En otursdrabbad kvinna, Wariinga, irrar omkring i Nairobi och försöker begå självmord. En okänd man räddar henne och ger henne ett inbjudningskort till Djävulens fest i Ilmorog. Under färden till Ilmorog träffar hon en samling människor som tillsammans beger sig till festen.

Djävulen på korset är en roman med stora inslag av skrönor och folkdiktning. Thiong’o använder sig av folksånger och den muntliga traditionen i sitt berättande. Samtidigt är det en roman som inte döljer sitt budskap. Thiong’o beskriver det postkoloniala Kenya. Han beskriver västvärldens utsugning av landet och de maktstrukturer som de vita lämnat kvar i landet. Han beskriver hur Kenya fortfarande kan sägas vara kolonialiserat. Kolonialiseringen sker i smyg, med hjälp av korrumperade inhemska pampar.

Romanen cirklar kring passagerarna i den matatu som färdas mot Djävulens fest i Ilmorog. Den äldre kvinnan Wangari som blivit av med sin gård på grund av kapitalister och som tidigare slagits mot kolonialisterna. Gatuiria, forskarstudenten i kultur, som kämpar med att komponera ett musikstycke. Mwireri wa Mukiraai, den kristne ekonomen som anser att stöld och rån är måttet på ett lands utveckling och som själv ställer upp i tävlingen i nutida stöld och rån på Djävulens fest. Mwaura, matatuföraren som bara tänker på att berika sig med pengar. Muturi, arbetaren och revolutionären som kungör att det bara finns två sorters människor: de som lever av egen svett och de som lever av andras svett.

Av passagerarna är det två som fått inbjudningar till Djävulens fest, Wariinga och Gatuiria. Mukiraai har en originalinbjudan. Enligt honom är det inte Djävulens fest som ska ta plats i Ilmorog, utan en fest för kristna kapitalister. Alla i matatun får varsin inbjudan och sammanstrålar vid festen.

Festen går ut på att kröna den främste tjuven och rånaren, samt att dela med sig av idéer för att Kenyas rånare och tjuvar ska bli bättre på att roffa åt sig. Småtjuvar är dock inte välkomna, det är storkapitalister som tävlar om trofén som delas ut av experterna; de utländska kapitalister som inte bara rånar folket i sina egna länder utan också andra länder. De tävlande föreslår allt från att sälja luft till folket till att sälja sina landsmäns kött och blod.

Budskapet är som sagt inte subtilt i Thiong’os roman, men kraftfullt. Wariinga ifrågasätter hur det ens skulle vara möjligt att sälja människokött som föda och svaras: ”Jacinta, har du redan glömt att detta är vad ni får lära er i era kyrkor? […] Att äta människokött och dricka blod är välsignat både på jorden och i himlen”. Den röst som svarar henne är Djävulens. Djävulen berättar också om hur film, teater och musik endast ska skildra det naturliga i att få sitt blod utsuget: ”Kannibalismens offer kommer alltid att framställas som lyckliga människor”. Kapitalismen som kannibalism, så mycket tydligare än så går det inte att säga det.

Thiong’os roman är en kraftfull roman med mycket att säga och ett speciellt sätt att säga det på. Han skildrar mycket skickligt det postkoloniala tillståndet och jag rycks med i hans sätt att berätta. Precis som Chinua Achebe öppnar Ngũgĩ wa Thiong’o fönstret till en annan verklighet, till en annan upplevelse.