Jag får en utskällning av en främmande man. Det är den mycket konkreta anledningen till att jag lyckas plocka upp Stefan Krakowskis bok Incel igen. Jag hade säkert gjort det förr eller senare – den ska ju recenseras, och jag är intresserad av ämnet – men bara de första sidorna fyller mig med så mycket obehag att jag skjutit upp, skjutit undan det.

Så blir jag utskälld, mitt i den lokala matbutiken. Jag har jobbat lördag, det är äntligen helg, jag behöver bara lite mat. Men jag råkar parkera bredvid fel person, det är ganska trånga parkeringsplatser, och jag råkar snudda vid hans bil med min bildörr. Inte så att det blir några märken eller så, men jag snuddar vid hans bil.

Det tycker han är tillräckligt respektlöst för att följa efter mig in i butiken, skälla ut och hota mig. Jag lyckas bara stammande fråga om han menar att jag skadad hans bil på något sätt, men det menar han inte. Jag ska bara passa mig jävligt noga.

Efteråt går jag igenom tusen scenarier i huvudet. Jag ger kökslampan den utskällning tillbaka som jag var för rädd och överraskad för att få ur mig i stunden. Efteråt i mitt huvud talar jag om vad som hänt för butikspersonalen, fast det gör jag ju inte, för jag är bara fokuserad på att inte börja gråta mitt i affären. Jag leker med tanken på att polisanmäla – man får väl faktiskt inte hota folk? Det där var väl ett hot?

I slutänden gör jag inte så mycket alls, mer än skäller på lampan, då. Att polisanmäla känns mest som ett sätt att försäkra mig om att den här läskiga personen får mina personuppgifter, om han inte redan har dem. Jag önskar mig ett förtroende för att rättssamhället skulle ta kvinnors rädsla och mäns aggressivitet på allvar, men jag har inte sett alltför mycket som pekar på att det vore befogat. Det finns ändå så många betydligt värre saker som kan hända.

Jo, jag slår såklart på bilens registreringsnummer. Inser att den åtminstone är skriven på mannens mamma. Att den är tjugo år gammal. Han kan såklart älska den ändå. Eller vara rädd för vad mamma skulle säga, om hon fick tillbaka den med något märke. Han kanske är skiträdd för sin mamma, vad vet jag. Jag bestämmer mig för att det ändå är rätt sorgligt, att känna att man vill ta chansen att känna sig mäktig genom att skrämma en liten rultig bibliotekstant i mataffären.

För jag kan inte tänka mig att han hade gjort samma sak om jag varit en musklig man. Han såg nog mest sin chans att få ur sig lite ilska på ett för honom alldeles tryggt sätt.

Det är den där ilskan som får mig att plocka upp Krakowskis bok om män som lever ensamma, i ofrivilligt celibat, och som hatar både kvinnor och världen på grund av det. Sig själva också, för den delen. Vad är det med den där manliga ilskan?

För jag är ju också ensam. Många av mina närmaste väninnor lever ensamma, men det finns ju inte på kartan att vi skulle reagera med samma ilska. Snarare är det väl tvärtom, att det är själva rädslan för mäns ilska som gör många av oss mer ensamma än vi kanske skulle önska.

De där männen känner sig övergivna, och inte minst berövade sex. Krakowski tycker uppenbarligen synd om dem – och det är synd om dem – och tycker att samhället borde vidta åtgärder för att underlätta för dem. Eventuellt genom att legalisera ”sexköp”. Fast om sex är en mänsklig rättighet, vem är det som har skyldighet att tillhandahålla det? Sex är ju faktiskt inte vad det där ordet ”sexköp” antyder. Inte en vara som smidigt byter händer. Det involverar människor.

Ingenstans i Krakowskis intervjuer ser jag någon egentlig längtan efter en annan människa. Inte som en person, någon som skulle tillföra en egen personlighet, egna erfarenheter, kunskaper och åsikter. Bara någon att spegla sig i, någon som kan trösta och framför allt bekräfta.

Jag tror verkligen att det finns en ensamhet som breder ut sig, en känsla av brist på mening i livet, som är ett större samhällsproblem. Vi vet att det finns en enorm psykisk ohälsa. Där behöver samhället göra saker. Där behöver vi kanske tänka om radikalt.

Men sex? Hur skulle vi kunna reglera och tillgodose det, ur ett samhällsperspektiv? Utan att det sker till någons fördel och på någon annans bekostnad?

Jag kunde gott tänkt mig att ha mer sex, men jag vet inte om det i så fall skulle vara med män. Jag är så less på att förhålla mig till mäns störda kvinnosyn, till deras behov av övertag, till deras medvetna eller omedvetna utnyttjande av sitt våldskapital. Nej, inte alla män. Gud, som jag älskar männen omkring mig som lyckas uppföra sig som vanliga, hyggliga människor! Men tillräckligt många för att det knappt ska kännas värt besväret – värt risken – att försöka lära känna någon ny. Min sexualitet är fanimej närmast ihjälskrämd av män.

Jag borde vara argare. Jag är mest ledsen och trött. Och till skillnad från de där männen har jag aldrig riktigt fått lära mig att jag har rätt till en massa saker. Herregud, det tar all min energi att hävda ens de mest grundläggande mänskliga rättigheter. Att få handla min mat utan att bli hotad och skrämd till tårar, till exempel.

Männen i Krakowskis bok däremot, de pratar om att de bara vill bli älskade, och så långt kan man ju identifiera sig. Men incel-retoriken handlar knappast bara om det. Den handlar om att vilja ha status, vilja vara en alfahanne, vilja ha inte bara tjejer, utan de snyggaste tjejerna. (Det är en oerhört utseende- och statusfixerad värld.) Inte bara vilja, förresten. Det handlar om att anse sig ha rätt till det, om att bli besviken och förbannad när man inte får det.

Det är därifrån ilskan kommer. Hatet mot kvinnor, hatet mot feminister. Hatet mot en värld som man känner har tagit ifrån en något man har rätt till.

Någonstans är det väl det vi måste prata om? Vad är det som gör att vi har så radikalt olika förväntningar?