Det är sällan som uppföljare når originalens höjder. Oavsett om det gäller böcker, filmer eller något helt annat verkar uppföljarproblematiken vara något av den estetiska världens mest svårknäckta nöt. Att det är så har sannolikt många orsaker. Undantag som bekräftar regeln finns visserligen och det kan ju också vara så att en uppföljare kan vara bra men ändå inte räcker ända fram i jämförelse med föregångaren. Trots denna passus kan man nog, utan att vädra hakan för mycket, ändå slå fast att merparten av alla serier skulle stannat vid ruta ett.

Kejsarhistorier är en uppföljare, en del två och boken som föregår är Suetonius mer berömda Kejsarbiografier. Det skiljer visserligen många år mellan verken och författarna är olika men likheterna är ändå så pass stora att det finns fog för påståendet. De gemensamma nämnarna är alltså flera. För det första handlar det om personbeskrivningar och de personer som är aktuella är i båda fallen det romerska rikets envåldshärskare. För det andra är de enskilda beskrivningarna till form och omfång mycket lika varandra i båda böckerna. Suetonius skildrade det tidiga kejsardömets regenter och han startade med Caesar. I efterföljaren plockas pinnen upp i och med att Hadrianus utropas till kejsare och avslutas med den kanske mest besynnerlige av dem allihop; den soldyrkande Heligobalus.

Och precis som Suetonius blandar författarna till Kejsarhistorier högt och lågt i sina porträtt. Emellanåt faktiskt med betoning på det senare och den som söker övergripande kunskap om Roms historia kan bli besviken. Beskrivningarna pendlar således mellan de världspolitiska besluten i form av till exempel krig och ekonomiska reformer och intrikat skvaller om hovliv, erotiska eskapader etc. Bitvis är det emellertid riktigt underhållande men ett saltkar på armlängds avstånd rekommenderas.

Saltkar som sagt, för när det gäller antika verk är frågetecknen ofta många och Kejsarhistorier är inget undantag. Man vet exempelvis inte exakt när verket tillkom, slutet av 200-talet som tidigast. Man vet faktiskt inte heller vem eller vilka som egentligen skrev den. Enligt traditionen var det ett flertal författare som bidrog men vissa forskare hävdar att det handlar om en enskild individ och de ovan nämnda likheterna med Suetonius är på sina ställen så påfallande att det har framförts anklagelser om plagiering. Vissa av biografiernas källhänvisningar är också mycket tveksamma.

Det gäller alltså att ta den här boken för vad den är och någon helt tillförlitlig historisk källa är den inte! Den är däremot ett viktigt kulturhistoriskt dokument som pekar på många viktiga aspekter av Roms senare perioder. Bland annat belyser den synen på de olika kejsarna och vilken vikt man lade vid deras olika personligheter snarare än på vad de egentligen åstadkom som regenter. Och i ärlighetens namn ska också sägas att inte heller den här uppföljaren når originalets kvalitet. Suetonius språk känns mer levande och han var sannolikt också mer insatt i de ämnen han skrev om. Kejsarhistorier är däremot inte dålig. Den är helt enkelt ett av de många komplicerande undantagen som uppföljaranalytikern tvingas leva med.