Hört talas om den kubanske revolutionären ”Barbarroja” (”Rödskägg”) någon gång? Du är nog knappast ensam, om så inte är fallet. Och behöver kanske inte oroa dig så mycket. Trots att han tydligen ska ha varit med nästan lika länge som Fidel och Che själva, så har han varit lite mer av en doldis än de två. Han har dock under många år innehavt tunga poster i den kubanska regimen, som inrikes- och säkerhetsminister, samt ansvarig för det internationalistiska arbetet med att stödja revolutionära rörelser i Latinamerika (i klartext; chef för spionage mm). I den här boken samlas många av de visdomar som Piñeiro har att förmedla oss. Den består dels av intervjuer som andra har gjort med honom, och dels av tal och några uppsatser av honom själv.

Det tråkiga är att mannen inte har så mycket att säga oss. Hans analys är föga originell, utan ett praktexempel på klassisk marxism-leninism (enligt Fidels lära). Och inte ens intressant sådan. Tvärtom blir de närmast religiösa dragen i marxism-leninismen talande i Piñeiros tolkning. Talen och intervjuerna cirkulerar kring (surprise!) USA-imperialismen, revolutionen, klasskampen… samt förstås; Che. Sankte Che. Mannen som inte kan dö (titeln på en av intervjuerna är faktiskt ”The immortality of Che”).

Det är intressant med denna personkult kring Che Guevara. Till viss del handlar det väl om martyrkult – han dog kämpandens för något han trodde på. Men späds den inte på av att Che (i likhet med kulten kring exempelvis Patrice Lumumba eller Mahatma Gandhi) aldrig egentligen behövde solka sig med konsekvenserna av sina egna idéer, dvs administrera den socialistiska stat som han förespråkade att avantgardet skulle göra? Piñeiro har hur som helst egentligen inte mycket att tillföra om Che. Det är förstås personliga hågkomster som kan vara intresserade för den frälste. Men eftersom hans uttalanden ändå måste betraktas för vad de är – den officiella kubanska historieskrivningen – så bör man nog förhålla sig tämligen kritisk till många utsagor (t.ex. hur bra stöd Che ”egentligen” fick av Kuba, för sitt gerillakrig i Bolivia).

Den här boken känns verkligen som något som både redan befinner sig, och bör förbli, på vilolunden för statstrogna, överflödiga historieskrivningar. Frid över dess minne.