”Det här är Julian. Och det här är hans mormor. Och där är några sjöjungfrur.”

De sjöjungfrur som Julian ser är tre ståtliga, kurviga varelser med långa, svepande klänningar och otroliga hårsvall: en hög, rosa tofs, ett korall-liknande rött burr… När han betraktar dem i kollektivtrafiken börjar Julian fantisera om att han dyker, kränger av sig kläderna medan hans korta hår växer till långa lockar. Han skrattar under ytan, ser ut att leva upp allt mer.

Tillbaka i verkligheten klär Julian upp sig. En ormbunke blir hår, en gardin blir en fiskstjärt. Med målade läppar visar han sig för mormor, som först inte säger något. Här hade berättelsen kunnat ta en bekant och sorglig väg, men istället ger mormor Julian ett halsband och tar med honom till ett karnevalståg.

”Sjöjungfrur”, viskar Julian.
”Som du, hjärtat. Kom, så följer vi med.”

Mormoderns fullständiga bejakande av Julians behov är vad jag önskar för varje barn vars könsuttryck går mot normen. Det finns ledtrådar i bilderna som tyder på att Julians könsidentitet är flicka, men det går också att läsa boken med en enklare tolkning: Julian gillar vackra saker och tillåts göra det. Jag är av åsikten att alla barn har en period då de är förtjusta i allt som glittrar – utan att för den sakens skull fundera över sin könsidentitet – men inte alla barn har en omgivning som accepterar det. Det borde de ha. Ingens liv blir bättre av att man förnekas fylla det med de färger man önskar.

Illustrationerna i Julian är en sjöjungfru är gjorda i vattenfärg på brunt, kartongliknande papper vilket gör berättelsen mer jordnära än sockersöt trots att bilderna är så vackra. Texten är sparsmakad – och i vissa fall rentav onödig – istället kan man prata kring bilderna eller helt enkelt låta dem tala för sig själva: de är mycket uttrycksfulla. Julians stolta ansikte och raka hållning när han i sin sjöjungfrudräkt går gatan fram med mormor gör mig alldeles varm. Det finns också humor i bilderna. (Missa inte chihuahuorna i karnevalsdräkter!)

Även mångfalden bland kroppar är ljuvlig att se. Vissa personer har rynkor och rejäla lår. Andra har knotiga knän eller hängbuk. Nästan alla har mörk hy. Jessica Loves känsla för representation och skildring av staden är oklanderlig och varje detalj har en mening. Vilken lysande hjärtevärmare till debut.