En gul container dyker upp i Norrtäljes hamn. Ingen vet var den kommer ifrån, men efterhand börjar den lilla staden förändras. Människorna blir otrevligare mot varandra. Den vardagsglädje och vänlighet som vanligtvis bildar som kitt mellan dem vittrar sönder och försvinner. Detta är upptakten i John Ajvide Lindqvists senaste roman Vänligheten.

Men egentligen börjar berättelsen någon annanstans. Nämligen i den ytterst spännande scenen där två unga killar bestämt sig för att klättra uppför en silo. Den ene raskt och modigt i täten, den andre illamående av rädsla att trilla ner, men mån om att inte banga ur. Samtidigt en barnvagn som rusar nerför en trappa, men som mirakulöst stoppas upp av någon som går in i handlingen och liksom avstyr ödet, katastrofen som skulle ha skett, genom att gripa handtaget. En inledning som är stark, som strålar språkligt och som ger mig höga förväntningar.

Detta är en roman myllrande av karaktärer. Det är hemvändaren Marko, som byggt upp en ekonomisk trygghet i Stockholm och nu vill återgälda sina föräldrar genom att köpa ett hus till dem. Det är Siw och Anna, som bantar med hjälp av pulver och gymmande, men helst hamnar i soffan med en bib och cigg på balkongen. Anna har sin familjesituation, där kriminalitet är grunden och man hjälper de sina. Siw har en synsk förmåga, eller snarare hörsel. Det är Johan, som döljer sina verkliga känslor genom att göda sitt hat på främlingsfientliga sajter. Det är Maria, vars liv kommit att hängas upp på hennes vackra ansikte. Det är Max, vars planer fick sig en törn av en olycka på en dykarsemester, och som även han har en förmåga att ta del av framtiden innan den är här. Till det bikaraktärer. Väl värd att nämna är den förtjusande roliga dottern Alva. Även vattendrag och vind får sina egna röster. Det är ett persongalleri som puttrar på och genom att perspektiven ständigt skiftas hålls spänningen och läslusten, vid liv. Huvudkaraktärer som inte riktigt hittat sin plats i tillvaron är spännande att läsa om, som en befriande kontrast till vår aldrig sinande aptit för framgångssagor, och det är imponerande att skapa en bladvändare på över 700 sidor. Ändå är det här Ajvide Lindqvists klart sämsta roman hittills.

Det finns en politisk ådra i det Ajvide Lindqvist skriver, som har slipats alltmer de senaste åren. Det är bra, men tyvärr sker det i den här boken, liksom i Rörelsen, på bekostnad av skräckelementet. Och det är med stor förvåning som jag förstår att kritiker överlag, ja rentav Augustprisjuryn, har tyckt att det är att föredra när Sveriges kung av skräck går ifrån just skräcken. Det finns en grundläggande hållning, upplever jag det som, att skräck, framför allt med övernaturliga element, tillhör den fulare litteraturen. Man behandlar det som att det tillhör ungdomen att läsa sådant. Jag vet inte varför det har blivit så. Tröttnar man inte jävligt mycket på att läsa om medelålders medelklassmänniskor som lever ett halvtråkigt kulturliv och pillar sig själva i naveln? Jag har själv läst allt skönlitterärt John Ajvide Lindqvist har skrivit. Och inte har jag gjort det främst för den politiska ådran, eller för någon litterärt hög kvalitet, även om han alltid framstått som en god människoskildrare. Nej, självklart har jag läst för att jag då och då tycker om att bli riktigt rädd. För att skräcken, och även de övernaturliga elementen, kan vara precis vad man behöver ibland. Det är underhållning, det är medryckande förförisk verklighetsflykt och Ajvide Lindqvist har varit en mästare inom sitt skrå.

Det som händer i Vänligheten är att han beter sig ungefär som att han precis har börjat på sin första skrivarlinje. Han testar att skriva lite som Selma Lagerlöf, han skiftar perspektiv för skojs skull, han går in i en scen och gestaltar och sedan tar han ett kliv utåt och betraktar. Han gör en fucking deus ex machina! Det vill säga låter en gud stiga in i handlingen. Det blir rörigt, stundtals riktigt löjligt, och man undrar vart redaktören som ska binda ihop det hela har tagit vägen. Man undrar vad kritikerna som hyllar detta har knarkat. Man tänker jamen kan inte en författare få lov att prova något nytt någon gång, då? Man svarar sig själv: jodå. Men gör det bra.

Gör det bra eller ge inte ut det förrän det är bra.

En stark människoskildrare är han fortfarande. Flera av karaktärerna lever kvar i mig efteråt. De tar sig loss från boksidorna och blir levande, trots det stundtals något styltiga gestaltandet. Och visst kan jag också charmas av oväntade litterära grepp, när de funkar. Men vi måste prata om pekoralstatusen på det här verket. Hur smetigt det kan bli när man tar på sig att skriva om kärleken mellan människor i vardagliga situationer. Hur nära känslan att bli rörd kan ligga känslan att bli generad. Vi måste prata om föraktet för övervikt som genomsyrar den här boken. Kroppsfixeringen, som känns märkligt daterad. Hur mycket vi än lever i ett hälsohetsande samhälle, så blir beskrivningen av Siws och Annas kroppar tjatig när det riktigt bankas in hur stora de är, hur svårt de har att röra sig, hur de hatar sig själva för det. Till slut vill man skrika rakt ut ”jaja! Jag fattar! De är feta! Vad har de fler för egenskaper?”. Nej, några fettaktivister verkar då aldrig ha tagit sig in i Ajvide Lindqvists feed. Vi måste prata om 1. glädjen över att en karaktär är homosexuell, och de inkännande välbeskrivna våndorna kring detta, som sedan 2. får sig en snöplig näsknipsare på slutet av romanen (utan att avslöja för mycket). Vad fan hände där?

Språket, då. Precis som barnvagnen som kan ses som sprungen ur Odessatrappan-scenen i den ryska filmklassikern Pansarkryssaren Potemkin vimlar den här romanen av blinkningar till populärkultur och klassiker. Det blir aningen för mycket. Det är Raskolnikov som möter en aldrig sinande ström av Håkan Hellström-citat, det är Lars Winnerbäck, det är gamla tevespel, och framför allt är det en stor del Pòkemon go, som har en rentav bärande funktion i berättelsen. Trots all information som lämpas över om hur spelet går till, känner jag som Pòkemon go-novis mig stundtals ganska förvirrad. Som att jag är utestängd ur stora delar av handlingen. Samtidigt finns det en poäng, det ska erkännas, att använda sig av de mer nutida referenserna. Här har Ajvide Lindqvist skapat sin bubbla som tilltalar den stora fanbase han byggt upp sedan Låt den rätte komma in. En av de stora scenerna i Vänligheten, som faktiskt gör mig tårögd, är när ett självmord avstyrs på grund av ett tevespel. Livsinsikt kommer ofta ur de mest banala saker i vår omgivning, av slump tas stora avgörande beslut, och denna gestaltning av hur livet från en stund till en annan kan tyckas nytt och fullt av möjligheter, så länge du inte gör slut på det, är hjärtskärande vacker, just tack vare det där tevespelet.

Men Raskolnikov? Vissa referenser känns verkligen bara som en duktig redovisning till att författaren har läst just den här boken.

Det babbliga och stundtals banala gestaltandet kan också, hos andra läsare än petiga jag, upplevas som att man verkligen kommer karaktärerna nära. Det har jag förstått när jag diskuterat litteratur med folk. I en tjock bok som denna får man vara med personerna i deras vardag under lång tid, och det kan skapa en viktig närhet, de blir som ens kompisar. Se bara hur folk älskar tv-serier. För möjligheten att lägga ut texten. Att vara kvar hos karaktärerna längre.

Och nog är Ajvide Lindqvist bra på att slänga sig med cliffhangers och dra ut på spänningen. Jag ska ärligt säga att jag applåderar den ömkansvärda ambitionen att skriva om det stora utbredda hatet i samhället på ett vis som fångar, kanske rent utav de som skulle behöva fångas. Men för mig är detta hans sämsta bok. Skräckinslagen är minimala, och han är ju som bäst i dem. Han är ingen stor litterär författare, hur fint det än kan vara att se honom spänna vingarna och kasta sig ut. En aspirerande debutant hade fått bakläxa om den skickat in det här manuset till ett förlag, så pass spretande och halvfärdigt är det. Det ska väl inte spela någon roll om du är storsäljande författare sedan innan, eller inte?