Samanta Schweblins Sju tomma hus består av sju olika noveller där människors märkliga förehavanden och idéer tar plats i sju olika hus. Det handlar om människorna i husen, eller frånvaron av människorna i dem, samtalen som redan har hänt eller som aldrig får hända; det är att kastas in i scener där tystnad och obekväma situationer råder och aldrig riktigt bjudas in till att förstå varför.

Det handlar till exempel om en dotter vars mor ”möblerar om” hemma hos andra. Något oförklarligt i henne måste ta sig in hos främmande människor och lägga saker och ting till rätta, oklart vad ”till rätta” egentligen innebär, och det är helt upp till dottern att hantera detta behov och de obekväma sociala följderna av det.

En annan novell handlar om en kvinna i ett avgörande samtal med sin sambo som helt sonika smiter ut genom dörren när det är hennes tur att prata, hon möter en gammal man och slår följe med honom och känner ett starkt behov att prata om sin syster, men de kommer aldrig dit.

En tredje novell handlar om en liten flicka vars lillasyster hamnar på akuten och när föräldrarna är upptagna med att prata med sjukhuspersonalen försvinner hon iväg med en man som lovar köpa henne ett par nya trosor eftersom hon blivit av med sina, det är trots allt hennes födelsedag.

Tillfälligheter, infall och ett sökande efter något som ligger bortom löper som en röd tråd i karaktärerna som får träda fram i de sju olika novellerna. Man kan fråga sig om det handlar om att fly från något eller att hitta fram till något annat; oftast verkar de två sakerna gå ihop.

Den längsta novellen handlar om en kvinna som bor i ett hus och lever sitt liv efter vad som står på hennes lista, med andra ord: vad hon behöver få gjort innan hon dör. Hon är sjuk, men tyvärr inte döende, det verkar som att hon kommer tvingas leva i all evighet med sin ansträngda andning, visslandet hon måste göra för att lugna ner pulsen, och mannen som tar hand om henne, men som är oduglig och döljer saker för henne, pojken som kommer och inkräktar i trädgården till exempel, är det han som dricker upp chokladpulvret som mannen köper hem och ställer i skafferiet? Här får Schweblins mästerliga grepp löpa linan ut, texten luckras upp och verkligheten vänds ut och in; till synes i ett demenstillstånd, men det skulle också kunna vara något helt annat, något oförklarligt som kanske finns i oss alla någonstans.

Genom samlingen arbetar Schweblin fram en suggestivitet i vardagliga situationer på ett mycket effektivt sätt, det är alltid något som tycks skeva, bara en aning, det är alltid en dos avgörande information som lämnas utanför texten. Texterna koncentreras kring hur människor hanterar situationer och vad det skvallrar om för känslor och sinnesstämningar. Ibland finns ett försonande drag i slutet, ibland lämnas allt öppet, det spelar också mindre roll. Vad som spelar roll är att det är märkligt och samtidigt djupt mänskligt; Schweblin presenterar snillrikt ett helt spektrum av mänskligt varande som förvånar och vidgar läsarens uppfattning om världen, ibland kanske också om sig själv.