Det första jag gjorde när jag fick denna rosaglammigt stiliga bok i händerna, var att läsa fel. Min stackars sönderfestade hjärna läste titeln ”Partyprinsessans bok”. Jag tänkte att det var någon med kunskap om mig och mitt liv som sett till att den hamnat i just mina händer. Nu var ju inte sanningen så finurlig, men det säger ändå en del om vad för associationer bokens omslag väcker.

Så, vad gömmer sig innanför de fina pärmarna då? Lite allt möjligt smått och gott skulle det visa sig. Dels sex sagor, med mycket prinsessor i. Vad mer kan man önska när man inte känner sig så prinsessig alls utan mest trött och vinterful? Eller för att utgå från målgruppen, är ett barn med prinsessdrömmar och önskan om att få precis allt man vill ha här i världen.

Mellan varje saga finns det ”partypyssel”, av typen prinsesskrona, prinsesspegel, prinsessring och så vidare. Prinsesstemat är ganska tydligt markerat kan man säga. Pysslena bygger på att man har alla klassiska pysselgrejer hemma, typ piprensare, karamellfärg, paljetter, ja ni förstår. Jag är inte så pysslig av mig, och när jag läser instruktionerna tycker jag att det är lite krångligt ibland. Åtminstone om man är barn. Fast kanske tycker jag att allt pyssel är för krångligt, eftersom jag inte gillar att göra det. Det är fina bilder till instruktionerna i alla fall. Dessutom står det pedagogiskt när barnen behöver ha en vuxen till hjälp (ta ut plåten ur ugnen och sådant).

Jag reflekterar över en del saker när jag läser sagorna nu, som jag inte tänkte på som oupplyst barn. Det är slående hur den ”goda” prinsessan alltid vinner till slut. Det är också intressant att prinsarna alltid blir tokkära på en sekund. Vare sig prinsessan ligger skendöd i en kista (Snövit), ligger och sover (Törnrosa), har fått fina kläder av en fé (Askungen) eller gör entré genomtrasig och blöt (Prinsessan på ärten) är det bröllop morgonen därpå. Ja, kära hjärtanes, det verkar inte direkt handla om att ha så mycket gemensamt eller att ens prata med varandra. Nej, är det en riktig prinsessa blir prinsarna knäsvaga och giftassugna i samma ögonblick de ser henne. Hmm. Det måste vara något som brister i mina prinsesskvalitéer, det står klart efter att ha läst den här boken.

Jag uppskattar verkligen att ha en hel hög prinsessagor samlade i en och samma bok, med fina illustrationer till. Prinsessans partybok är i det stora hela en trevlig historia. Det är verkligen något väldigt lockande med sagor, just att det är en helt annan värld, långt bort i både tid och rum. Man får liksom hela spannet i skönlitteratur i komprimerad skala (se andra världar, äventyr, kärlek, familjeintriger, etc). Trist nog tycker jag att det blir väldigt könsstereotypt, även om Glaser försökt lägga in lite brasklappar om att boken vänder sig till både killar och tjejer, etc. Det räcker tyvärr inte, den gnagande känslan av att här befäster man de gamla dammiga könsrollerna sitter kvar. Det blir så extra tydligt här också, i och med att det bara är prinsessagor.

Troligtvis är det bara mina vuxna (nåja, jag försöker ibland) jämställdhetstörstande ögon som ser detta. Flickprinsessorna boken riktar sig till lär väl inte reflektera över att det enda viktiga för att sagan ska sluta lyckligt är att få prinsen, och för att uppnå detta mål gäller det enbart att vara vacker. Om man kan bortse från det är detta definitivt en bok att glädjas åt. Hoppas bara att de små liven inte inkorporerar en idealbild av flickor som förvisso goda, men ändock hjälplösa och dessutom pyssliga våp. Det vore nämligen på gränsen till en katastrof skulle jag vilja säga.