De äldre, de där personerna som ska hålla sig hemma, på avstånd, avskärmade från samhälle, umgänge och nära och kära. De som på pappret ska skyddas från farsoten men som vi i verkligheten inte lyckats skydda så som vi ville. Vi lever i en balansgång mellan de olika farsoterna Coronavirus, ensamhet och ekonomisk utsatthet. På alla de fronterna är våra äldre bland de mest utsatta.
Den här utsattheten har Smith observerat under lång tid, långt före någon Coronapandemi var varken känd eller spridd. Det gör hans diktsamling om de äldre desto mer träffsäker för vår tid just nu.
Under flera år har Smith arbetat inom äldrevården och i diktsamlingen lånar han ut sin röst till ”alla gamla människor som sitter ensamma på sina rum med krämpor och försöker minnas livet som flugit förbi dem”. Smith är tydlig med att även om boken är baserad på erfarenheter från verkligheten, så är personerna i dikterna påhittade.
Det är en hedervärd uppgift att ge röst åt alla dessa människor. Kanske blir det dock lite förenklat med en så vid ambition. Gruppen ”äldre” är stor och också varierad, vilket inte riktigt får genomslag i dikterna. Där sker ömsom perspektivväxlingar mellan ett ”jag” som återger ett inifrånperspektiv och ett ”du” som betraktar den äldre utifrån. Däremot återspeglas varken en flora av olika perspektiv eller en tydlig förankring i specifika karaktärer eller situationer. Det gör det lite väl generaliserat.
Likväl glimmar det ibland till med oväntade bilder och nyord, som när ”Alzheimereldar flammar upp” eller med ”mikrosekundernas / rangliga / rollatorutsikt”. Andra bildspråk och ordlekar känns betydligt mer utnötta, som ”minnets nedsläckta korridorer” och ”den overkliga verkligheten”.
Allra bäst är Smith när han fångar det kritiska med hjälp av det enkela språket, som i de inledande stroferna av en av de tidiga dikterna i boken:
Jag bor inte här
i ett anonymt
desfinketionsdoftande litet rum
fast jag bott här i tjugo årJag bor inte här
fast de främmande människorna
med plasthandskarna
som jag ser varje dag
säger att jag visst bor härJag bor inte här
Den sista raden, längst ner på boksidan, står för sig själv och hörs för sig själv – en ensam envishet som är det enda som finns kvar att hålla sig i när allt annat tagits ifrån en, kanske även minnen och personlighet. Som att mitt hem kunde tas ifrån mig, men känslan av förfrämligande kan jag inte tvingas avsäga mig.
Allt är dock inte saknad och sorg, utan här finns även utrymme för ”Snoddas på radion & upp med haklapparna i taket!” följt av en lekfull utformning av rader och ord utkastade över boksidorna. När ord förvandlas till långa rader av samma bokstav påminner det om den humor som kan finnas mitt i den mest utmanande tillvaro.
Det är fint att Smiths diktsamling rymmer alla dessa olika sidor av åldrandets vardag. Det är också fint att han sätter fokus på något så centralt och aktuellt i vårt samhälle idag som de äldre och deras situation. Hur de äldre har det är upp till oss alla och hur vi ser till att det blir för dem säger något om oss alla, oavsett ålder.
Publicerad: 2020-05-29 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-28 22:32
Inga kommentarer ännu
Kommentera