Eller ja, det är i alla fall vad den vill utstråla. Men kan en bok vara gay? Och vad skulle det i så fall betyda? Att den handlar om människor som är homosexuella? Att språket är konstigt och handlingen icke-linjär? Att hela läsupplevelsen är något aldrig tidigare erfaret? På baksidan av den engelska utgåvan är det liksom ingen hejd på underverken som utlovas, boken ska vara ”…a story about the kind of fluidity that can´t be bottled and sold. It´s about girls and boys, girls and girls, love and transformation, a story of puns and doubles, reversals and revelations. Funny and fresh, poetic and political, here is a tale of change for the modern world.” Och det finns inte mindre än 23 så kallade lovordande citat därutöver.

(Bokens första mening är fantastisk och lyder: ”Nu ska jag berätta om när jag var flicka, säger farfar.” Jag blir jätteglad bara av att läsa den. Men ingen mening efteråt klarar riktigt av att leva upp till dess kvalitet.)

Flicka möter pojke vill ställa gammal befrielsekamp (mot överklassen) mot ny befrielsekamp (mot storföretagen), den vill låta språket stå i frihetens tjänst istället för i reklamarnas och den vill ge en känga åt en inskränkt och könsdiskriminerande arbetssituation på det stora företaget. Och så bygger den på en grekisk myt om flickan Iphis som uppfostras som pojke och sedan förälskar sig i en flicka. Och så talar den om könsroller. Och så agiterar den mot industrin kring vatten på flaska. Och så är den bara 150 sidor lång.

(tänk att hon fått in allt detta, och att det ändå är så pass bra som det är)

Jag håller med boken i alla dess ställningstaganden, men läser den också med en irriterande känsla av att bli skriven på näsan. Framför allt när det gäller beskrivningen av företaget Pure, där bokens huvudpersoner systrarna Midge och Anthea arbetar. Det är ett skräckexempel på reklamfloskler och jobbiga hierarkier, men beskrivningen känns mer karikatyr än liv. Att homosexualitet betraktas som något så otroligt chockerande av så många av bokens karaktärer känns också främmande. I kontrast mot denna (över)tydlighet finns en önskan om att vara smart som också irriterar mig lite. Titeln syftar till exempel dels på det faktiska mötet mellan en flicka och en pojke, dels på mötet av olika identiteter i en individ. Och så handlar det om vatten, som ju flyter och är ett väldigt föränderligt (läs queer) element. Som blir fångat på flaska.

(men det finns stunder när jag älskar boken, när språket är roligt och flödande och när idéerna och lusten liksom bara bubblar upp och det blir starkare mot slutet, det blir det)

Det finns ett mycket bra avsnitt där ett av paren i boken gifter sig och alla möjliga människor – döda och levande, nära vänner och grekiska gudar – kommer till bröllopet, och det blir både en midsommarnattsdröm och ett statement. Då är det drömskt och lekfullt och lättsinnigt, och ja, så som hela boken borde vara. Som den faktiskt till stora delar är. Det språkliga greppet med en slags dialogform mellan förnuft och känsla (inom parantes) inom samma individ gillar jag också.

(det är så många trådar utslängda och jag vacklar mellan att tycka att det är roligt och att det är påfrestande. Kunde hon inte bara ha skrivit en ordentlig bok om en eller max två av de där trådarna eller bara gjort boken lite längre eller bara något annat? Eller är den där irritationen något bra och jag skrattar åt mig själv för att jag irriterar mig och det är nog avsikten tänker jag)

(och ibland när jag tänker att det är bara för enkelt alltihop att de får varandra på slutet och att man kan förändra världen så ändrar jag mig och tycker istället att det är väl alldeles lysande att det är så enkelt. Varför skulle det vara svårt?)