Det utdöda folkets väktare är Michelle Uhlin Liljas fantasy-debut. Vi får möta Aira, 19 år som på klassiskt fantasy-manér bevittnar något fruktansvärt och tvingas att fly från sin hemby. Hon ger sig ut i stora vida världen, och nu börjar berättelsen.

Genom Airas resa får vi utforska landet utanför den lilla kustbyn i landet Kiritar där hon spenderat hela sin barndom, tillsammans med sina föräldrar och sin bror. På klassiskt Sam-manér så tar varje steg henne längre bort från den skyddade värld där hon spenderat sin barndom. I byn var Aira lärling till arkivarien och studerade framförallt skrifter på duliska, lämnade av folkslaget som en gång i tiden ockuperade hennes land. Föga anar hon att det duliska skriftspråket ska komma henne närmare än hon någonsin kunde föreställa sig.

Uhlin Lilja målar upp en helt ny värld, och även om världsbygget inledningsvis sker lite hackigt kommer läsaren tillslut in i världen och får sig en bild av landskapet som Aira reser genom. Vi får träffa stenhovsdjur, churoxer och skymningsmaror. Tillsammans skapar de en värld som är inbjudande på dagen, men livsfarlig på natten.

Det dröjer inte länge innan Aira träffar på en snygg ung man vid namn Veon och slår följe med honom. Genom Airas nyfikna ögon får vi besöka stad efter stad i det föränderliga landskapet. Men allt går inte Aira och Veons väg, de stöter på motgång efter motgång på sin resa mot havet.

Berättelsen har potential och det är synd att den inte fick tid att mogna innan den kom i tryck. Jag är sällan känslig för språket men den här historien hade mått bra av en aktiv redaktör. Språket flyter inte utan låter stundvis som en slarvig översättning från engelska.

Ansatsen är storslagen och läsaren förstår att ett episkt äventyr är att vänta för Aira, men berättelsen är ojämn och det blir aldrig något riktigt flyt, hemska saker sker lite i förbifarten, relationerna utvecklas i otakt och det är svårt att hänga med.

Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på Airas fjompighet allt för många gånger. När Veron berättar för vår huvudperson att hon minsann inte är som alla de andra kvinnorna som passerat hans liv tidigare vill jag ta fram alla mina röda flaggor och vifta med dem. Ska detta vara romantiskt eller bäddar författaren för en twist?

Det är med blandade känslor jag lägger ifrån mig den utlästa boken. Historien får plötsligt ordentlig fart i de sista kapitlen, men kanske är det alldeles för lite, alldeles för sent. Jag blir dock lite nyfiken på vad som komma skall, kanske måste jag läsa del två för att se vilka nya äventyr som väntar Aira.