Eduardo Grutzkys och mina vägar har korsats tidigare. Under mina gymnasieår i mitten av 90-talet bodde jag i den småländska staden Tranås, en liten stad i vilken Eduardo några år tidigare hade dragit igång ungdomsverksamhet i en nedlagd pälsfabrik. Sobelhuset. Ett andra hem för mig och många andra, och en miljö av idel ’ja’ till de saker vi ville göra. Replokaler, teatergrupper, tidningsredaktion, radiosändningar, konserter. Eduardo har en förmåga att se och möta människor där de är, att hjälpa dem att växa genom att låta dem försöka själva.

Efter sin tid i Tranås blev han chef för Fryshusets sociala verksamheter i Stockholm, och det var här han konfronterades med det som han till stor del ägnat de senaste tolv åren åt att motverka – hedersideologi och dess konsekvenser för de människor som lever inom densamma. Han drog igång ungdomsprojekten Elektra och Sharaf hjältar, och är numera verksam inom organisationen ALMAeuropa. Och nu, 2013, har han tillsammans med journalisten och författaren Lars Åberg skrivit Heder och samvete, en bok som beskriver hedersideologins verkningar i Sverige, och som starkt kritiserar de förklaringsmodeller och insatser som forskare, politiker och myndigheter till stor del har enats om.

Under ett seminarium på bokmässan säger Eduardo att han ”tjatat på Lars tills han gick med på att vi skulle skriva boken”. Under intervjun utvecklar han:

”Lars har som journalist skrivit om de här frågorna länge, men båda bävade faktiskt inför uppgiften. Det här är en debattbok som går emot många sanningar, som ifrågasätter den rådande synen på hederskultur och hedersförtryck.”

Hedersvåld i Sverige har ofta förklarats genom att hänvisa till utanförskap och maktlöshetskänslor som människor upplever när majoritetssamhället misslyckas med sina integrationsförsök. Eller enklare beskrivet: hedersvåld är något som en man drivs till då han i sitt nya sammanhang i Sverige förlorar den makt han hade i sitt gamla hemland. Med den förklaringsmodellen är hederskultur något som uppstår inom det svenska samhället.

”Men det handlar inte om något som har uppstått här. Det handlar om att människor kommer till Sverige från delar av världen där hedersideologin redan finns, och att de tar med sig dessa värderingar hit.”

Ni menar att det finns en rädsla bland debattörer, politiker och forskare för att tala om detta, och om man lyfter frågan om hederskulturers förtryckande mekanismer stämplas man snabbt och oreflekterat som rasist. Varför är det så?

”Idag råder det en total förvirring i mötet med förtryckta kulturer. Det verkar omöjligt att kunna se två sidor samtidigt – att den förtryckte också kan förtrycka.”

Det här visar sig i rapporter och utredningar som gång på gång inskränker individens rättigheter till förmån för kulturens överlevnad och autonomi. Med ett kulturrelativistiskt synsätt är alla kulturer lika mycket värda, ingen är bättre än någon annan. Detta gör att religion och kultur blir omöjliga att kritisera, och demokrati och mänskliga rättigheter blir i förlängningen något som enbart är för dem som inte ingår i ett hedersideologiskt kollektiv.

”Men kulturer har inte mänskliga rättigheter. Du är inte rasist om du kritiserar en kultur som förtrycker kvinnor. Du är inte rasist om du kritiserar värderingar som inskränker människors livsutrymme och frihet. Du är rasist om du INTE protesterar! Då menar du att jämställdhet inte är för alla. Att vissa människor i Sverige inte ska ha samma rättigheter som du har, för att de kommer från en annan del av världen, eller för att deras föräldrar tillhör en viss grupp. Kulturer vilar på värderingar och ideologi, och sådana måste vi kunna diskutera.”

Det hedersrelaterade våldet har i debatten likställts med mäns våld mot kvinnor och förklarats utifrån samma könsmaktsstruktur. Men det finns grundläggande skillnader som man måste ta hänsyn till menar Eduardo. Mäns våld mot kvinnor handlar om våld som utförs av en individ men som fördöms av samhället, kollektivet. Hedersvåld är kollektivt, det är kollektivt utfört och det sanktioneras även av kollektivet. I vissa länder är det t.ex. en förmildrande omständighet om man kan hänvisa till heder efter ett begånget brott.

”Bjästa-fallet har använts av Gudrun Schyman och ROKS för att bevisa att den kollektiva sanktioneringen av mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck även i Sverige, bland svenskar. Att det faktum att samhället ställde sig på förövarens sida skulle visa på samma mekanismer som de hedersideologiska. Men, låt mig då fråga – vilka var det som stöttade flickan och som tog henne därifrån? Hennes familj. Vilka är det som utsätter flickor och pojkar för hedersvåld? Deras familj. Deras närmaste. Det är en helt annan verklighet. Det blir inte automatiskt hedersvåld för att det är en hel grupp som är dumma i huvudet!”

Ni diskuterar det här i boken utifrån begreppen solidaritet och tolerans, och menar att det idag förstås som gott att vara tolerant mot alla kulturer, religioner och värderingar, samtidigt som det innebär att vi blundar för ojämlikhet och förtryck inom vissa grupper. Vad har hänt med solidariteten?

”Till att börja med har vänstern helt förlorat idén om vad det innebär att vara vänster. Man kämpar för vissa frågor – feminism, djurrätt, osv – men ingen tar ett helhetsgrepp. Vad innebär det att vara vänster idag? Rent politiskt är det en gåta!”

Som ung deltog Eduardo i vänstergerillan under diktaturåren i Argentina. Han fängslades och torterades. Det var en Amnestygrupp på Island som räddade hans liv.

”I Sverige har vänsterrörelsen tvärdött på grund av skuldkänslor, något som har två källor. Dels känner man skuld över situationen i tredje världen, att vår levnadsstandard och vår välfärd uppstått på bekostnad av människor i fattigare delar av världen. Men allt är inte vårt fel.”

Eduardo tar Scaniafabriken i Tucaman, Argentina, som exempel. Mitt under brinnande gerillakrig 1976, i en situation där gerillan sköt skarpt mot utländska bolag, etablerade det svenska företaget en fabrik i landet. En fabrik som inte attackerades, och som fortfarande finns kvar. Varför? För att företaget krävde att arbetarna skulle engagera sig i fackföreningar. De gav sina anställda trygghet och inflytande. De spred de tankar som det svenska samhället är uppbyggt kring till andra delar av världen.

”Sverige har inte koloniserat andra länder. Svenska företag har inte bara exploaterat tredje världen, de har också visat solidaritet med människorna där. Eller ja … Lundin Oil är väl inte så jävla kul, men överlag bör vi kunna släppa skulden.”

Den andra källan till skuld menar Eduardo bottnar i att vänstern inte har gjort upp med sitt förflutna, i vilket de gav stöd till diktaturer runt om i världen.

”Man har inte gjort sina ideologiska läxor! Ta Argentina som exempel, de tar idag ansvar för vad jag och många andra utsattes för. De har gjort upp med sin historia, och nu är det ett förgrundsland bland annat när det gäller lagstiftning. De har den mest progressiva lagstiftningen i världen när det kommer till transsexualitet till exempel, där det är upp till varje individ att definiera vad man är och därför vad det står angivet i pass och id-handlingar.”

Insprängt i Heder och samvete finns fem historier hämtade från Eduardos arbete med ungdomar som tvingats leva hedersliv – som fått sitt livsutrymme begränsat, som saknar frihet att välja partner eller framtid, och som förväntas göra det som släkten och familjen förväntar sig av dem. Eduardo skrev ungefär 45 sådana här historier ur verkligheten. Sedan fick andra välja vilka som skulle finnas med i boken.

”Vi valde historier som var lämpliga för att visa systematiken i hedersförtrycket, som kunde åskådliggöra mekanismerna och dess konsekvenser för ungdomarnas liv.”

En historia som inte fick plats i boken jämför Eduardo med filmen Gifta på låtsas, där Gérard Depardieu och Andie MacDowell låtsas vara gifta för att han ska få green card i USA. De lever inte tillsammans men läser på om varandras vanor, allt för att kunna svara på de mest intima frågor. På samma sätt arrangerade två unga par Eduardo träffat en form av gemensam lögn för att kunna leva som de ville. Två par, ett bestående av två kvinnor och det andra av två män, inser att de kan dölja sin homosexualitet för släkten genom att gifta sig med varandra. De skaffar ett hus där de bor på varsin våning. Det vill säga, tjejerna bor för sig och killarna för sig. Men hela tiden finns en beredskap för oväntade besök eller frågor. Det finns manliga attribut i tjejernas lägenhet, och vice versa i killarnas. De lever två separata liv, ett utåt och ett inåt mot familjen och släkten.

”Den historien tog vi inte med för att den är för rolig. Eller den kan få det att framstå som om de hittat en perfekt lösning och att problemet skulle vara ur världen. I själva verket är deras tillvaro extremt pressad. De är fyra personer som är beroende av varandra. Om en person i den här konstellationen vill ut, ja då rasar tillvaron för dem alla. Det som framstår som en smidig lösning är i själva verket ett exempel på hur sköra konstruktioner många tvingas ta till för att överleva.”

I de här texterna möter vi fem personer som i sina unga år redan vet allt för mycket om våld, rädsla och maktlöshet. Ungdomar som du personligen känner, eller har känt, och som du på olika sätt försökt att hjälpa. Hur var det att skriva de här berättelserna?

”Det gjorde väldigt ont. Att gå in i det så. Jag grät jättemycket. Särskilt när jag skrev historien om Parvi.”

Parvis berättelse börjar väldigt hoppfullt. Hennes pappa vill engagera sig i Elektras arbete. Han vill engagera sig mot hedersvåld. Men ändå går det så fel. Ändå slutar det med att familjen kväver den här livsglada baskettjejen, hon med skinn på näsan och planer för framtiden. Förbud. Hot. Misshandel. Och så slutligen det där förlamande telefonsamtalet från en av Parvis vänner som hysteriskt snyftar fram att Parvi är död. Att hon har hängt sig i familjens badrum.

”Jag har sett väldigt mycket död. Men … jag trodde aldrig att Parvi skulle dö. Hon var alltid glad, hade alltid ett stort leende på läpparna. Jag trodde aldrig att hon skulle dö …”

Vi sitter tysta en stund. Torkar några tårar.

Hur hoppas/befarar du att boken kommer att tas emot? Ni går ju hårt åt namngivna politiker, forskare och utredare, är ni beredda ifall det … ja rent ut sagt tar hus i helvete?

”Jag är personligen jävligt trött på det här och hoppas de blir arbetslösa allihop. Allt vi skriver är faktabaserat. Det vi kritiserar eller citerar finns svart på vitt i rapporter, utredningar och intervjuer. Då får de som sagt det stå för det. Det jag verkligen är rädd för är tystnad.”

När jag efter intervjun följer Eduardo tillbaka till sitt förlags monter i mässhallen frågar han om jag minns hur kul vi hade på Sobelhuset.

”Jag vet att jag räddar liv med det jag gör. Ibland rent fysiskt med mina bara händer. Men jag kan verkligen sakna det där enkla och roliga. Nuförtiden är ingenting enkelt längre.”