Under rekordåren 1960-1979 byggdes Stockholm ut i en rasande takt. Gamla byar långt utanför staden omvandlades till förorter. Gamla visioner från 30-talet togs fram och dammades av. Inspirerade av arkitekten Le Corbusiers idéer om huset som en maskin att bo i, skapade stadsplanerarna " ett tekniskt och sociologiskt välkalibrerat levnadsmaskineri". Författarnas grundtes är att Stockholm aldrig blev en storstad utan bara en region med stor befolkning. Rekordårens nya förortsarkipelager saknar stadens kännemärken vilka de menar är slump, tillfälligheter, platser för oplanerade möten. Kritiken mot "satelliterna" som förorterna kom att kallas i rymdålderns barndom, blandas med vildsinta förslag på hur man skall kunna förändra och förbättra betongklossamhällena i Stockholms utkanter. Vissa av texterna är ren poesi och får mig att tänka på Thomas Tidholm. Lyssna på det här:

Avfartsrampernas halogenupplysta klöverblad, busskurernas lätthet längs återvändsslingornas vintersandade kulvertgångar, centrumanläggningarnas okonstlade inköpsboxar och bostadslådornas anonyma saklighet

Bildtexterna påminner ibland i sin ironi om Jan Stenmarks texter.

Det som lyfter Skoglunds bilder från att vara vanliga avbildningar av hus och bostadsområden är dom små oväntade inslagen. Vid arkitekturskolan på Östermalmsgatan försvinner en röd bil till häften in i ett staket och ut ur bilden. De gula höghusen vid Farsta strand inramas av en lyktstolpe med tillhörande papperskorg full med avskjutna fyrverkeripjäser. Vid Gullingeskolan, Tensta står ett barn och pekar på något som befinner sig utanför bilden. Företaget Jonson & Jonsons AB strikta kontorsbyggnad kontrasteras mot pendeltågsperrongens grafittinedklottrade elskåp.

Det finns en vardagskänsla, en hembygdskänsla i dessa bilder. Man förstår hur det känns att halka fram över parkeringsplatsen i Högsätra i det bleka vinterljuset. Och man undrar mycket över den blå dörren i betongväggen på P-huset i Skärholmen. Har den öppnats sedan 1976 då huset byggdes? Det är ju så att de intressantaste fotografierna är de som inte bara förklarar utan som väcker frågor och gör en nyfiken. Det gör de här bilderna.

Som en parantes för fotoentusiaster kan nämnas att bilderna i boken är tagna med småbildskamera och inte som man förleds att tro, med storformatskamera. Det oväntade igen! Denna bok fick Svenska Fotografers Förbunds pris för Bästa Fotobok år 2000. Det är den värd.

Det kan tyckas som om en bok i detta tunga ämne är något som på sin höjd kan intressera en handfull arkitekturstudenter. Så är det alls icke. Författarna kallar själva sin bok för en modern hembygdskunskap för 2000-talet, och den här typen av hembygd är inte något speciellt för Stockholm, den finns ju i ett otal svenska stora städer. Underfundiga bilder, kombinerat med en text som förenar saklighet och allvar med ironi och humor gör att jag snudd på har fått ett nytt intresse efter en genomläsning. Stadsplanering är inte så tråkigt som det låter!