Jag är svag för allt som har med Harry Potter att göra. Det innebär att jag har läst hela bokserien minst femtio gånger (alltså bokstavligt talat), sett filmerna ett tjugotal gånger, spenderat timmar och dagar med att dissekera detaljer i berättelsen, köpt prylar, klätt ut mig till karaktärer, och skrivit fanfiction. Självklart har jag även läst alla böcker som angränsar till Harry Potters värld eller på något sätt tar upp den, och jag kommer att läsa allt J.K. Rowling ger ut för alltid. Det gäller även filmmanuset till den senaste filmen – Grindelwalds brott.

Jag såg filmen strax efter att den gått upp på bio förra hösten, och även om jag fortfarande älskar allt som har med Harry Potter att göra, så kändes magin inte lika stark längre. Det var en välproducerad och vacker film, med otroliga miljöer, en rejäl dos nostalgi, och charmiga karaktärer. Men handlingen? Det fanns inte särskilt mycket handling, tyvärr. När jag såg filmen kunde jag ha lite överseende med brist på vettig handling, eftersom den var underhållande ändå, men när jag läser manuset i bokform så är bristen på handling det som sticker ut mest.

I Grindelwalds brott bryter sig den onda trollkarlen Grindelwald ut från fängelset, och börjar samla anhängare i Europa. Dumbledore skickar iväg Newt Scamander för att hitta och hjälpa pojken Credence, som magiska myndigheter vill döda, och som Grindelwald vill värva. Det är inte riktigt tydligt varför Credence är så viktig, utöver att han eventuellt har ovanlig stark magisk förmåga, men ingen ifrågasätter hans nyckelroll. Ingen ifrågasätter särskilt mycket överhuvudtaget, karaktärerna bara rusar från en plats till en annan och gör sin grej, och drar snabba slutsatser som lika snabbt leder dem till nästa grej och nästa slutsats.

En sak som är oerhört irriterad i Grindelwalds brott är all queerbaiting. Efter att J.K. Rowling avslutat Harry Potter-serien avslöjade hon att Dumbledore var gay. Kritiker sa att det var väldigt behändigt att hon fick HBTQIA-poäng genom att avslöja något sådant, men utan att riskera bojkott eller kritik genom att skriva det i böckerna. Jag ville gärna tro det bästa om Rowling, och tänkte att det var en bra sak att säga även om hon inte kom på det förrän hon skrivit klart böckerna. Men nu när hon har en ny chans att berätta om Dumbledores liv (och om relationen mellan honom och Grindelwald) så är det väl självklart att det ska vara med i berättelsen? Nej, inte enligt Rowling. Det enda vi får är uttalandet ”vi var mer än bröder”, och några längtansfulla blickar. Tillräckligt mycket för att skapa uppmärksamhet och intresse bland HBTQIA-personer, men långt ifrån tillräckligt för att behöva hantera kritiker som inte gillar att se homosexuella män på film. Jag är besviken, och jag är trött på allierade som Rowling som fegar ur istället för att ta ställning.

Älskar man Harry Potter lika mycket som jag har man förmodligen redan köpt och läst den här boken. Har man en något svalare inställning till hela fenomenet kan man se filmen istället. Skådespelarna gör ett bra jobb och lyckas ge liv och charm till karaktärerna. I boken är de bara platta. Kanske är det för att filmmanus är svårlästa, och svåra att förlora sig i, kanske är manuset bara inte särskilt bra. Hursomhelst är det här en bok man lika gärna kan skippa.