Vid kusten i Northumberland i norra England ligger Holy Island, eller Lindisfarne. För oss nordbor är platsen förmodligen mest känd för att det första kända vikingaanfallet skedde där år 793. Det brukar räknas som starten på vikingatiden.

Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en återförening. De ses på samma plats vart femte år, nu för att fira femtioårsjubileet av den första helgen de tillbringade tillsammans på ön som skolkamrater.

Fredagskvällen förlöper ungefär som den brukar. Vännerna faller in i sina gamla roller. Det dricks en hel del. Man utbyter historier och ältar minnen. Så på lördagsmorgonen kommer en av dem inte till frukosten. När vännerna går för att väcka honom hittar de honom hängd på sitt rum. Självmord. Eller är det?

Kriminalinspektör Vera Stanhope misstänker mord, vilket snart kan bekräftas. Den döde, den bedagade tv-stjärnan Rick Kelsall, verkar inte precis ha varit rädd för att reta upp folk. Han har nyligen avpolletterats av tv-bolaget efter anklagelser om sexuella trakasserier och allmän bufflighet. Han är med andra ord en ”kulturman”. Är det någon han betett sig illa emot som följt efter honom till Northumberland?

Eller ligger svaret längre tillbaka i tiden än så?

The Rising Tide, den tionde romanen om Vera Stanhope och hennes kollegor vid Northumberland-polisen, känner jag delvis igen från tv-serien Ett fall för Vera. En stor del av romanerna är filmatiserade, uppblandat över säsongerna med intriger skrivna direkt för tv. Det spelar ingen större roll, har jag insett. Jag minns ändå aldrig vem som var mördaren. En hel del är också ändrat och komprimerat, och även om tv-serien är sevärd med sina vackra, ofta karga miljöer så ger romanerna betydligt mer kött på benen.

Det gäller inte minst de återkommande poliserna. Förutom Vera själv växlar perspektiven mellan hennes närmaste man, Joe Ashworth, och den unga, ambitiösa Holly Clarke. Det är alltid intressant att läsa deras olika perspektiv på de misstänkta – och varandra. Även om den egensinniga Vera är en favorithjältinna så är jag långtifrån säker på att jag skulle vilja ha henne som chef. Hon lever för jobbet och är inte alltför empatisk när andra inte gör det, och hon drar sig inte för att spela ut Joe och Holly mot varandra när de tävlar om hennes uppmärksamhet och uppskattning.

Ann Cleeves är riktigt bra på att fånga karaktärer, också i det småskaliga. De flesta som passerar förbi i en mordutredning känns som verkliga människor med sina egna historier. I The Rising Tide tickar klockan obönhörligt. Som det farliga tidvattnet som skärmar av Holy Island, men också som själva livets utmätthet.

Vännerna som återförenas på ön var tonåringar när de var där första gången. Då var de hetsiga och unga. Nu närmar de sig pensionsåldern. De grubblar över det förflutna och vad som ska komma. Relationer har inletts och avslutats. Karriärer likaså. Barn har fötts, vuxit upp och gått vidare med sina liv.

Och Rick Kelsalls död är vare sig det första eller det sista dödsfallet som kommer att prägla vännerna på Holy Island – eller Vera och hennes team.