Johanna Nilssons tredje roman handlar om Stella Björk, en ung tjej som studerar vid Handelshögskolan i Stockholm, men som till skillnad från de flesta av skolans studenter inte helhjärtat vill acceptera kapitalismen som religion och kapitalet som gud. Tillsammans med några nära vänner startar hon Föreningen för Anonyma Aktiemissbrukare, ett projekt för att rädda de vilsna studenter för vilka Dow Jones och Nasdaq blivit de mest intima vänner. Det som inledningsvis varit inget mer än ett lustigt projekt vid sidan av de egentliga studierna utvecklar sig därefter snabbt bortom initiativtagarnas kontroll och leder slutligen till en revolution där skolans tidigare axiom rörande livsvärden och människosyn ställs på mot en mer humanistisk livsåskådning.

Det är en bitterljuv känsla jag får efter att ha läst klart Rebell med frusna fötter. Förtjust över författarinnans poetiskt enkla språk och vardagsnära metaforer och över hennes förmåga att skapa trovärdiga gestalter, men samtidigt så oerhört beklämd över den bild som hon ger av Handelshögskolan och av majoriteten av studenterna där. Man bara hoppas att hon överdriver, att vissa av karaktärerna i boken är karikatyrer.

Men jag är rädd att berättelsen är bara alltför sann och att det som främst avviker från den faktiska verkligheten är den revolution som sker i bokens avslutning. Johanna Nilsson är själv inskriven på handelshögskolan och på många sätt känns revolutionen som sker i boken som en humanists försök att utifrån en scen med kylig kapitalistisk dekor skapa en berättelse om medmänsklighet och värme. Att påstå att jorden kretsar kring solen, inte tvärtom. Att mänskligt värde aldrig kretsar kring kapitalet. För när det kapitalet står i centrum börjar människor frysa i sina fötter, även rebeller. Och vad händer när kylan når hjärtat