de kan bli gäster som hemsöker dig. Så står det i förlagets beskrivning av boken, och det är en varning läsaren ska ta på största allvar. Vad som vid första anblick ter sig som vardagsbetraktelser smyger sig sakta in under huden och stökar runt i hjärnans mörka vrår. Efter att ha läst de första novellerna i Johanna Holmströms Handbok i klardrömmar konstaterar jag att nej, den här boken får jag inte läsa innan jag somnar. Det är en dagsljusbok.

Vad som vid första anblick verkar vara ett gäng fristående noveller visar sig efter ett tag vara nedslag i en gemensam värld. Berättelserna knyter an till varandra på subtila sätt och personerna återkommer som bifigurer, rykten eller något annat i periferin. Tiden rör sig långsamt framåt, vi rör oss via föräldrar till deras barn till framtiden och en utopisk värld som är lika obehaglig den.

Det hade visat sig efter en tid av försök med olika metoder att ett visst mått av fysisk närhet och ömhet var till nytta för barens empatiska utveckling, även om Barnträdgårdens barn i framtiden skulle fylla en väldigt speciell funktion, som inte direkt, vid första anblicken, skulle förknippas med empati.

Läsupplevelsen är svår att beskriva, när jag försöker sätta ord på vad jag just upplevt låter allt banalt och tillrättalagt. Känslan som Handbok i klardrömmar lämnar efter sig är ett smygande obehag, ett lätt illemående men också en vilja att veta mer.

Att skriva noveller är en svår konst, läsaren måste hinna känna något innan de få sidorna är slut. Johanna Holmström har inga problem att hinna fånga läsaren, mer än en gång läser jag och önskar att just den här berättelsen snart ska få ta slut. Så att jag genast kan ge mig i kast med nästa omskakande upplevelse. Det är som att titta på en tågkrasch i slow motion, jag kan inte slita bort blicken.

Vet du, fortsatte Silja. Det finns ett sätt att få tyst på honom. Om du vill.

Gemensamt för alla noveller är våldet som lurar i hörnen. Gemensamt är också ensamheten. Trots att de flesta berättelser utspelar sig i närheten av andra människor är det ingen som sträcker ut en hjälpande hand. Det finns inget kollektiv, ingen gemenskap att sätta sin tilltro till.

Mamma hatar pappa med ensam styrka. Hon hatar pappa i varje knapp som trilskas i varje ensamt knapphål. I varje ensam kaffekopp vid en ensam morgonmacka.

Kort sagt obehaglig, men ändock fantastisk läsning.