Satsen om oändligt många apor fastslår att om en apa får sitta med en skrivmaskin under en oändlig tidsperiod så kommer apan till slut skriva av alla böcker i det franska Nationalbiblioteket. Utan att ta närmare ställning till sannolikhetsaspekten av teorin, kan jag konstatera att jag varken har tid att vänta på att apan skall bli färdig eller att för den delen ha tid att läsa alla böcker i det franska Nationalbiblioteket. Men att läsa en bok skriven av en apa, det tar jag mig gärna tid till. Speciellt när apan råkar vara Cheeta, stjärnan från de gamla Tarzan filmerna med Johnny Weissmüller, som nu på ålderns höst summerar sitt liv.

Cheetas liv är lika långt som varierat. Han har fyllt 76 år vilket innebär att han står med i Guinness rekordbok som världens äldsta apa, men även geografiskt är resan lång. Vi följer Cheeta från infångandet i den afrikanska djungeln till vilohemmet Palm Springs via jetset-åren i Hollywood. Resan innehåller så mycket anekdoter och stjärnglans att den garanterat matchar vilken mänsklig birollsinnehavare som helst. För Cheeta har raggat brudar med bästa vännen och kollegan Johnny Weissmüller, krökat med Errol Flynn, förolämpat den osympatiske Charlie Chaplin, blivit förolämpad av Marlene Dietrich och svartsjukt intrigerat mot Maureen O´Sullivan (Jane) om Weissmüllers gunst. Som alltid när det gäller ett liv i sus och dus finns här förstås också en baksida: missbruk, brustna hjärtan och krossade drömmar. Men vad vore ett liv inom showbusiness utan dem? Cheeta har inte låtit sig nedslås av dem utan väljer snarare att se de komiska i det, för det här är en apa med en god portion självinsikt. Ja, ibland får han rent av påpeka för läsaren att han stundtals fyller ut minnena med ordentliga överdrifter och i vissa fall även rena efterhandskonstruktioner. Men det här är som sagt Hollywood, så myten är trots allt viktigare än fakta och dessutom är han ju, som sagt, världens äldsta apa. Som en jämförelse är världens äldsta nu levande människa, den japanska kvinnan Kama Chien, 114 år och hon sitter ju knappast och skriver några memoarer.

Cheeta – mitt liv är uppbyggd på anekdotberättande med fokus på Hollywoods gyllene år på 1930- och 40-talen, vilka även måste ses som Cheetas ”gyllene år”. Medan de berättas så snabbanalyseras de oftast av Cheeta, och hans reflektioner över sitt och andras agerande är med få undantag träffsäkra och har många komiska poänger, även om det stundtals kan bli en smula tjatigt med naturfilmskommentarer till mänskligt dekadent beteende. Cheeta har även en del teorier kring mänskligheten och framförallt dess förhållande till djuren. Teorier som kamouflerade bakom humorn ändå skall försöka säga något allvarligt till läsaren. Eller inte? Cheeta är nämligen en riktig skojare och man gör nog bäst i att se allt som ren underhållning. För det är väldigt rolig läsning, och meningar som

Jag har överlevt sjuttio år i den här branschen. Jag har överlevt kalkoner som Bela Lugosi Meets a Brooklyn Gorilla. Jag har till och med överlevt det gamla fyllot Robert Benchleys förfärliga Whitman-recitationer i Garden of Allah – herregud jag är nog en överlevare trots allt.

får knappast en vanlig apa med en skrivmaskin till av en slump, oavsett om den har en oändlighet på sig. Den meningen kan nämligen bara en apa med egen Hollywooderfarenhet formulera.