Catrine är förälskad i en ung fransman som varit på besök, men familjen är emot deras förening. Fransmannen återvänder trots löften inte, och Catrines styvmor finner och kastar hans enda brev på elden. Catrine vägrar ändå att gifta sig med någon annan. Hon blir sjuk – en ”intressant blekhet bredde ut sig över hennes milda ansikte”, berättar väninnan Sophie – och återhämtar sig aldrig.

De båda kvinnorna var unga i det sena 1700-talets Köpenhamn och är två av huvudpersonerna i etnologen Eva Lis Bjurmans avhandling om ”unga kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750 – 1830”. Sophie förälskar sig också, men fogar sig ändå i att faderns val av make åt henne är ett annat. Catrine trotsar sina föräldrar helt enkelt genom att dö av sorg.

Att kärlek hade, eller borde ha, något med äktenskap att göra tycks vara ett ganska nytt påfund. Det är inte ett helt okontroversiellt påstående, men någonting hände kring 1700-talets senare del, det tycks de flesta forskare vara överens om. Något som har med modernitet och individualism att göra, med upplysningen och romantiken.

En annan av de sammanlagt nio unga kvinnor som utgör empiriskt material i Bjurmans bok är Cornelia Goethe, syster till Johann Wolfgang Goethe. Hon fick förstås stanna hemma när brodern gav sig iväg för att studera, men han intresserade sig mycket för hennes bildning och några av hans brev om den finns bevarade. De gör en inte precis benägen att gilla honom. Först uppmuntrar han henne att studera och skriva, men senare hävdar han lika bestämt att bildning gör unga flickor hopplöst oattraktiva. Det behövde hon inte alls höra. Hon var redan blyg och övertygad om sin egen fulhet, drömde om att gifta sig av kärlek men kunde inte föreställa sig att någon skulle vilja ha henne. Hon dog också ung och olycklig.

Hur flickors utbildning hänger ihop med det nya kärleksidealet är vad jag förstår Bjurmans själva ingång till ämnet. Hennes material ger inget helt entydigt svar på det, men frågan är spännande. En ny generation kvinnor i särskilt medelklassen skulle bildas för att behaga män, för att bli attraktiva hustrur men också statussymboler för fäderna att visa upp. Och lite kunskap är en farlig sak, heter det ju ..?

Den tyska kultursociologen Ulrike Prokop hör till författare Bjurman tar spjärn emot. Denna har också skrivit om Cornelia Goethe, och menar att det nya kärlekskravet ofta gjorde de unga kvinnorna än mer utsatta. De hade mycket små utsikter att försörja sig på egen hand, alltså måste de gifta sig. Det försörjningskravet försvann ju inte bara för att den nya kärlekssynen med tiden gjorde det närmast omoraliskt att gifta sig utan kärlek.

Men vad var det egentligen som gjorde Catrines blekhet ”intressant”? Tja, det är väl där bildning (inte minst den farliga romanläsningen) och kärleksidéer tangerar varandra. I dessa blir trots allt de unga kvinnorna i större utsträckning individer. Subjekt. I det finns både faror och möjligheter – åtminstone för de kvinnor som hade större ekonomisk frihet och kunde använda sin kärlek både som mål och medel att hävda sig själva, att förändra sina liv.

Det som vid första anblicken ser ut som en klassisk konflikt mellan upplysning och romantik, förnuft och känsla, tycks med andra ord komplext. Då som nu ställdes delvis motstridiga krav på hur man skulle vara som ung kvinna. Att manövrera sig fram mellan dessa motstridiga krav kan vara dödligt farligt, men också en möjlighet att vinna större frihet.