Cecilia Magnusson Adell debuterade i vintras med diktsamlingen Eldfåglarna. Boken beskriver hon själv som ”en berättelse om sökandet efter kärlek och identitet” som skapas genom minnesbilder. Dikterna är indelade i tre skeden enligt en kronologi, boken börjar med ”Nuet”, fortsätter sedan med ”Dået” för att till sist blicka framåt mot ”Imorgon”. Tanken med indelningen är att ge läsaren ett tidsperspektiv.

Det är inget fel på att skapa en struktur för att ge läsaren något att hålla sig i – att ta sig runt i en diktsamling kan ibland vara desorienterande. Men i det här fallet tänker jag att hon hade kunnat lita mer på läsaren och låtit dikterna få visa det här utan att inordna dem under övertydliga huvudrubriker. Jag tycker att dikterna i sig själva signalerar tillräckligt var vi befinner oss tidsmässigt.

Vi börjar ”framme vid horisonten” och blickar ut därifrån. Det känns som en naturlig början för en reflekterande och sökande berättelse som bygger på minnen och vi förstår att det är berättelsens nu som vi utgår ifrån när vi påbörjar resan i minnet.

Titlarna på många av dikterna är antingen första eller sista raden, eller ord från dessa. Frågan är då vad de tillför och om inte dikterna hade klarat sig lika bra på egen hand utan den där upprepningen – eller om dikterna hade lyfts ytterligare med en titel som talat till dikten på något annat sätt.

Själva idén med att bygga upp en berättelse om längtan och identitet utifrån minnesfragment är fin, men enligt min mening lyckas inte den här boken med det konceptet. Det finns många fina bilder som utgångspunkter men tyvärr blir ”horisonten” i kombination med fiskaren som ”kastar ut sitt nät” och sökande i ”minnets irrgångar” alltför många slitna uttryck. Jag saknar originella fraser och överraskande vändningar som utmanar mig och får mig att tänka.

Kanske är syftet med boken inte främst att få läsaren att tänka och att känna, utan kanske är syftet med dikterna framför allt poetens egna sökande. Eller kanske är jag helt enkelt fel läsare för den här boken.