En fotobok utan en bild på omslaget? Det fungerar utmärkt när det gäller Anna Strands arbete. Hon har under en recidence i Japan hittat en serie fotografier på en loppis. Omslaget visar en pergamynpåse. Sådana som man förvarade fotografiska negativ i. Några otydliga anteckningar visar att negativet antagligen kopierats på en fotoatelje.
 
Skyddsomslaget består av brunt omslagspapper, sånt där som man slår in fisk i. Eller som man kanske använde som skyddsomslag på skolböcker på den tid som bilderna är tagna, kanske på 1920- eller 30-talet.
 
Strand vet inte heller något om bildernas ursprung, men hon kan inte låta bli att fantisera. I korta bildtexter sätter hon sig i de avbildades ställe. Samtidigt kommenterar hon de skador som uppkommit på filmen långt senare, kanske när personerna på bilderna sendan länge är döda.
 
De poetiska texterna har något av Stenmark light över sig. Tankeväckande ibland men oftast vill man vara utan dem. Texterna stör bildläsningen. Det är ett fint bildmaterial och bildernas inneboende mystik borde ha fått vara ifred.

 
Hon lägger också in egna bilder i skildringen. Jag blir förtjust i den ”magnetiska” hand som kommer in i en bildtriptyk från olika håll och som på ett magiskt sätt drar till sig blommor i en vas.
 
Det här är en verklig artist book. En bok som inte flörtar med läsaren. Man måste ge sig tid att tänka över innehållet. Skapa sina egna kopplingar till bilderna. Dessutom med en intresseväckande form. Till exempel, bokmärken med bildtexternas svenska och japanska översättning. Att ingen tänkt på det tidigare! Översättningen smutsar inte ner bildsidan men den ligger inte heller irriterande svårhittad.