AC/DC tillhör det där toppskiktet av band som, oavsett nytt material eller ej, alltid kommer att kunna sälja ut gigantiska arenor världen över. Andra band med samma status är bl.a. The Rolling Stones, U2 och numera även Iron Maiden. Själv såg jag australiensarna live för första gången 1986 i Malmö. Tygmärke på jeansjackan och knuten näve i luften. Magi!

När detta skrivs jobbar bandet i studion igen. Megaproducenten Brendan O´Brien sitter vid spakarna och ett nytt album är att vänta under senare delen av 2008.

Engleheart är en av Australiens mest respekterade journalister och tillsammans med Durieux, en av världens största AC/DC-samlare, tecknar han ett enastående och varmt porträtt av ett av världens största band.

Om "The story of AC/DC – Let there be rock" (2006), av Susan Masino, berättade stora delar av bandets historia utifrån en mer personlig synvinkel, går "Maximal rock and roll" verkligen på djupet och får med varenda liten händelse som passerat revy i bandets historia, så här långt. Dessutom bjuds det på mängder av riktigt intressanta bilder, från bröderna Youngs barndom till den första kända bilden av AC/DC och allt annat däremellan. En kul liten notis är att Masinos och Englehaerts böcker kom ut med endast någon månad emellan och båda, oberoende av varandra, lyckades välja samma omslagsbild.

De inledande kapitlen ägnas helt åt äldre brodern George Youngs The Easybeats, Malcolm Youngs band Kantuckee och Velvet Underground och Bon Scotts sejourer i The Valentines och Fraternity. Mycket givande och högst intressant läsning. Exempelvis förtäljer historien att första gången Malcolm och Angus träffade Bon Scott, var han förbannad för att han hade satt på sig sin frus underkläder av misstag. Obetalbart!

Det här är en veritabel bibel för den seriösa AC/DC-fantasten och jag kan garantera att du som läsare sträckläser denna bok på nästan 400 sidor.
Bilden som ges av bandet är densamma som i Masinos bok, det vill säga av ett band med fötterna på jorden. Inga divalater står att finna och allt ska vara så enkelt som möjligt.
Malcolm framstår som den store ledaren och tillsammans med sin bror styr han bandet med en hjärtlig järnhand.

Här berättas även om tiden efter succén "Back in black" (1980) som, tvärtemot vad jag trott, inte hela tiden bestod av utsålda arenor och album som klättrade på listorna. Exempelvis hade bandet det ganska tufft i samband med "Flick of the switch" (1983) och att den kristna högern i USA haft dem i kikarsiktet så länge var jag ovetande om. Att Malcolm har haft problem med alkohol är ingen hemlighet, men här berättas om hur han tar time off och sedan är det inte mycket mer med det. Inga terapisamtal à la Metallica, utan istället blir det avvänjning och sedan är det klart. Just en sådan sak, men även mycket annat, som bandets ovilja mot att åka i limousiner eller falla för lukrativa sponsringsavtal, visar hur AC/DC säkert är mer förankrade i verkligheten än många andra band som spelar i samma höga liga.

Engleheart och Durieux har gjort ett enastående arbete med boken och den hamnar högt på min personliga lista över rockbiografier. Här ges så otroligt många små anekdoter genom hela boken att det räcker och blir över. Det enda lilla minus som kan tänkas är väl att exempelvis ett utförligt konsertregister hade kunnat ge ytterligare djup åt bandhistorien. Eller varför inte ta sig en titt på alla de bootleg som cirkulerar?

For those about to rock, we salute you!