Jag ska erkänna det på en gång, jag har aldrig tidigare varit på någon av Kulturhusets författarscener. Trots det tänker jag mig att allt är annorlunda mot hur det brukar vara. Nästan alla i publiken är kvinnor, inte så ovanligt tänker kanske ni, kvinnorna är ju kulturbärarna i Sverige. Det vet vi! Men här finns knappt en enda man. Kanske fyra på femhundra människor. Hur många procent är det? (nej jag kan inte räkna). Dessutom är de här fyrahundranittiosex (typ) kvinnorna unga. Jag ser knappt någon över trettiofem, definitivt ingen över femtio. Och det är ändå anmärkningsvärt, för det är inte bara kvinnorna som håller uppe kulturen i vårt land, utan just kulturtanten, alltså en kvinna över femtio. Det vinkas, kramas, passas platser och alla verkar känna alla där. Dessutom finns det både barnvagnar och barn! Det här har aldrig tidigare hänt på Kulturhusets författarscener! (bestämmer jag nu).

Slutsatsen av detta blir alltså att Liv Strömquist är en bra människa eftersom hon skapar något som aldrig tidigare har förekommit i hörsalen på Kulturhuset. (och inget av det här jag skriver har någon vetenskaplig grund).

Liv Strömquist Foto: Caitlin Mooney

Johanna Koljonen som är samtalsledare inleder med att säga att hon är rädd för Liv: ”Jag är rädd för dig!” Hur bra kan det egentligen bli av ett samtal där samtalsledaren sitter och tror att hon ska bli uppäten av en kroko.. (nej, det var inte riktigt så det blev). Johanna förklarar sin rädsla med att hon använder Livs serier som ett slags facit över livet, Johanna läser och tänker: ”Just det här är mina åsikter”.

Jag kanske inte lyssnar så noga för jag är mest förvånad över hur stockholmsk Liv låter. Jag är inte så inlyssnad på henne på radion, känner inte riktigt hennes röst. Ibland uppfattar jag heller inte om hon är ironisk, (men det är väl ändå något som vi har slutat vara?).

Det är ett roligt, öppet och varmt samtal (eftersom ironi är något som vi har slutat med). Johanna hade egentligen inte behövt vara där för Liv pratar på så bra ändå, det finns liksom inga följdfrågor att ställa. Men det är fint när de pratar om någon slags nördkultur och ser sig själva som ett ”vi”: ”För sånna som oss”.

Anledningen till att jag är så mån om att berätta vad som är vilda spekulationer från mitt håll och vad som verkligen sades eller hände på Kulturhuset, är nog att Liv Strömquist i sin tur är så mån om att ange källor i sina serier. Liv har vilda teorier om det mesta i sin omgivning, men några av de galnaste av det galnaste har faktiskt hänt på riktigt och då vill hon att det ska vara tydligt för läsaren vad som faktiskt skulle kunna ha hänt på riktigt. ”Ibland är det mest osannolika sant.” (eller: det är i alla fall fler än Liv som hävdar att det är sant).

En av teorierna som Liv presenterar under kvällen är den om att medelklassbarn ofta är utanför på högstadiet. Definition av medelklassbarn: kan mycket om konstiga saker. Som tex Liv som intresserade sig för grekisk mytologi. På högstadiet är det värsta som kan hända att vara intresserad av något. ”Vadå är du intresserad av det där på RIKTIGT?” är sånt som de tuffa säger till de mesiga. För killar kan det dock vara coolt att vara nörd, eller ful (om man är fulsnygg). Dock tycker Liv illa om alla killar som får uppmärksamhet bara för att de kan spela gitarr. Efter högstadiet är det däremot hög status att kunna mycket, man blir populär och får mediejobb. Därför får vi alltid höra om de som kände sig utanför på högstadiet. ”Det är sällan någon pratar om hur populära de var på högstadiet och hur allt gick utför sen”, säger Liv och efterlyser en grävande journalist som kan sprida deras röster.

Den andra teorin är den sexuella ekonomin, som handlar om massa hypoteser om vem som skulle kunna få ligga med vem. Vi kommer fram till att det är synd om killar som inte får ligga, även om de egentligen får ligga (utan att de typ märker det själva). Egentligen är det så att den manliga nörden inte fick ligga under en väldigt kort period (på högstadiet typ) när han upplevde att alla andra runt omkring honom fick ligga. Vilket har satt så djupa spår i honom att han fortfarande upplever att han inte får ligga, trots att det egentligen är han som får ligga mest av alla.

Mellan sexet, populariteten (eller ickepopulariteten) och uppväxten på en skånsk åker, berättade Liv också om hur hon började teckna serier: I Guatemala, dit Liv hade åkt som volontärarbetare kommunicerade de med lokalbefolkningen som nästan alltid var analfabeter med bildberättande. De gjorde alltså serier av olika händelseförlopp, det kunde vara ”nyheter” om vad som hände politiskt i landet eller vad grannbyn råkat utför. När Liv sedan kom hem därifrån och flyttade till Malmö började hon rita serier.

Liv berättar också att det som kommer först när hon ritar sina serier är teorin och därefter kommer det roliga. Oftast tycker hon att serierna blir för tunga och tråkiga och ”behöver sockras lite innan man sväljer.” Hon tänker att en komiker jobbar tvärtom. Skämtet kommer först, och därefter ett sammanhang att bygga det på. Det är även en av anledningarna till att Liv inte vill säga att hon ritar humorserier (min egen slutsats).

Då vill Liv hellre bli sedd som folkbildare (Johannas formulering), (som också jämför henne med Fredrik Lindström vilket Liv inte har något emot). Liv säger att hon har ett ansvar som människa, inte som serietecknare. Och att hon verkar i en riktning så att jorden inte ska förstöras helt och hållet. (Vilket vi alla kanske borde göra?).

Liv säger också att hon inte kan tänka sig att sitta i riksdagen (när Johanna frågar). Trots det har hon redan fått min röst, och 499 röster till av de unga kvinnorna runt omkring mig. Ja till Liv!