Egentligen är det en så genialt enkel idé att jag inte fattar hur inte tusentals författare gjort det här förut: gett jorden ett konkret bäst-före-datum. Några veckor till – sen kommer kometen, och jordens saga är all.
Vad skulle du göra? Vem skulle du vilja vara med? Hur skulle samhället ens fungera?
Simon och hans flickvän, eller snart före detta flickvän, drar rätt olika slutsatser. Simon vill ju bara vara med Tilda, men Tilda vill hinna testa allt hon inte hunnit göra medan hon planerat och presterat för en framtid som plötsligt inte kommer. Testa. Maxa. Göra upp med.
För Lucinda, Tildas tidigare bästis, är läget lite annorlunda. Hon har vetat ett tag att hon ska dö; skillnaden nu är att det faktiskt inte kommer finnas något att missa. Inför domedagen kan hon lägga ner cancerbehandlingarna och faktiskt må lite bättre än på länge. Det som isolerat henne från de gamla kompisarna verkar plötsligt inte så viktigt längre. Nu ska ju alla dö.
Mats Strandbergs Slutet är på inget sätt science fiction (men en ”preapokalyptisk berättelse”). Ja, det kommer en komet som kommer att förinta jorden, men det handlar inte om någon kamp i rymden för att förhindra detta. Det är bara ett faktum, som ställer det vardagliga livet på sin spets. Ett tankeexperiment som ges högst konkret gestalt: Hur skulle vi reagera, om vi visste att vi hade så kort tid kvar att leva?
Den där balansen mellan det fantasieggande ”tänk om” och den klart igenkännbara världen gestaltar Mats Strandberg med grym fingertoppskänsla. Världen han gestaltar känns trovärdig, med sina samhällsproblem, krisreaktioner, domedagssekter och domedagsfester. Jag riktigt längtar hem för att läsa vidare.
Det finns kanske egentligen bara en nackdel: jordens undergång kan väl inte gärna få en uppföljare?
Publicerad: 2018-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2018-10-28 17:27
Inga kommentarer ännu
Kommentera