonblick som utspelat sig i Lecks närvaro, vilket innebar att Bitterblue inte ens kunnat tänka klart. När de hade varit utan Leck, hade de ägnat en stor del av tiden åt att försöka mota bort hans dimma. Leck hade inte bara tagit Ashen ifrån Bitterblue genom att döda henne. Han hade stulit henne långt tidigare. Bitterblue kunde inte föreställa sig vilken sorts person Ashen skulle ha varit idag, om hon hade varit i livet. Det var inte rättvist att hon ibland tvingades undra hur väl hon egentligen hade känt sin egen mor.

Bitterblue är den enda av Cashores huvudkaraktärer som inte har någon gåva. Katsa har stridens gåva och Flamma kan läsa folks tankar. Bitterblue har bara samma förmågor som vilken människa som helst, men i slutändan räcker de ganska långt.

Att knyta ihop en serie av böcker är svårt, det finns oftast alldeles för många lösa trådar och alldeles för lite utrymme. Men Hemligheternas rike blir bara bättre och bättre ju närmare slutet jag kommer. Själva slutet är en aning sentimentalt, men tyvärr är jag svag för sentimentala slut och även Flamma får komma tillbaka och fylla en liten, men viktig roll. Det är lätt att fälla en tår och det är lätt att plocka upp första boken och börja om med hela härligheten igen.

Similar Posts:

• Ta i akt dem med två färger på ögonen
• Fantasy med fokus på relationer
• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Passar i samma ram som första boken
• När drömprinsen inte är så drömlik längre

Men allt handlar inte om hästar i Tröst hos Pinto. Medlemmarna i Kona-klubben, Frossan, Bojjan, Hercules, Fiona och Gi-Gi, ser till att hamna i flera olika mer eller mindre spännande situationer. Frossan vågar tillslut sova över hos Bojjan, men den natten blir det inbrott i villan. Gi-Gi springer hemifrån när katten smiter och hon måste räddas ur ett vattenfall. Och så är det väskryckarna som rånar gamla tanter på deras handväskor. Inger Frimansson skriver även deckare för vuxna och det är de deckarinfluenserna som smyger sig in i hästbokserien. Frossan har kontakt med sin farbror som är polis om utredningarna, men de separata brotten visar sig vara just separata. Därför vävs inte berättelsen ihop till en sammanhållande enhet.

I stallet slits Frossan mellan känslorna för favorithästen Rabalder och den nya söta Pinto. Hon frågar sig om man verkligen kan tycka så mycket om två hästar samtidigt. En viktig och intressant frågeställning som skulle kunna appliceras på fler situationer och relationer, men tyvärr fullföljs inte heller det temat.

Tröst hos Pinto är precis som de tidigare böckerna i serien en bok i mängden att läsa för de mellanstadiebarn som slukar böcker i högt tempo. Anledningen till att den inte stannar kvar hos mig är helt enkelt att det är för många ytliga berättelser som berättas i samma bok. Deckardelen blir inte tillräckligt spännande och i hästdelen fördjupas relationerna inte så mycket som är önskvärt. Däremot öppnas det upp för en utveckling i relationen mellan Frossan och ridläraren som jag hoppas att Inger Frimansson tar med sig till nästkommande bok.

Similar Posts:

• Den nya och gamla hästboken i en
• Stallets grinigaste häst
• Tung start för ny hästserie
• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor

Mina förväntningar på den här boken är ungefär lika höga som förväntningar inför en bok bara kan vara. Jag har läst, älskat och gråtit med Lin Hallbergs tidigare böcker i serien, Adzerk den vita hingsten och Vem är du Johanna? Och det bästa av allt, jag blir inte besviken.

Vi träffar Sara som föddes i Argentina men som nu bor i Sverige med sin pappa och sin storebror. Hon är en lovande och satsande fälttävlansryttare med allt vad det innebär med tidiga morgnar och träningar som ska hinnas med mellan skolan och kompisarna. Hon är nittton år, ska snart ta studenten och har vägen utstakad, men så är olyckan framme. Sara blir släpad efter en av sina tävlingshästar, överlever, men med ena benet nästintill avskavt och smärtminnet som inte lämnar kroppen. Det är mitt i den förlorade framtiden som hon börjar söka sig tillbaka. Efter minnena, vännerna och Nube den lilla hästen som var bara hennes.

I Argentina blir Sara till Zarah och barndomsminnena alltmer komplexa när en annan verklighet träder fram. Att efter tio år komma tillbaka till landsbygden i ett land med skenande ekonomisk tillväxt blir en chock. Då red barnen tillsammans till skolan. Nu är all odlingsbar mark täckt av sojaplantage. Finns det soja behöver korna inte beta, behöver korna inte beta behövs det ingen som driver dem. Och vännerna Felicitas, José och de andra som blev kvar är märkbart ärrade av de förändrade livsvillkoren.

Jag gråter inte när jag läser Hemma kanske inte är en plats, men trots det är boken den av Lins böcker som drabbar mig hårdast. Det är den lågmälda sorgen efter att ha förlorat något som aldrig har funnits. Eller bara fanns i minnet hos ett naivt barn. ”Du måste förstå att den perfekta barndomen inte finns”, säger Ana Maria kvinnan i familjen som Zarah delvis växte upp hos, och hon har så rätt i det. Barndomen är en illusion av utvalda minnen som uppenbarar sig i fel ordning och det är en svår insikt för Sara.

Skildringen av hur Sara måste konfronteras med bilden av barndomen, sin frånvarande mamma och den person hon själv har blivit är lätt att identifiera sig med. Lin Hallberg beskriver ömsint sina karaktärer och deras livssituationer och som läsare känner jag med varenda en av dem. Det tar emot för mig att kalla Hemma kanske inte är en plats för en hästbok, men jag gör det av gammal vana, för att Lin Hallberg brukar skriva sådana och för att jag brukar läsa dem. Kanske är det en hästbok för att huvudkaraktären reser över halva jordklotet för att leta efter hästen som hon hade som barn. Kanske är det en ursäkt för att få förlåta mamman som inte räckte till för det barn som Zarah var. När Sara måste försonas med sin barndom för att känslomässigt kunna växa upp växer även jag. Och som läsare är det det bästa man kan göra.

Similar Posts:

• Borta bra, hemma bäst
• Den nya och gamla hästboken i en
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Små hästar, stora känslor
• Realistisk ridskoleskildring

Jag läser Stora Emilboken högt för min dotter, egentligen inte för hennes skull eftersom hon inte ens är ett halvår, utan mer för att det är en bok som gjord för högläsning. Att det tar mig ungefär tio gånger så lång tid att läsa högt än att läsa tyst bekommer mig inte så mycket, istället ger det mig möjlighet att tänka samtidigt som jag läser. Jag inser att mina egna bekantskaper med Emil och egentligen större delen av Astrid Lindgrens författarskap främst har gått genom filmen. Jag är uppvuxen med de bonde-romantiska bilderna av Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn, jag ser husen, hagarna, slingervägarna, hästskjutsarna och kattungarna. Och jag hör Astrid Lindgren berätta sagorna. Men jag har aldrig förr tänkt på hur talspråklig texten är, vilket också bidrar till den fantastiska närvarokänsla som finns i böckerna om Emil. Den enda nackdelen med att läsa högt är att det blir så uppenbart att jag inte kan imitera småländska.

Det jag också noterar när jag som vuxen läser det jag som barn såg på film är vilken central roll pengar har i berättelserna om livet på gården. Det var fattigt i stugorna i Småland på den tiden, det berättar Astrid Lindgren för oss om och om igen. Och det även för familjen Svensson trots att de hade både hästar, kor, grisar och hönor. Vi vet alla att soppskålen som Emil stoppade huvudet i kostade fyra kronor och att det var en halv förmögenhet för pappa Anton. Men jag får också reda på att en häst var värd 300 kronor, att Emil budar hem en halt höna på auktion för 25 öre, att pojkar på den tiden kunde få både två och fem och tio öre för att öppna en av alla småländska grindar som blockerade vägarna. Det fanns mycket som Emils pappa förfärades över när det kommer till Emil, men inget så mycket som när Emil inte kunde hålla i slantarna. För sparsamhet var en dygd, precis som nykterhet och ärlighet och att hålla sig ifrån slagsmål.

Nu ska du förstå, att en bonddräng på den tiden arbetade och släpade hela veckorna året runt och kom just aldrig ut på några nöjen, därför var en sådan där auktion en riktig rolighet för honom, och då ville han gärna slåss. Han visste inte vad han skulle göra med allt det där vilda som plötsligt bubblade upp i honom när han kom ut bland folk.

Framför allt skildrar Astrid Lindgren vardagen i det svenska bondesamhället. Det ligger en pedagogisk vilja i att lära dagens (gårdagens) barn hur det var förr. Ibland blir tonen lite väl undervisande vilket i och för sig bara får mig att le eftersom det är exakt i de fraserna som jag hör Astrid Lindgrens röst som bäst.

Därför vet jag alltför väl hur det var att ha tandvärk och dra ut tänder långt före tandborsten och värktabletternas tid, var man bäst fångar råttor i köket, att man inte kunde äta skinnet på korven och att man från sju kor kan få ut 30 liter mjölk. Och det är den bästa historielektion man kan få.

När ALMA-priset delas ut idag är det för att lyfta fram författare, illustratörer och organisationer som bidrar till att nya och befintliga barnbokskaraktärer sprider sig till barn. ”Bra litteratur ger barnet en plats i världen och världen en plats i barnet.” som Kulturrådet själva väljer att uttrycka det. Och jag kan inte se någon som skulle vara en bättre kompis, kunskapsförmedlare eller ordförande i kommunalnämnden än just Emil i Lönneberga. Det enda jag kan ha invändningar emot är att Astrid Lindgren inte tog i ännu lite mer och lät honom bli statsminister när hon ändå höll på. Eller hur var det nu, hade Sverige statsminister på den tiden?

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
• Historisk jul med massor av stämning
• Vi ses i Nangilima

Tove Mörkbergs dikter är korta och luftigt uppställda. Jag tycker om att läsa dikt så, det inbjuder till överblick. Men det höjer också tempot på min läsning. Jag försöker därför lägga ifrån mig dikten, vila och ta upp den igen, men jag driver hela tiden framåt i texten. Det är såklart positivt och Barnen är en diktsamling som det går att läsa snabbt. Inte för att den är okomplicerad utan för att den är nära.

Vi följer Erik, Anna, Stefan, Tove, Sandra, en lillebror, en lillasyster och en storasyster. De går till och från och i skolan, delar sin vardag i mammaveckor och pappaveckor, tar hand om kaninen, hästen och kattungen och får hjälp att göra sina läxor. Det är en trygg uppväxt som skildras i Tove Mörkbergs debut, men i tryggheten ligger en otrygghet som bara finns när man är barn. Den att man själv inte är beslutsfattande i sitt eget liv. Det finns alltid vuxna som vet mer och vet bäst, vuxna som inte delar med sig av hela sanningen och som undanhåller, skyddar, förnekar. Det finns barn som är bra på att vara barn, som skiljer sitt eget universum från de vuxnas, som blir trygga av att inte riktigt veta. Och så finns det barn som kämpar för att förstå sin vardag, som kanske inte är sämre på att vara barn, men som blir mer olyckliga av att vara just barn.

Barnen i Barnen är på samma gång individer som en kollektiv massa.

Fröken frågar deras namn
svaren är ja som i jag
som i vi som är barnen

De ställer sig de existentiella frågor som alla barn ställer sig; vem tar hand om mig om det händer något med mamma och pappa? Men framförallt är de en grupp som jobbar mot ett gemensamt mål, att växa upp och inte behöva ha någon som fattar beslut åt, eller tar hand om en.

En dag
ska du se
blir det bra

en dag blir det bra

Similar Posts:

• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• En stundtals gnistrande dimma
• Föräldraskapets urkraft
• Reproduktionsnormsdiskussion, och vad är en människa?

Det fanns ingen tvekan om att jag älskade första delen i serien, och jag älskar den här precis lika mycket. Det finns inga transportsträckor i Safirblå, när du väl har börjat läsa är det bara att fortsätta tills boken är slut. Så se till att du har tid att läsa när du börjar eftersom allting annat (barn, kärlek, kompisar, hushållsarbete, husdjur, jobb och skola) kommer att få stå undan. Det är vid sådana här tillfällen som jag är tacksam för att jag läser snabbt eftersom det innebär att resten av världen bara behöver lida av min frånvaro i ett dygn, längre tid än så tar det inte att läsa Safirblå, om man sträckläser vill säga. I den här delen får vi svar på en del av de frågor som har ställts, samtidigt som nya hela tiden väcks. Vi får bland annat veta att Gwendolyn och Gideons tidsresande är mycket mer än en väl dold familjehemlighet. Nu står de i färd med att rädda världen från både sjukdomar och krig och Väktarna samarbetar med högt uppsatta politiker och världens mäktigaste.

En av anledningarna till att Safirblå är så bra är huvudkaraktären Gwendolyn, här beskriven av Gideon:

”Jag vet att vi inte ens känt varandra i en vecka och i början tyckte jag att du var ofattbart … barnslig och förmodligen betedde jag mig som ett äckel gentemot dig. Men egentligen är du otroligt komplicerad, man vet aldrig vad du ska hitta på härnäst, och ibland är du rent av skrämmande, eh … naiv.”
(…)
”Men i nästa stund är du hur kul som helst, och klok. Och obeskrivligt söt.”

Och jag vill verkligen hålla med Gideon om allt! För Gwendolyn är rolig och smart, naiv och komplex och det är ovanligt att karaktärer får vara både och. I Rubinröd fick Gwendolyns bästa kompis Leslie större plats än vad hon får i den här boken, det är synd för Leslie är också en stark och klipsk kvinnlig karaktär. Men istället ger det plats till en ny, lite annorlunda kompis. Gwendolyn ser sånt som andra oftast inte ser, som spöken och gargoyler. En gargoyl är ungefär lika stor som en katt, har tryne, lodjursöron, två runda horn, vingar och en fjällig ödlesvans. Xemerius blir snabbt kompis med Gwendolyn, hon kan se och prata med honom, men för alla andra pratar hon rätt ut i luften. Figuren är ett väldigt roligt inslag i romanen, Xemerius personlighet är väldigt humoristisk och med egenskaper som att kunna gå igenom väggar, tjuvlyssna på vad andra säger och ha levt i flera hundra år blir han en väldigt användbar vän.

Jag avundas alla läsare som har tålamod att vänta tills alla delarna i Ädelstens-trilogin är utgivna och då läsa alla i sträck. Böckerna är skrivna som en enda lång bok, vilket gör att delarna slutar rätt abrupt. Därför är det också lätt att drabbas av svår separationsångest eftersom boken slutar utan avslut. Som tur är finns det ett krypto i slutet av boken som går att lösa med samma system som Gwendolyn och Leslie har använt sig av. Det dämpar desperationen över att boken är slut lite grand men får mig inte att sluta spekulera i hur det här egentligen ska sluta.

Similar Posts:

• En roman det slår gnistor om
• This one goes to 11
• Blod är tjockare än vatten
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Stockholmsfantasy

Välkommen upp på scenen! Skådeplatsen är ett kontor i Stockholm. Genom praktikanten Livs många gånger opålitliga och minst sagt uppfinningsrika blick sätts kulturbranschens miljöer och figurer under lupp. En sanslös resa rakt upp och in bakom finrummets kulisser, där inget visar sig vara vad det utger sig för.

Så skriver förlaget X Publishing om Ester Roxbergs nya bok Fågelhuset som vi här på dagensbok.com har fått ett exemplar av att lotta ut. Mejla svaret på nedanstående fråga till redaktionen@dagensbok.com senast den 28 april. Glöm inte att skicka med din adress så att vi kan skicka boken!

Vilket år vann Ester Roxberg Lilla Augustpriset?

Lycka till!

Similar Posts:

• Vinn ”För alltid Sigge”!
• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• Tävling: Vinn ett ex av ”Imperium”

Jag förväntar mig att Fågelhuset ska vara en okomplicerad roman, en som man kan läsa med sin tremånaders bebis på ena armen. Men Fågelhuset är tvärtom en mycket komplicerad roman. Med en annorlunda och väldigt egen ton blandar Ester Roxberg surrealism, humor och fantasi med vass samtidskritik. Det är roligt, igenkännande och förvirrande. Men också en aning tjatigt. Vi rör oss mellan kontoret i innerstaden och Livs lilla etta i någon förort. Stockholm skymtar förbi, men förblir anonymt, troligtvis författarens ambition. För det är en ganska stereotyp bild av Stockholm som målas upp. En bild där alla strävar efter att ha ett meningsfullt liv, även de som måste påminna sig om att de har det.

Att praktikanter används som gratis arbetskraft på förlaget är inget någon sticker under stol med: varför anställa när det finns folk som skulle betala för att få arbeta på en kulturinstitution av rang? Som praktikant ska man vara tacksam och arbeta hårdast. Livs arbetsuppgifter varierar mellan att kopiera papper och städa toaletter till att skriva refuseringar och leta fram sponsorer till de överdådiga releasefesterna. Lönen är ett vagt löfte om fast anställning efter praktikperioden. Och idag, när kulturjobb är lika sällsynta som fridlysta blommor, är det en hög lön. Så länge jag och du och man accepterar att jobba utan lön kommer vi aldrig att få betalt för det jobb vi utför.

Fågelhuset rör sig snabbt mellan verklighet och fantasi, de surrealistiska inslagen gör att jag behöver något att hänga upp min läsning på. Det är lätt att försöka diagnostisera karaktärerna med olika bokstavskombinationer och jag letar för att kunna ge den könsneutrala chefen ett kön. Hens attribut är typiska maktsymboler som kavaj, klocka, champagne och bil. Inte för att könet är avgörande, chefen spelar sin roll som maktfullkomlig chef bra, om inte bättre, utan kön: det är berättelsen som hade behövt vara mer konkret.

Similar Posts:

• Vinn ”Fågelhuset”
• Vi arbetar inte! Vi arbetar inte!
• Äta, sova, överleva
• Alice i flaskornas underland
• Drömmen, staden, romanen

Vi befinner oss i en berättelse som försöker reda ut berättelsen om en annan berättelse, och metaperspektivet är ständigt närvarande. Vad som händer i vilken berättelse och vilken karaktär som medverkar var är mindre klart och mindre viktigt, tills jag börjar läsa med pennan i min hand. Då får jag ändå struktur på vad som händer, vem som är vem. Hade jag läst Fantasy som en Novellix är tänkt att bli läst: i mobilen, i farten, ute i verkligheten, så hade upplevelsen blivit som något man är med om under en bra fylla. Förvirrande, förtjusande, förtrollande.

Och mitt i alla de känslorna finns det ett fantastiskt fint omslag som Lina Ekstrand har illustrerat och formgivit. Vilket gör att Novellix ännu en gång har slagit sig själva och producerat ännu en snyggare fyra.

Fantasy ställer sig också hela tiden frågan om vad som händer på riktigt och vad som är påhitt. Att alla berättelser kanske har hänt i verkligheten men slår sig fri från ansvar genom att kalla sig för roman, uppdiktat, fantasi. Mina tankar går till det havererade projektet att göra film av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens roman Cirkeln. Men jag är för dåligt uppdaterad kring vad som egentligen hände och händer med det för att kunna avgöra om det ligger någon verklighetsförankring i det. Malte Persson lyckas i vilket fall som helst med att få mig att leta.

Jaget i Fantasy är likgiltig och sval. Hon säger sig vara ointresserad av människor men intresserad av deras historier. Jag tänker att människor är sina historier och att det är samma sak. Hon säger sig känna skuld för att Dvärgen blir kär i henne för att hon tror att hon borde känna skuld över det. Hon är för bortskämd, polerad stereotyp och självmedveten, men det går att älska henne för det. Dock känner jag mig en aningens lättköpt.

Ja, jag erkänner gärna att jag fascineras av folks drömmar som krockat eller krossats eller åtminstone krackelerat. Det har att göra med min uppväxt, som jag inte ska gå in på här. Det räcker att jag förblir den bortskämda konstskolebruden, den privilegierade snygga föräldrafinansierade snorungen, en kliché med perfekt hy, för vilken inga dörrar är låsta men som ändå aldrig kommer mycket längre än trappuppgången. Fast trappuppgångar kan vara intressanta ställen, det ska gudarna veta. (Note to self: ett helt annat projekt: allt jag gjort i trappuppgångar, konkret, symboliskt, etcetera.)

Språket som fenomen eller vetenskap har också en stor plats i Fantasy. Det blir en tydlig koppling till Malte Perssons tidigare författarskap och ger Dvärgen någon form av uppgift. Han är en sådan där människa som bygger fantasispråk utifrån andra fantasispråk, som den alviska J R R Tolkien uppfann till Sagan om ringen. Det dras paralleller till programmeringsspråk och jag fastnar i tankar om nörderi.

Berättelsen i berättelsen beskrivs som ”stureplans-fantasy”, Snabba Cash möter Narnia. Där hittas det gömda rum i barerna runt Stureplan och man kommer ut i en helt annan värld. Och jag önskar att Malte Persson i detta nu sitter och skriver på just den berättelsen.

Similar Posts:

• Alltför vardagligt om kvinnlig vänskap
• Svensk urban fantasy
• Ny författarblogg
• Framtidskänslor
• Härskarringen

För att vara med i utlottningen skickar du ditt svar på nedanstående fråga till redaktionen@dagensbok.com senast lördagen den 30 mars. Glöm inte att skicka med din adress så att vi kan skicka boken hem till dig.

Vad heter två av hästarna som bor på Brobygårdens ridskola?

Lycka till!

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Ponnylycka
• Stor sorg och gränslös glädje
• Söt shettissaga
• Ansvar, bus och charm