Augusti 1991. Samtidigt som stridsvagnar rullar in i Moskva i ett sista desperat försök av gamla sovjetpolitruker att avvärja det oundvikliga blir en ung pojke svårt biten av en herrelös hund. En blind gammal man med mystiskt förflutet, som fungerat som någon slags inofficiell plastfarfar åt pojken, donerar tillräckligt mycket blod för att pojken ska överleva och dör på kuppen.

Ett nytt Ryssland föds, med flera liter gammalt sovjetiskt blod dolt i kroppen som inte syns på utsidan.

Tjugo år senare är pojken vuxen och lever i det där nya Ryssland, där allt är glömt, där endast minnet av och strävan tillbaka till stormakten finns kvar men ingen längre behöver ta ansvar för fångläger, folkomflyttningar, avrättningar, etniska rensningar, massgravar, etc. Men de där litrarna med blod lämnar honom inte i fred, och han ger sig ut för att ta reda på vem den där mannen egentligen var. Genom sina egna minnen, genom de få ägodelar han efterlämnade – medaljer för lång och trogen tjänst under Stalin – och ut i de gigantiska vidderna utanför det nya Ryssland, letar upp gamla övervuxna läger, halvdöda gruvstäder, polarodlingar, frågar ut ”verklighetens folk” som aldrig sett en smartphone, gräver i mossan där historien fortfarande ligger och pyr långt från hans vänners säkrade version. Hur kunde man göra så här, och hur kunde man sedan gå vidare som om inget hänt? Ironin: Den aktivt historieförfalskande Sovjetregimen har ersatts av en (åtminstone nominell) demokrati där ingen vill minnas.

De hade hackat upp den i obetydliga små intryck och personliga anekdoter om en kälkbacke som funnits en gång i en sänka som numera var igenfylld (…) En sådan förflutenhet var som nycklarna eller plånboken – den fick plats i fickan när man gick hemifrån, den var behändig och välbekant, var och en befäste och kultiverade den plätt som var det personliga minnet, men ingen mindes för alla.

Vilket språk han har, och vilken översättare! (Inte för inte var väl Håkansons Ödmården en av årets bästa svenska böcker.) Det tar lite tid att komma in i romanen eftersom jag hela tiden vill starta om varje svindlande, vindlande mening tills jag hittar rytmen i den. Lebedev gräver i minnen och intryck på ett sätt som påminner om Aleksijevitj, men också om Clarice Lispector; den där känslan av sinnesintryck så våldsamma att de nästan sliter hål i världen. Men där exilukrainskan Lispector sökte i sig själv söker Lebedev i ett kollektivt minne, eller snarare en kollektiv glömska. Han är prosapoet och minnesgeolog, inte samhällsdebattör, och hellre än att prata om det nya landet letar han efter resterna av det gamla, tyder ord som bytt betydelse, drömmer feberdrömmar, jagar de där våldsamma intrycken som fortfarande ekar svagt. Hur svårt det än är, när han ju själv är en del av dem som bestämt sig att vända blad och gå vidare.

Det var det plågsammaste i hela drömmen: människorna dog inte – de upphörde att finnas i nuet. Och nuet förlängde sig obehindrat utan dem, varje ny stund sköt undan de förgångna stunder då dessa människor funnits, allt längre bort.

Vad var det den där blinde mannen hade sett en gång? Hur många liv hade han på sitt samvete som tvingade honom att rädda en ung pojke? Det är den historia Lebedev berättar på ytan, men i och med det där fantastiska språket, drömmandet, grävandet i det som inte längre finns öppnas så många fler nivåer, som gör Vid glömskans rand till så mycket mer än bara en litania över Stalins illgärningar. Hur både nationell och personlig historia handlar lika mycket om det man inte minns som det man håller fast vid. Hur en identitet uppbyggd runt att vara [inte X] har en tendens att sluta i en vilja att göra X stort igen. Det är inte en roman som ger klara pekpinnar, men sättet den vandrar genom djupa skogar som en gång var bebodda, färdas på uråldriga floder där vraken blivit natur, och läser uråldriga (eller lika gärna generationsgamla, det blir lätt samma sak) inskriptioner både skakar om mig och gör mig lycklig. För den där randen går ju ännu att stå på och titta ner.