Elise Ingvarssons diktjag är inte längre troende. Hon går till kyrkan och röker en cigg i sin glaskupa. Hon hämnas på sig själv, står och blossar aggressivt, kommer ingen nära – det är ett gift i hennes kropp; att skämmas och skrämmas i en till synes ändlös spiral. Att inte kunna förlåta sig själv för att ha tappat tron, viljan, kärleken, hoppet och glädjen. Varför är jag inte glad? Hon skuldbelägger sig själv för det. Stänger in sig i glaskupan och hatar bigbrother och dokusåpavär(l)den.

Allvarsamheten skrämmer, men rädslan är ingen dygd. Det handlar inte om att inte vilja bli glad. Det är omöjlighet, en vägran. Det i sig är en synd.
Elise Ingvarssons dikter är allt annat än skön naturlyrik och bjällerklang. De är djupt allvarliga och existentiella. Frustrerade. De ifrågasätter i princip all språklig kommunikation, på McDonalds, på postkontoret, till Bob Dylan och i kyrkan – det fungerar ju inte. Något som inte kan sägas gestaltas ändå i Ingvarssons dikter. De är störiga och otillgängligt taggiga. De säger inte de saker de vill säga. Den sanna närheten kryper ständigt undan.

Som om jag skulle skriva rakt ut om. Eller. Eller. / Det skulle bli fel. Tror jag, eftersom jag inte ens tänker på det så./ Jag bara lever och Rör mig i det (i Gud). Skulle det vara att. Se.

Att dikten är så tydligt otydlig gör den väldigt intressant, men till en början svårläst, och får jag erkänna irriterande – som ville den vara viktig. Tror den att den är något? Ingvarsson experimenterar mycket med meningsbyggnad och upphävande av dem genom olika sorters interpunktion och ofta Versaler mitt i en mening. Varje dikt kan läsas på ett otal olika sätt, med olika betoning och innebörd. Precis som en människas ord till en annan kanske också kan (fel)tolkas. Trots att den språkliga experimentlustan och de riviga söndertrasade dikterna gjorde mig inkännande, trotsigt arg och ömsint på samma gång kommer Ett förslag aldrig bli någon av mina riktiga favoriter,

Men läs Ett förslag(Läs som ett förslag), något ironiskt
eget