Romanen Fallet Charles Dexter Ward är den andra av totalt tre romaner som H. P. Lovecraft skrev. I Vertigos utgåva av romanen finns ett efterord, skrivet av Hanna Hård, där hon menar att Lovecraft i första hand inte var skräckförfattare, även om han själv kallade sina noveller för gotiska skräckberättelser. I sin helhet är hans verk mest besläktat med fantasy och science fiction.

Fallet Charles Dexter Ward innehåller magi och skräck. Men de konkreta skräckingredienserna är ändå ganska återhållsamma. Det resonerande, lite torra och exakta återgivandet av händelseförlopp, omständigheter, dokument och brev, gör berättelsen nykter och balanserad, kryddad med en antydan till humor. Större delen av romanen känns mycket inspirerad, men berättelsen får en avslutning som, i jämförelse med sin långa, detaljerade upptakt, känns lite för snabb och lättvindig.

I flera av Lovecrafts verk handlar det om det okända, och om vetskapen om det okända, som i sig själv något hotfullt och ont. Får man för mycket kunskap utgör denna ett hot mot ens existens. Det handlar om det farliga verket, som förstör dem som kommer i kontakt med det.

Detta tema har Fallet Charles Dexter Ward. Romanen utspelar sig huvudsakligen under 1920-talet och handlar om en ung man, Charles, som sedan barndomen varit mycket intresserad av det förflutna. Till detta hör forskning kring hans egen släkt, och den avgörande händelsen för berättelsen inträffar då Charles upptäcker att han är släkt med en man vid namn Joseph Curwen, som levde i Providence på 1700-talet. Curwen var hans morfars farmors far. Han ansågs ha varit en mycket gåtfull och avskyvärd person, med märkliga vanor, som utförde egendomliga kemiska eller alkemiska experiment.

Charles blir fanatiskt intresserad av att ta reda på allt om sin släkting och att systematiskt samla alla fakta om honom och hans ockulta verksamhet. Han fördjupar sig totalt i sin forskning på bibliotek och arkiv och vägrar att efter avslutad skolgång söka in till högskolan, eftersom han tycker att han har andra mycket viktigare studier att ägna sig åt. Under de följande åren bedriver han intensiva, ockulta studier och genomsöker kyrkogårdar. Här är det bäst att inte fortsätta återge handlingen, för att inte avslöja för mycket.

Boken är illustrerad med svartvita, skrämmande och brutala teckningar, som jag oftast uppfattar som mer skrämmande än själva texten. De platsar ändå väl, vilket dock inte omslagsbilden gör. Bläckfisktentakler på naken hud har, som jag uppfattar det, inget att göra med bokens innehåll.

Lovecraft verkar vara en författare värd att studera vidare, en fantasifull och kreativ utforskare av tiden och det övernaturliga. Han påverkades och inspirerades av författarna Lord Dunsany, Edgar Allan Poe och M. R. James och beundras själv bland andra av Stephen King och Michel Houellebecq.

Tilläggas kan att Vertigo har gjort ett bra arbete vad gäller korrekturläsningen: jag upptäckte inte ett enda skriv- eller stavfel.