Det här är berättelsen om Ultimo Parri som, tillsammans med sin drömmare till far och klassiskt vackra förstående mor, växer upp på en gård i Italien under början av 1900-talet. Hans far med sin passion för bilar och biltävlingar säljer gårdens djur för att öppna en verkstad. Han blir efter en något trög tid mekaniker åt en rik, såkallad excentrisk, tävlande greve som en dag kommer förbi för att tanka. I denna miljö utvecklar den unge Ultimo ett säreget intresse för vägar och dess geometris tyglande av bilarnas vrålande hästkrafter, och han när en dröm om att bygga en tävlingsbana vars linjer ska stå som ett monument över hans liv. Ett liv som alltid har varit ämnat åt något stort. Människorna runt omkring honom talar om hans gyllene skugga, ett glimrande sken likt en gloria.

Ultimos liv berättas via första världskrigets skyttegravar, kärleken till den ryska pianolärarinnan Elizaveta, som frivillig flygmekaniker i England under nästa världskrig och sedan tillbaka till Italien igen. Och allt är invävt i en symbolik av linjer i olika former, kurvor, raksträckor, cirklar, och motorer och den höga hastighetens frihetskänsla. En symbolik som känns ganskaÂ…ja, klyschig.

Hon var äkta om ni förstår vad jag menar. Hon var en väg full av vansinniga kurvor, och den löpte mitt ute på landsbygden, utan att någonsin bekymra sig om att vända om. Utan att ens veta riktigt vart den gick.
Han gjorde en liten paus.
- Hon var en sån där väg man tar livet av sig på.

Livet som en väg känns som en ganska sliten allegori och Baricco lyckas inte blåsa särkilt mycket nytt liv i den. Det enda någorlunda uppfriskande är att historien förs framåt via olika berättare som på ett eller annat sätt korsar Ultimos väg. Det är en gammal professor som vill ge sin son postum upprättelse efter att ha blivit arkebuserad för desertering, vi får läsa Elizavetas dagboksanteckningar och vi får följa de något fragmentariska tankarna hos Ultimos yngre halvbror. I dagsläget är detta förstås i sig inte något särskilt nytt grepp, och det finns många andra som har gjort det bättre, men det ger en viss dimension till en annars ganska platt roman. Den är inte direkt tråkig även om det nu kanske låter så. Prosan är i allmänhet trevlig, karaktärerna är överlag trevliga och sympatiska (Elizaveta utgör ett exotiskt undantag som något av en voyeuristisk fläkt), och det är i grund och botten en "god bok". Det är en berättelse om att hålla sina drömmar vid liv och inte låta sina passioner svalna, men den berör mig väldigt lite på just det planet.

Jag läste någonstans (bokhora.se vill jag minnas) att Mircea Cǎrtǎrescu i samband med Alessandro Baricco sa att om en passage i en text inte är tillräckligt bra så är texten i sin helhet inte tillräckligt bra. Den här historien snubblar för många gånger över sin ambition att säga något djupsinnigt för att i slutänden ge mig något tänkvärt. Den tenderar mer att vara någon form av sammanslagning av Paulo Coelhos Alkemisten och en Svarta Hingsten-roman. Jag har visserligen i allmänhet svårt för författare som påstår sig sitta inne med någon djupare kunskap om livet. Och speciellt sådana som sedan lindar in sitt budskap i en mystik och något som kan liknas vid metaforer ur Nya Testamentet. Allt för ofta blir det en new-ageaktig livsvisdom som i grund och botten inte säger någonting. Jag har inte läst något av Baricco innan men jag har fått för mig att Silke var ganska omtyckt. Han kanske har någonting att säga. Många författare har ju det, och jag är definitivt ingen fiende till ambitiösa romaner som försöker tolka livet åt oss, men den här allegorin om vägen är mer tänkvärd i Hjalmar Söderbergs version.