Cornelias mamma är den kända schlagersångerskan Coco, och i romanens inledning tar hon livet av sig. Då är Cornelia bara elva år. Gasen fyller köket och en röst börjar fylla Cornelias huvud. Den viskande mannens röst. Han säger att hon är utvald, att hon ska bli hans drottning. Att hon är speciell. Av rädsla för denna utvaldhet går Cornelia sedan igenom livet knarkande, supande, på alla sätt söker hon stänga ute den röst som ständigt pockar på. Som läsare får vi även stifta bekantskap med Fredman, en varelse som rör sig genom tiden, han dyker upp än här, än där. Vi får möta övernaturliga syner i centrala Stockholm, vi är med på fester bland storstadens glammigaste, där var och varannan kan visa sig besitta onda mörka krafter.

Fager har stora ambitioner med sin roman; här samsas ockult lärdom med samhällskritik och popkulturella referenser. Tidsanda från både svensk historia och 90-talets glada dagar ska med. Han har tidigare skrivit noveller, och kanske kan det förklara den något uppbrutna formen stilmässigt. Till en början är jag inte så imponerad. Den fina enkla inledningen med mammans självmord och Cornelias planlösa strövande i Stockholm bryts snabbt av i något som mer liknar ett omständligt utdraget synopsis. Det är platt återberättande, så långt ifrån gestaltning som man kan komma.

Men sen händer det grejer! Plötsligt är vi på en seans där döda ska väckas till liv. Och lika plötsligt är vi flera hundra år tillbaka i tiden, i krig och gyttjig barmark. Ett Malmö fullt av snapphanar och en stridande konung. Återgivet på ett språk som har en helt annan närhet till berättelsen, en helt annan känsla av nu.

Som sedan hänger med i romanen som den fortskrider. Ett spöke går över Stockholms gator, och i en liten novelliknande passage får vi ta del av ett du:s möten med henne. Alla pusselbitar ska på olika sätt, som jag i slutet av romanen ärligt talat inte blir riktigt klar över hur, knytas samman till ett crescendo. Fager bollar med bilder som Egyptens rasande sphinx, ormar som kryper ur död hud, en rasande djävul som knullar med sina utvalda brudar och en karaktär som genom en trollformel blir av med alla ben i sin kropp. Det är fascinerande och stundtals till och med upphetsande, känns nytt och inlevelsefullt. Men sällan just… skrämmande.

För just det, kallades inte det här för skräck? Jag kan förstå poängen med att sätta den etiketten, eftersom det är läskiga moment som beskrivs. Men till skillnad från när jag läser Ajvide Lindqvist blir mina drömmar helt opåverkade. Bara en scen får kårarna att löpa fritt över min rygg, och den kommer först mot slutet. Men för all del: den kommer att stanna kvar i mig längre, ordentligt obehaglig och överraskande som den var.

Det finns de som kallat Fager för sexist, och jag funderar över det också. Det är mycket unga tjejer som behöver räddas av äldre män. Eller? Är det verkligen det? Vid en första anblick kanske. Samtidigt är Cornelia bokens sanna hjälte, och när hon har en sexuell relation med rödblossande medelålders alkoholisten Hedlund tycker jag mest det är lite uppfriskande. Vi får ju inte bara hans syn på henne, utan framåt slutet även hennes syn på honom. Få saker är vad de till en början synes vara; det är den belöning jag får för att jag tragglar mig igenom mindre litterärt lustfyllda passager.

För främst ligger min kritik i Fagers sätt att skriva, som helt enkelt är alltför distanserat mestadelen av tiden. Jag vill vara i texten, inte utanför som en betraktare. Jag vill vara där när det händer, inte få det återberättat för mig liksom i förbigående. Att gå igenom flera år på några sidor har aldrig tilltalat mig som litterärt grepp, då ser jag hellre en närgranskning av en timme utdragen på en roman. Men där är vi kanske alla olika.

Sen finns det stunder när den återberättande, liksom loja stilen fungerar utmärkt, blir som ett signum för Fager. Mot slutet hittar jag till och med en poetisk ambition, i det statiskt upprepande, återvändandet till samma form. Som läsare uppskattar jag att bli förvånad. Och det lyckas han med. Inte minst, som jag tidigare nämnt, med de oväntade stilbrotten. Miljö- och tidshoppen. Perspektivskiftena. Jag vet aldrig riktigt var jag har den här romanen, och nog för att jag inte skulle kalla det skräck direkt. Men här finns en smygande oro, ett annalkande mörker. Något diffust du ser i ögonvrån, och inte riktigt kan värja dig ifrån. Jag hoppas Fager slipar sina vapen och återvänder starkare i nästa roman. Skräckgenren behöver hans ambitioner, även om W&W behöver en bättre korrläsare …