Hur många av oss har inte tänkt att beta av dom ryska klassikerna men skjutit upp projektet när man ser dom tjocka luntorna och tänkt att "jag tar tag i den biten när semestern kommer och man verkligen har tid"? När väl semestern kommer lockar sommar och sol – och artonhundratalsromaner i form av tegelstenar är ju som gjorda för vintermörkret, eller hur?

Fler än jag måste känna igen sig i detta, och för det mesta blir aschlet liggande kvar i vagnen och ryssarna står kvar där i bokhyllan år ut och år in. Om inte annat är dom ju bra skyltmaterial för ett kulturellt hem, och att kasta upp dom på vinden vore ju ett mentalt nederlag utan dess like. Någon gång ska man ta sig i kragen, men inte idag.

Jag och många med mig är skapta på det sättet, och det gäller inte bara vad man läser. Jag undrar vad det skulle blivit av alla oss ifall vi bara hade orkat plugga till det där yrket eller gjort den där resan, om vi hade lärt oss spela piano ordentligt och om vi hade haft mod och energi att limma på den där människan man var så kär i så att tillvaron knakade när man gick i högstadiet?

Nu blev det som det blev, och när man tycker att man är den enda i hela världen som inte ens gjort ett halvhjärtat försök att infria målen här i livet är det dags att rota bland dom ryska klassikerna. För här finns den: pärlornas pärla för oss slackande turister i tillvaron.

Möt Oblomov, mannen som gett apatin ett ansikteÂ…om än så blekplufsigt. I vissa ordböcker står "oblomoveri" fortfarande med. Ordet brukar förklaras med "sorglös lättja" och har sitt ursprung i den här bokens huvudperson.

Oblomov bor i en våning på Gorochovajagatan i Petersburg och är extremt sällan utanför sitt rum. Aldrig klädd i annat än sidenmorgonrock smider han storvulna planer som han aldrig tar sig för att genomföra. Hans försörjning består av arrendet från ett jordbruk han ärvt av sina föräldrar, men eftersom han aldrig orkar åka dit för att inspektera blir arrendatorerna fräckare och inkomsterna mindre.

Oblomovs betjänt Sachar, för övrigt minst lika lat som sin husbonde, ligger mest och sover i tamburen med avbrott för buttra stånkanden när det antyds att någonting skall göras. För Sachar är spindelnät, mal och vägglöss något bara pedanter och djurplågare orkar engagera sig i. Den enda vän som fortfarande orkar komma och hälsa på är den gamle studiekamraten Stolz, numer driftig och framgångsrik affärsman. Han ger hela tiden Oblomov råd om hur han kan se om sitt hus och ordna upp sitt liv. Råd som Oblomov aldrig orkar sätta i handling.

När Oblomov i ett ambitiöst anfall av radikal handlingskraft bestämmer sig för att skriva ett brev och betjänten under suckar och stön hasar iväg för att hämta papper och penna är det också där det slutar. Oblomov tittar en stund på papperet, känner sig nöjd med sin dag och beslutar att brevskrivandet får vänta tills nästa dag när han hunnit formulera sig. För betjänten Sachar är sagde Stolz mest en jobbig och nitisk halvtysk vars livsuppgift är att göra livet besvärligare. Han föredrar den behagliga evighets-slummer som han och hans husbonde valt som fast plats här i tillvaron.

Oblomovs stora kärlek heter Olga, en rar dam som av någon outgrundlig anledning är väldigt betuttad i bokens blekfeta huvudperson. Men även den fågeln låter Oblomov flyga efter för många uppskjutna bröllop och på tok för lite handlingskraft. På sätt och vis gör han sig själv till den tölp han inte är genom att inte orka anamma andra människors initiativ ens när det passar honom själv. Till slut undrar man inte ens hur det kommer att gå för Oblomov. Man har redan förstått det. Förutom gradvist förfall händer absolut ingenting, och det är ju liksom där kärnan sitter.

Om den tjeckiska klassikern "Den tappra soldaten Svejk" är en handbok i skitpratets ädla konst så är Ivan Gontjarovs "Oblomov" en instruktion i ohandling och konsten att skjuta upp saker och ting i det oändliga. Likheterna mellan dom båda böckerna är slående. Båda är fruktansvärt roliga, båda är uppbyggda mer på dialog än handling och huvudpersonerna är båda extremt sympatiska och totalt odrägligaÂ…och fruktansvärt lätta att känna igen sig i. Skam att säga.

"Här ligger askan av en man som hade för vana att skjuta upp allting till morgondagen. Dock bättrade han sig på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972" står det på Fritiof Nilsson Piratens gravsten. Han hade säkert läst Oblomov, och bortsett från detaljen att jag ännu inte dött kunde jag inte sagt det bättre själv.

Så för alla människor som är som jag kan "Oblomov" vara till stor hjälp och tröst här i tillvaron. När man sitter där och tänker på breven man inte svarat på, sånger man inte skrivit och fönster man inte tvättatÂ….samt recensioner man inte fått klara än, skulle man kunna tillägga i mitt fall. Vissheten av att man åtminstone inte är värst är ändå den absolut största behållningen av detta högst rekommendabla och skojiga alster. När det väl kom till kritan var det ju mest bara kul att beta av en rysk klassiker!

Dom andra som står hemma i bokhyllan ska jag med glädje ta tag i – så fort jag får tidÂ…