Så kom hon upp sig i gräs, gräsmattorna utanför tågstationen i den döende bruksorten. Omringade av parkeringsgrått och de grå vägarna ut ur stan. Hur sedan asfalten sakta smälte undan under bussens färd från stationen. Hur allt smalt till grönt. Skog uppstod, och skogens skuggor över bussen. Solens epileptiska anfall genom granarnas grenar, som bussen åkte igenom.
Bussen lämnade av, det krävdes trappsteg för att komma ned. Så stod hon vid vägs kant, utan ände. Hon gick inåt, dammade gruset, slet upp det till svårandning. Gick inåt, med hemmagjord karta i svettig hand.

Så börjar det, och man förstår ganska omgående att i den här boken kommer språket att stå i första rummet. Man kan inte veta redan nu om det kommer att vara överordnat historien, men man inser att om boken är en liten röd stuga med förstukvist, så kommer språket att stå i hallen när man kommer in och historien först i vardagsrummet. Man måste ta sig förbi det första för att få möta den andra.

Och det tar rätt lång tid att komma förbi den där hallen. Den första tredjedelen av boken är jag mest trött, frustrerad och förvirrad. Jag vill in till historien men språket står i vägen för mig. Det är ett språk som hela tiden påpekar sina egna absurditeter, som tycker om att utelämna vissa ord, gärna i slutet av meningar, vars prosalyriska anslag ibland hittar precis rätt i en oväntad, ögonöppnande liknelse, men som alltför ofta bara är snårigt.

Men just när jag är nära att ge upp så flyttar språket plötsligt på sig. Det sammanfaller med att perspektivet i boken blir tydligare och en av karaktärerna framträder som huvudperson. Eva(1) tillbringar några juniveckor fram till midsommar med Eva(2), Amanda och Magda i en hyrd stuga i den lilla hälsingska orten Fly. De fyra kvinnorna representerar helt klart olika typer (den bitska, den ljuvt korkade, den tänkande, den ordnande), även om Karlsson vill skaka om de förutfattade meningarna även när det gäller sådana olikheter. Eva(1) och Eva(2) är ett par, Magda och Amanda ett annat. Med det inte sagt att de kommer att så förbli. För scenen är satt för att olika konstellationer ska prövas i olika typer av relationer, och kvinnornas handlingar är lika mycket ett socialt experiment för Karlsson som språket är ett prosalyriskt sådant.

I början är det mest svårt att hålla ordning på vem som är vem. Men när Eva(1) får tolkningsföreträdet i kapitel fyra (av sju) och sedan behåller det nästan hela boken igenom, så blir det mesta plötsligt klarare. Och även om Magda och Amanda fortsätter att vara typer mer än människor så blir de båda Evorna, och framför allt då nr 1, tydliga i den sammansatthet som gör dem intressanta. Samtidigt blir språket mer rakt på sak och historien allt mer angelägen.

Eller kanske inte historien så mycket som just porträtten. Eva(1) är den som ofta känner sig överflödig och utanför, den som får höra irriterade kommentarer om att hon inte engagerar sig just när hon trodde att hon gjorde det och som så klart inte blir mer engagerad av det utan mindre. Den som andra ser som nollställd just när hon upplever sig själv som roligast. Hon fastnar i den rollen under de här veckorna, blir så fast att hon inte kan prata med Eva(2) ens när hon vill, för hon vet inte vad hon ska säga. Elise Karlsson har fångat något där, i tystnaden som uppstår när allting har låst sig, när man vill prata om något viktigt men inte har ord att formulera vad det viktiga är. När man vill känna de starka känslorna, men tycks vara lokalbedövad i hjärtat. När man vill umgås med andra människor, och samtidigt inte vill. Speciellt svårt är det när det handlar om de människor som, som Eva(1) formulerar det, är "de få människor hon stod ut med, som kunde välja bort henne ändå".