Att känna till slaget vid Hastings 1066 tillhör allmänbildningen lika mycket som exempelvis årtalen 1215, 1453 eller 1776. Dick Harrison – populärhistoriens grå eminens – utforskar detta fältslag i sin nya bok om normandernas invasion av England och dess konsekvenser.

För att få en bra bild av Europa under den här tiden kan man säga att det inte bestod av suveräna nationer (som blev ett begrepp först efter Westfaliska freden 1648) utan snarare av mindre självstyrande regioner. Kyrkan var den makt som med sin administration lyckades skapa stabilitet. Som en del av det realpolitiska spelet var det därför en viktig ingrediens att hålla sig på god fot med biskopar. England – till skillnad från det tysk-romerska riket – var vid den här tiden löst konstruerat och därför ofta en måltavla för fältherrar.

Två tredjedelar av boken handlar om uppmarschen till slaget vid Hastings. Harrison skildrar den politiska situationen tämligen väl även om han ofta fastnar i detaljer på bekostnad av helheten. Det är lätt att tappa tråden bland all fakta om kungar och deras gemensamma börd. Alla har liknande namn och med många smeknamn dessutom så det blir ibland svårt att hålla koll på vilken konung han faktiskt menar. Visserligen är det intressant hur nära besläktade alla europeiska regenter var, men det kan man beskriva lite mer kortfattat. Annars blir det lätt någon form av medeltida ”gossip girl”.

Vilhelm Erövraren hade etablerat stabilitet i sin egen region (Normandie) och hade en bra relation till dåtidens biskopar. Han var en skicklig fältherre och hade nu målet att erövra England. Det området hade haft många interna strider och dessutom blivit regelbundet attackerat av Danmark. Det fanns vid denna tidpunkt ingen central administration och det skulle dröja länge innan London blev huvudstad. Harold Godwin – den dåvarande kungen för England – fick först avvärja en attack från den legendariske dansken Harald Hårdråde.

Under tiden passade Vilhelm Erövraren på att skicka fartyg över Engelska kanalen och påbörjade sina härjningar. Harrison skriver här belysande om strategi: varför lät inte Harold Godwin honom göra det tills Godwins armé hunnit återhämta sig efter slaget? Han ger flera anledningar till detta, som exempelvis att Godwin inte ville väcka allmänhetens missnöje genom att inte fullfölja sin plikt som kung, det vill säga att försvara hela regionen gentemot yttre fiender.

Harrison är ofta källkritisk och lyckas därmed få fram en mer nyanserad bild (även om det helt klart finns för få tillförlitliga källor om själva slaget vid Hastings). Det mest intressanta i boken är själva skildringen av fältslaget och hur jämnstarka de olika sidorna var. Det var verkligen inte förutbestämt vem som skulle vinna. Harold Godwins styrkor var ju försvagade av sina föregående slag samtidigt som de hade en strategiskt fördelaktig position högst upp på en kulle. Där gick det endast att göra ett frontalangrepp. Harold placerade ”hourcarls” dvs professionellt tränade soldater längst fram i sin armé för att hålla modet uppe. Till sist lyckades Vilhelm, efter tre attacker, lura ner armén från kullen och efter att Godwin stupat var slaget avgjort. Lustigt nog återvände Vilhelm till Normandie efter att han lyckats stabilisera England och var då kung för båda områdena.

Flera intressanta aspekter kommer fram i boken, exempelvis att riddarkastet skapades som ett resultat av att man tidigare inte hade något kavalleri i Europa under den tidiga medeltiden. För att kunna försvara de olika regionerna utbildades och tränades yrkessoldater, som i sin tur skapade en hel myt kring sig. All denna fakta är intressant, men en djupare analys av de geopolitiska konsekvenserna av slaget vid Hastings saknas.

På slutet tar Harrison upp varför just 1066 blev ihågkommet som ett fältslag när nästan alla andra fältslag har glömts bort. Dick hämtar en stor del av sin redogörelse för slaget från Bayeux-tapeten, vilken är en broderad vävnad som skildrar normandernas erövring av England. Dick verka inta en kritisk hållning till slaget vid Hastings plats i historien vilket jag ställer mig tveksam till: om hela eliten byts ut i ett land och en ny era av stabilitet etableras, är inte det värt då att bli ihågkommet? Sedan kan jag nog hålla med om att varje nation har en egen berättelse som enar landet och det kanske var just här berättelsen om England påbörjades och dess resa mot att bli en suverän nation.