Vi la oss på golvet och skrev
inuti en liten ask Målade kanterna

Sara Hallströms diktning är som att titta in i en liten ask, eller kanske ett tittskåp där ljuset inte når in i alla hörn. Där finns skrymslen och vrån enbart orden inte kommer åt.

Jag läser först in teman om att höra ihop. Och känslan av att inte nå fram till varandra, att faktiskt inte alls höra ihop. Samma känsla finns i själva läsningen, jag vill krypa in under texten och se vad som finns där.

Titeln antyder ett moderskap och texten kan först verka ömsint och omhändertagande. ”Använder små medel för att beskriva något större” är ord som ofta får beskriva Hallströms poesi, och visst stämmer det till viss del. Vissa rader passerar nästan obemärkt som raka konstateranden, ”Det växer blommor precis här”, vilket också känns bedrägligt. Jag anar att det jag kommer hitta, det som finns gömt i hörnen, inte alls är så beskedligt och försiktigt.

Visst finns barnen här. En skolmiljö där något lärs ut. Några ska få lära sig, några som är framtiden. De som ska få det bättre på diktjagets bekostnad.

Lyssna, jag ska gråta ut mjölk till er, ni ska bli mätta.
Tryckta mot min röst.
Mitt ansikte, mina kinder.
En famn är ett hål, annars skulle ingen någonsin rymmas i den.

Här finns också ett ”kvinnoland”, något som har lämnats i barndomen och kanske aldrig kommer tillbaka. Jaget uttrycker ett behov av att vara i ”evig närvaro av kvinnors händer”. Kanske handlar det om att hitta en gemenskap, men i raderna finns också något mer sensuellt.

I samlingens enda längre text samlas ett kollektiv av kroppar. Ett sammelsurium av erfarenheter som jaget vill locka till sig: ”endast en desperat kropp, endast en fruktansvärd kropp, endast en kropp i harmoni med andra kroppar, endast en kropp som lutar”. Kroppar som aldrig har fått tillhöra. Till slut läser jag Sara Hallströms dikter som uppmaningar, en protestsång. Ett upprop till att leta sig tillbaka för att på så sätt se det gömda och kunna vidgas.

Väggarna här inne är så mjuka att orden på dem måste vara hårda.
Armarna så öppna att händerna måste ta slut.