Danmark och Sverige har verkligen haft ett stormigt förhållande genom århundradena. Likväl tycks vi danskar och svenskar ty oss till varandra (liksom vi tyr oss till andra nordbor) när vi hamnar i större, internationella, sammanhang. Men hur lika är vi, hur mycket likadan uppfostran har vi fått? Vad har vi för gemensamt kulturarv?

Denna bok är ett resultat av forskning utförd vid Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet, och för den som har anknytning till bägge länderna och orkar med en akademisk lunta, så kan jag verkligen rekommendera den. Den försöker beskriva några av frågorna ovan, och kommer med en del svar, men framför allt kan den få läsaren att fundera över sitt eget så kallade kulturarv.

Du som blir avskräckt av tjockleken på boken kan kolla på ditt bibliotek om den finns och läsa valda delar, för det är många gånger man får aha-upplevelser om man bara tränger ner igenom det många gånger alltför akademiska träsket.

Artiklarna, 15 stycken, behandlar olika aspekter på hur de senaste decenniernas globalisering och invandring har påverkat våra respektive länder, och de flesta artiklarna jämför Danmark och Sverige, men ur delvis olika perspektiv. Vissa författare har använt sig av såväl chatrum på internet som kvällspress, jämte den vanliga akademiska litteraturen, till sina artiklar, medan andra primärt siktar in sig på utredningar och politik på nationell nivå. Vissa artikelförfattare har lyckats med att beskriva verkligheten så väl, att jag flera gånger sitter och protesterar ”nej, så är det ju int…” tills jag kommer på att ”jo, så är det nog faktiskt”.

En artikel som lyckas med något den nog inte tänkte göra när den skrevs är Per Mouritsens, som faktiskt belyser argument som bland annat har använts av Sverigedemokraterna under den senaste svenska valrörelsen och tiden därefter. Han konstaterar att de argument som Dansk Folkeparti (som ju Sverigedemokraterna tagit en del av sina nyare argument ifrån) först luftat, snart tagits över av både höger- och vänsterpartier i Danmark, såväl av regerande (högerliberala) Venstre som av Socialdemokraterne. Att läsa det under våren 2007 gör att man får viss insikt i vad som komma skall (?) även i Sveriges politik, allt eftersom Sverigedemokraterna tar mer och mer plats i våra medier.

Jag hoppas många bibliotek köper in denna bok, för om tio år och längre fram, så kommer denna även att vara en utmärkt tidsspegel, och då kan vi se tillbaka och sannolikt konstatera att historien som vanligt lär oss att vi inget lär av historien.