Den här boken är fruktansvärd. Men lysande.

I korta essäer, artiklar och tal skrivna eller hållna under det senaste decenniet tar Sven Lindqvist oss med på en resa genom en historia om folkmord. Men det är inte bara de folkmord som ofta brukar diskuteras – nazisternas och kommunistiska regimers – som uppmärksammas här. Sven Lindqvist sätter istället sitt fokus främst på kapitalistiska stater: USA:s folkmord i Filippinerna i början av 1900-talet. Tysklands folkmord i Namibia vid samma tid. Storbritanniens folkmord i Kenya under efterkrigstidens försök att upprätthålla det brittiska kolonialväldet. Australiens agerande gentemot aboriginerna. Sveriges steriliseringsprojekt.

Det avgörande för att bedöma om en historisk händelse utgör folkmord eller ej, argumenterar Lindqvist, är inte om den uttalade avsikten hos beslutsfattarna har varit att förinta en folkgrupp (som folkmordskonventionen menar). Det finns i och för sig några exempel i historien där dokument med sånt innehåll har bevarats – men oftast finns det inte det. Det avgörande måste, menar Lindqvist, vara att betrakta konsekvenserna av de faktiska handlingarna. Konsekvenserna i Filippinerna, Kenya, Namibia och på flera andra håll är då utan tvekan att betrakta som folkmord.

Lindqvist tar också upp västmakternas svek vid andra tillfällen: få länder var exempelvis villiga att ta emot judar som flydde från nazi-Tyskland. Storbritannien välkomnade däremot flyktingar från Baltikum vilka senare visade sig ha varit bödlar i nazismens tjänst. Lindqvist avslöjar även det hyckleri och maktspel som ligger bakom förhandlingarna om och formuleringarna i FN:s folkmordskonvention – just i syfte att skyla över västmakternas skamliga förflutna.

Munter läsning? Inte en sekund. Men desto mer nödvändig! Med eftertanke, djup, och stor medkänsla och humanism analyserar Lindqvist en av det senaste århundradets riktigt stora ödesfrågor. Han skriver också så väl att artiklarna aldrig känns som svår läsning, även om ämnet förstås är blytungt. Den som läst någon av Lindqvists senaste böcker lär känna igen en del av vad han skriver om.

Ett par av artiklarna avviker från bokens huvudtema. Helt plötsligt kan Lindqvist exempelvis ge sig på en analys av SF-författaren Robert Heinleins fascistoida tendenser, eller om fördelningen av resurser mellan fattiga och rika i världen. Även om det blir utvikningar från temat känns de ändå inte så förfelade i samlingen som helhet.

För några år sedan grundades Forum för Levande Historia, i syfte att uppmärksamma nazisternas folkmord. När det här skrivs har den borgerliga regeringen sett till att också inkludera kommunismens brott mot mänskligheten i myndighetens folkbildningsuppdrag. När ska vi få se FfLH anlita Sven Lindqvist som medhjälpare, för att på samma sätt uppmärksamma de kapitalistiska staternas folkmord?

För hur ska vi kunna förhindra folkmord i framtiden, menar Lindqvist, om vi inte lär oss av historien och slutar ljuga, urskulda eller rent av hylla somliga folkmordshandlingar? Samtidigt krävs det många gånger mod för att se sanningen i vitögat. I avslutningen av en av essäerna – om australiensiska historikers försök att förneka landets skamliga agerande gentemot aboriginerna – verkar Lindqvist nästan häpna själv över den saken: ”Vilken bräcklig självkänsla som kräver all denna glömska!”