Jag minns skolans historieundervisning som att historien slutade 1945. Den 8 maj 1945 med jublande människor på gatorna i alla stora städer. Och sen levde alla lyckliga i alla sina dagar. Eller något. Glappet mellan freden och det samhälle vi levde i då och hur de hörde ihop var inte något som diskuterades. Det var som om de där krigen i början av 1900-talet var någon slags ond parentes som inte hade med något annat att göra. Jag hoppas att det inte var så vi undervisades, men det är så jag minns det.

Ian Burumas bok År noll tar vid där minnet av min historieundervisning slutar. Det börjar med de jublande massorna, för hans del i Amsterdam där hans far fanns vid tiden av andra världskrigets slut. Det blir snart uppenbart att det där jublet bara var en liten, liten del av freden. Efter ett långt, världsomspännande krig låg hela världen i spillror och människor var i olika stadier av nedbrutenhet.

Nedbrutna människor som levde i ett söndertrasat samhället, lyckliga över att helvetet var över men utan att egentligen veta vart det bar av nu. Sexualitetens alla former frodades från de allra lägsta, som hämndvåldtäkter, till någon slags livslust och genetisk drift att sätta nytt liv till en värld som förlorat så mycket av den varan. Sex blev även en av många handelsvaror i jakt på mat och överlevnad i en värld där vanliga pengar var en ganska kass valuta och cigaretter en väldigt värdefull.

Allt är, i och med kriget, kullkastat och i kaoset som uppstår finns också en viss frihet. Klassystem omkullkastas och kvinnorna som under kriget har fått sköta många av mannens sysslor andas morgonluft.

Samtidigt befinner sig mängder av människor på platser där de inte hör hemma och har stora problem att ta sig hem. Var nu hemma finns? Många judar som överlevt koncentrationslägren stannar i de nyupprättade lägren och frågar sig var hemma finns någonstans numera. De som beger sig hemåt riskerar att bli hårt åtgångna av tidigare grannar som tagit över deras hem i tron att de aldrig skulle komma tillbaka. Soldater som befinner sig långt hemifrån tar sig hemåt för att finna att deras fruar gått vidare i livet utan dem.

Det är människans mest barbariska drifter som framträder tydligast i År noll. Hämndaktioner försiggår överallt där forna tyranner blir hårt åtgångna. Inte bara de skyldiga drabbas, utan alla som kan anses ha samröre med de skyldiga. Att vara tysk eller japan innebar en hård prövning oavsett ställning och förehavanden under kriget. Samtidigt inser man snart att man inte kan straffa alla skyldiga, de är för många, någonstans måste man dra ett streck och gå vidare.

Jag slukar denna rätt tunga och faktaspäckade bok så intensivt att jag får nackont. Jag känner mig alldeles svältfödd på den här typen av historiska skildringar. Den där här typen av historia som inte skyggar för det onda i oss människor, utan att monsterifiera. På det viset blir historien också verkligare och det går inte att avfärda ondskan som enskildheter eller historiska parenteser. Genom att på djupet skildra freden efter andra världskriget och fokusera stenhårt på bara ett enda år lyckas Buruma lägga flera pusselbitar på plats för att jag som läsare skall få en helt ny förståelse för hela 1900-talets historia.