Jag tror att jag passade på att vara barn vid en ganska strategisk tidpunkt. Början av 80-talet framstår vid en jämförelse som ganska pedagogisk och snäll. Dagisfröknarna hade fortfarande ett visst socialt patos, men hade kanske lugnat ner sig lite jämför med Kalle Linds dagisfröknar. Ingen lekte så vitt jag vet tortyroffer och Pinochet, som i Lukas Moodyssons Tillsammans. Barnkulturen stod någonstans mittemellan 90-talets kommersialisering och 70-talets politiska medvetenhet, och mina Staffan Westerberg-minnen består snarare av Lillstrumpa och Syster Yster än av Vilse i pannkakan.

För det är ju just det. Myten om den traumatiserade Vilse i pannkakan-generationen. Om det nu är en myt? Jag har åtminstone haft en lärare en gång som oupphörligen fastnade i ”Det är ditt fel, Staffan Westerberg!”-diskussionen och, tja, barndomstrauma i kombination med lärares förmåga att aldrig släppa ordet – det där passionerade ältandet gjorde ett visst intryck.

Kalle Lind däremot är lyckligtvis inte traumatiserad av sin barndomskultur. Hans Proggiga barnböcker har trivsamt nog inte samlats ihop som någon slags hämnd eller anklagelseakt riktad mot Staffan Westerberg & co. Den bygger istället på en blandning av sentimentalitet, varm ironi och nyfikenhet på hur man egentligen tänkte under detta exotiska 70-tal. Undertiteln ”därför blev vi som vi blev” får däremot ingen vidare förklaring. Vad blev ni egentligen, 60- och 70-talister? Indoktrinerade för livet? Marknadsliberala och nykonservativa på pin kiv? Eller helt enkelt som folk är mest?

Proggiga barnböcker är en dråplig, underhållande och ibland rent rörande bok som säkerligen blir en fin present både till dem som var med och till oss andra nyfikna. Det bokurval som tas upp är möjligen inte helt representativt, utan snarare det mest iögonenfallande och roande. I den andan vimlar det av fantastiska bokomslag och illustrationer, citat, förtydligande pilar och handskrivna förklaringar under rubriken ”Not till åttitalister och borgerliga”, som exempelvis

den ärkeradikale skriftställaren Jan Myrdal var den svenska sjuttitalsvänsterns chefsideolog. Det var han som bestämde vad man skulle tycka om till exempel Albanien (bra), Kina (jättebra) och USA (pissdåligt).

Eller

som så många andra begrepp proggare svängde sig med till vardags var ordet ”papperstiger” ett citat ur Maos lilla röda. En papperstiger är, till skillnad från en tiger av päls och kött, egentligen ofarlig. Mao kallar ”alla reaktionärer” papperstigrar, tills han kommer att tänka på att en reaktionär figur som Hitler inte var helt ofarlig. Han utvecklar därför tanken: ”De är samtidigt riktiga tigrar och papperstigrar”.

Är det ibland mer roligt än nyanserat? Jo. Men Lind ser definitivt också bitar som han uppskattar, som periodens önskan att ta barn och deras verklighet och frågor på allvar, även om den viljan också kunde gå en smula över styr, inte minst i socialrealistisk riktning. Däri ligger ändå något som levt kvar och som gjort den svenska barnkulturen känd som en av världens bästa (och i utländska utgåvor inte sällan censurerade). Det gör att attityderna i Proggiga barnböcker känns på en gång långt borta och nära.

För att exemplifiera lyfter Lind fram även några titlar ut motreaktionen – för visst fanns det också en sådan. När den pedagogiska vänstern gjorde ”Så blir det barn”-böcker av en ibland diskbänksrealistisk kaliber som i alla fall får mig att hålla ihop knäna ordentligt, svarade den kristna högern med samlagsfria ”Så blev du till”-varianter med dop och söndagsskola som absolut centrum. Plötsligt får diskbänksrealismen ett sammanhang och jag faller i alla fall pladask för en kontextualisering som i Frances Vestins Mummel – en ny människa (utgiven på Hasseåtages tyvärr kortlivade barnboksförlag Svenska Barn 1970). Där funderar blivande föräldrarna Sanna och Klas på det rimliga i att över huvud taget skaffa barn som världen ser ut. De tänker på ”allt som är dumt och tråkigt”: ”Att människor är arga och säger dumma saker och slåss med varandra”, ”Att människor måste lära sig att göra sånt som är fånigt” och

Att bilar ska spruta giftiga avgaser över Mummel. Att tråkiga raka hus blir nästan det enda Mummel får se när han går ut i staden där han bor.
När Sanna tänker på sånt, blir hon ledsen. Då känns det fel att göra en Mummel som ska födas och vara en människa.

Där går i alla fall jag från ständigt fnissande och ett och annat fascinerat ”Åh, jäklar!” till hjärtknipande identifikation. För problemen i kapitelrubriker som ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen”, ”På sjuttitalet vara alla direktörer feta knösar” och ”På sjuttitalet var miljön hotad” har ju knappast blivit mindre. Och kanske hjälper det lite, lite att i alla fall komma ihåg att den politiska dagordningen inte alltid sett ut just precis som den gör idag?