Den ryske författaren Konstantin Paustovskij (1892 – 1968) är inte särskilt rikt representerad på svenska. Ett par av hans romaner översattes och gavs ut under 1970- och 80-talen, likaså en handfull av hans många noveller. Nu kommer en utgåva av Paustovskij på svenska för första gången på länge, och för denna står det lilla förlaget Akvilon, baserat i Örebro. Den lilla häftade, grå volymen ser inte mycket ut för världen – men bjuder på lågmälda och ändå storslagna läsupplevelser.

Novellerna är ordnade kronologiskt, med den äldsta (1924) först, och den yngsta (1966) sist. Den sista är som synes skriven bara några år före det att Paustovskij gick bort. Det verkar dock som att det stora tidsspannet (över 40 år) mellan den äldsta och den yngsta novellen inte har betytt så mycket för Paustovskij som stilist. Novellerna är alla påfallande lika, med ett enkelt och lågmält språk, där naturen, den ryska landsbygden får ta stor plats (detta gäller väl kanske inte den sista novellen som helt och hållet utspelar sig i Rom, men där är det snarare fråga om en skillnad i motiv än i stil). De flesta är ganska korta och rör sig runt ett tio-tal sidor. En längre novell om den judiske målaren Isaak Levitan sticker dock ut. Den skildrar målaren vilken som ingen annan kunde måla det ryska landskapets hela melankoli. Genom sin tragiska person (häri har det judiska en betydande del) speglar han själv landskapen han vill måla. Han blir kongenial med sin konst. Denna är också en av de bästa novellerna. Levitan framstår (trots sin judiskhet) som en av dessa heliga dårar som vandrar genom Ryssland och till slut når ett slags förklaring, en epifani. Så kan de dö mätta på kunskap och erfarenhet och fyllda av den ryska melankoli som inte gör en fattig utan rik.

Men de flesta novellerna är som sagt korta. En av de vackraste heter Bäckar där foreller plaskar och skildrar hur en av Napoleons marskalkar, som bara gör ett kort uppehåll i en liten by, följer med en bymusikant som skall till en stor fest i ett hus utanför stan. Där finns en sångerska, och tycke uppstår omedelbart och intuitivt. Några dagar förlöper i ljuv dröm till några utsända officerare från armén kommer för att gripa marskalken, som uppenbarligen deserterat för kärleken. Drömmen får bara vara i några dagar. Den vill inte författaren beskriva i ord, eftersom det är ogörligt: ”Vi tänker inte tala om kärleken, för vi vet fortfarande inte vad kärlek är.” Den gamle bymusikanten, som fört dem samman, minns ibland tillbaka på detta möte, och då tänker han att ”livet understundom liknar musik”. Denna novell visar att Paustovskjs prosa ibland är sådan litteratur som liknar musik.

Som jag berörde ovan skildrar Paustovskij i flera noveller Rysslands judiska befolkningsminoritet, ständigt utsatt. Med sällsynt varma känslor skildrar han dem, och man kan förstå att de motiven inte var särskilt önskvärda eller populära hos den sovjetiska makten. I övrigt är Paustovskijs noveller nästan helt fria från politiska motiv eller ställningstaganden. Han skildrar naturen och människorna, och vid de tillfällen människorna kommer i kontakt med myndigheterna skildras detta neutralt och försiktigt. Jag tänker mig att Paustovskij varit en sådan författare som aktivt undvikit att stöta sig med makten, utan tvärtom hållit sig väl med den. Han har inte rönt samma öde som Platonov, Bulgakov eller Pasternak. Med anledning härav skulle någon kanske säga att Paustovskijs litteratur är harmlös. Jag föredrar att konstatera att motiven är annorlunda än hos de nämnda författarna.

Jag är inte insatt i det ryska språket, men jag kan ändå säga att översättaren Per-Olof Andersson gjort ett mycket bra jobb. Novellerna flytar så smidigt och bra på svenska att det lika gärna kunde varit originalspråket. Akvilon förlag skall ha tack för att de sänt ut denna utgåva på den svenska bokmarknaden. Om de bästa novellerna i denna bok kan man säga, med ord från Bäckar där foreller plaskar:

Det finns historier som dyker upp och försvinner likt fåglar, men som för evigt stannar kvar i minnet hos dem som bevittnat dem.