Bekännelsens litteratur samtalades det om igår när Semafor hade höstpremiär på Högkvarteret med Semafor goes confessional. Maja Lundgren och Maria Zennström var inbjudna för att prata om litteratur som lånar av det självbiografiska.

Jag kan tycka att det är ett ämne som diskuterats till leda, men att det fortfarande lockar, sådär förbjudet som det trots allt är. När Maria skriver i sin krönika Ett människovärdig sätt att läsa på att hon inte alls vill veta om något är sant för att hon känner sig dålig när hon gottar sig i andra människors olycka, skulle jag inte kunna bry mig mindre. Ändå går jag till Högkvarteret och lyssnar, för att det är spännande att höra Maja Lundgren och Maria Zennström berätta själva, från sina perspektiv.

Bekännelselitteraturen har ofta låg status och uppfattas många gånger som sämre litteratur, speciellt när kvinnor skriver i dagboksform eller ur ett jag-perspektiv. Maja Lundgren menar att en av anledningarna till det är att kvinnor ofta upplevs oförmögna att analysera och att överhuvudtaget skriva fiktion, därför antas de ofta endast återge det som sker.

Maja Lundgren pratar om att driva med sig själv, att ha distans till det som är det egna och genren, att låta det vara något mellan läsaren och boken. Maria Zennström beskriver de självbiografiska dragen i hennes romaner som ett parasiterande på andras upplevelser och sina egna.

För mig är det samma sak om författaren skriver om något självupplevt eller om något som är fiktion. Det gör ingen skillnad för mig för att jag tror att en författare på något sätt alltid upplever det han eller hon skriver om i och med att det skrivs ner. Däremot kan jag hålla med Maria Zennström när hon säger att formen har stor betydelse för hur privat och självutlämnande en text blir, är formen strikt har den mer dignitet. Men en bekännande text uppfattas alltid som mer spontan hur välarbetad den än är.

Slutsatsen Maria Zennström drar är ändå att man skriver som man kan, och jag tror att det är precis så, oavsett om det är sanning eller fiktion, privat, uthängande, allmängiltigt, självbiografiskt eller något annat så är det texten som väljer. Och då är man precis som Maria Zennström ändå rädd för att lämna ifrån sig den där boken. För att den kanske inte blev en roman utan något annat, en dagbok, en självbiografi, något privat eller platt eller inte alls. För mig spelar det ingen roll, jag tror att en text måste få vara en text och att alla texter sitter inne med samma sanning.