Diktatorn har andra människor som gör det mesta åt honom: han blir matad, man borstar hans tänder, man läser sagor för honom – men han vill bara höra den som handlar om honom själv och hur bra han är. Han har privatchaufför som kör honom till MINIsteriet (i en liten stridsvagn), där personalen tar hand om hans ytterkläder och han övar på att skriva sitt namn, för det måste diktatorer kunna. När han befaller sig själv att sova måste han lyda, men sämre går det när han försöker befalla flickan Sirkka att bli hans vän.

Diktatorn är en humoristisk skildring av en liten tyrann, eller med andra ord: av ett barn. Det är förvånansvärt hur långt det går att driva den här jämförelsen, men å andra sidan är det ju ofta just barnslighet som utmärker världens alla diktatorer: det är ”jag vill ha” hela tiden och en oförmåga att inse att andra människor kanske har andra prioriteringar än en själv. Absurditeten i det begärda verkar de inte inse själva (eller så låtsas de bara), så man skulle gärna vilja skicka den här bilderboken till ett antal palats runt om i världen för obligatorisk läsning.

Jag tror också att barn inser det absurda när de läser/hör denna bok. Det är vardagliga situationer för dem: föräldrar som tar hand om, barn man leker med på dagis. Ulf Stark skriver som vanligt jättebra, enkelt men tankeväckande, och Linda Bondestams illustrationer är sprakande och bångstyriga i både form och färg. Inte minst leker också hon förtjänstfullt med diktatorns olika attribut: stjärnan på mössan, lösmustaschen över läppen, det förnöjda och ibland domderande ansiktsuttrycket. Stilen är naivistisk, i klara färger och med inslag av collage.