Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane. Och handlar om ett flygplan. Med ormar. Snakes on a Plane var det ja. Den om ormarna på planet.

Lätt att sammanfatta i en mening, lätt att kommunicera i reklam och lätt att räkna vinster på. Ofta är högkoncept-filmen sprungen ur en tankelek, ett ”tänk om..?” Som Jurassic Park: tänk om man kunde klona dinosaurier, Hajen: tänk om en haj börjar attackera stranden, eller Mars Attacks: tänk om… ja, se titeln. Eller, en personlig favorit i ämnet, Stephen Kings The Mangler: tänk om det fanns en tvättmangel… som var ond!

Vad handlar Sören Bondesons diktcykel En m³ jord om? Jo – hör nu här – en kubikmeter jord. Detta koncept genomdrivs med imponerande hård fokus, som om Bondeson stack in huvudet så djupt han kunde i jordkuben och ropade ut sina dikter till läsaren, fast besluten att aldrig återvända. Han ser gråsuggor, amöbor, celler och mikroorganismer. Han ser fosfor, kväve, magnesium och kaliumjoner. Han ser kosmisk kemi, huliganslagsmål mellan eukaryoter och prokaryoter och förstår att skapelsen var det som hamnade utanför kitteln när tyngdkraften en gång kokade över.

Till slut utspelar sig scener på färjor, husvagnscampingar och torg där de nyfunna mikroskopiska vännerna figurerar. Mycket är alltså möjligt i den naturvetenskapliga/kemiska lyrikens värld.

Man kan känna sig lite snopen efter att ha sett en högkoncept-film. Som om man ätit, och det var väl gott, men riktigt mätt blev man inte. Många skulle säga att det handlar av avsaknad av ”substans”. Detta ”substans” omtalas ofta som den yttersta kvalitetsmarkören. Men då glömmer man fragmentet. Fragmentet – den enskilda scenen i en film eller raden i en
dikt – kan gärna överträffa substansen.

Så är slagkraften hos till exempel

I mullen jävlas alla med varandra. Ett rabalder av maskar, hoppstjärtar och hjuldjur, en ständig sammanflätning, inveckling, överklivning, inkräktande och överkorsning.

eller

Någon har satt på en CD med bakterier.

eller

Jag hör hur de sågar fram ett spöke ur bröstet och instrumenten är en frigörelse från alla syften.

eller

Mull är en byggarbetsplats där blåskiftande svampmycel umgås med egna katastrofer.

eller

Ljumma vindar av gnejs sammanförs med encelliga varelser i en matematisk illvilja.

eller

Där borta ligger en strandad skalbagge. Den flåsar och nematoderna är redan där och tuggar.

långt större och mer svindlande än den trötta ”att se universum i ett sandkorn-”, ”vi är alla en del av kretsloppet-”, ”tänk att du kan bära atomer från Buddha”-poesi som Bondeson i övrigt försöker skriva.