På våren 2011 mönstrade jag av i Auckland, Nya Zeeland. Samma dag kom fotografen Stefan F Lindberg ombord för att åka med båten ett tag och dokumentera livet till sjöss. Lindberg har besökt tiotalet båtar av olika typ och i olika fart, och jag har sett fram emot att se resultatet av hans arbete. Strax innan jul landade så Sjömän II i min brevlåda.

På förlagets hemsida är boken sorterad under kategorin Marina praktverk, och när jag håller den i min hand så känns ordet praktverk, trots sin svulstighet, som det enda passande. Det här är inte endast en fotobok. Det är ett dokument över ett yrke på väg att försvinna från Sverige. Förutom bilderna finns här även texter som i sammanhanget är helt klockrena och på olika sätt förmedlar sjömanslivets förutsättningar.

Foto: Stefan F Lindberg

Lindbergs bilder är fantastiskt vackra. Så vackra att jag när jag sitter och bläddrar i boken känner ett slags distans till det de föreställer. Den dagliga och vardagliga upplevelsen av smuts, trötthet och vädrets ständiga närvaro har här kokats ner till en essens av de små magiska ögonblick som ändå finns där mitt i alltihop. Lindberg har hittat de ögonblicken och skruvat upp volymen på ett sätt som jag inte var beredd på. Jag funderar lite kring ordet sjömansromantik, och under min ledighet visar jag boken för två av mina sjömanskamrater. Ingen av dem delar mina funderingar utan ser bilderna som rena konstnärliga uttryck. Kanske så konstnärliga att själva sjömansmotiven blir underordnade?

Ett annat ord som framträder ur bilderna är respekt. Lindberg närmar sig arbetet och livet ombord med respekt för det vi gör och hur vi valt att leva våra liv. De små citat som inleder varje kapitel i boken känns omsorgsfullt valda och jag upplever dem som representativa. På gott och ont. En sjöman måste nog oftare än andra yrkesgrupper förklara och ibland även rättfärdiga sitt val inför en frågande omgivning. Ibland kanske också inför sig själv. Lindbergs bok ställer inga sådana frågor. Den respekterar sjömannens val och vill endast skildra dennes liv.

Förordet är skrivet av Anders Lindström, f.d. generaldirektör i Sjöfartsverket och ordförande i Sjöfolksförbundet 1982-95. I slutet av boken har Lindström även gjort en sammanfattning av svensk sjöfarts utveckling från 1980-talet och framåt. En mycket upplysande sådan som med enkel struktur beskriver hur det har blivit som det är idag, med endast runt hundratalet svenskflaggade båtar kvar i handelsflottan.

Sjölivets berättare framför alla, Ove Allansson, har bidragit med dels en dikt och dels en kort berättelse. Båda dessa texter fångar livet till sjöss på ett träffsäkert sätt samtidigt som vissa formuleringar är språkligt förstklassiga.

Lennart Johansson, Sjöfartsjournalist sedan 40 år, reflekterar över boken och pratar om Lindbergs arbete och konstnärliga teknik. Vi får veta vilken utrustning som använts och hur Lindberg tänkt i kompositionerna. Det finns också, som titeln antyder, en första bok, Sjömän, från 1984. Den bygger mycket på historiskt material och är en återblick och dokumentation av sjöfarten fram till 1980-talet.

Den här boken är given i fartygsbiblioteket och även om den naturligtvis är allra mest intressant för folk med sjöfartsanknytning eller intresse, kan den vara värdefull att läsa som en skildring av hur samhällets förutsättningar ändras i och med att världen krymper. Sjömän II kan mycket väl visa sig vara en dödsruna över den svenska sjömannen.