Hur mycket har Sara Granér utvecklats från första till andra albumet? Ingenting! Och det är precis som det ska vara. Som det heter i en tidigare recension:

Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i ”Det är bara lite AIDS” befolkas av ett slags förtvivlat aggressiva björnhundsmänniskor i grälla ångestfärgskalor. De har breda, tandfulla käftar och förmår bara elakheter och missplacerade klyschor. Varannan poäng går ut på att en figur är helt orimligt taskig mot en annan. Är du handikappad, barn eller tillhör du överhuvudtaget en mer maktlös grupp? Var då glad att du inte lever i det här albumet. ”Jag vill på inget sätt förstöra upplevelsen för dig men du är faktiskt cp”, får den rullstolsburne vid den vackra havsutsikten höra. Som hos Nina Hemmingsson blir slagfärdiga brutala nedrigheter en drift med sociala maktförhållanden.

Samma sak i påföljande Med vänlig hälsning, alltså. Jultomten får en önskelista med de mänskliga rättigheterna och konstaterar att ”dom ska då bara ha och ha”. Barnet som ska börja på förskolan Tusenskönan får frågan ”Jaha? Vad fan blir man på det då???” Och föräldern med barnvagnen som i förtvivlan utbrister ”Kan du sluta kissa på mitt barn!!!” får till svar: ”Även om jag inte delar din uppfattning är jag beredd att dö för din rätt att få uttrycka den.”

Hon har ju råd att upprepa sig. Förutom genom beständigheten i ren konstfärdighet är ämnet hon i grunden uppehåller sig vid – orättvisor – en sorgligt rik källa att ösa ur. Hur mycket finns inte att hämta där! Bara att slå upp tidningen. Men är det för evigt? Orättvisor lär bestå en oöverskådlig framtid, men till slut brukar de flesta författarskap kräva variation och utveckling. Spontant gissat skulle väl en tre fyra ytterligare album i samma hjulspår funka innan formeln började gå på tomgång.

Men det Granér gör är så egensinnigt och utpräglat att det inte är sannolikt att hon skulle stagnera som en one trick pony. Och även om hon gjorde det vore hennes verk fortfarande en vinst för världen. Jag ska följa henne.